Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 79. 4 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
publiken och höll tal — hrad jag egentligen
sade, minns jag ej; men att man hörde på
mig, är visst. Och därpå gick publiken helt
lugnt, och ej en röst höjdes vidare för Tancs-
ics’ uppträdande på scenen. Min debut var
således lyckad, och som gästspelshonorar hem-
förde jag den dyrbara nationalkokarden.
Sålunda skildrar den store ungerske förfat-
taren sitt första möte med sin första maka,
ty sex veckor efter detta möte räckte den
25-åriga Rosa Laborfalvi vid altaret den 23-
årige Maurus Jökai sin hand.
Genom sitt giftermål med en skådespeler-
ska — ehuru af en ovanlig talang och med
ett fullkomligt obefläckadt rykte — stötte sig
Jökai med sin släkt, men detta bekymrade
föga den redan då i sitt land högt firade
mannen, hvilken nu med glödande patriotisk
hängifvenhet kastade sig in i den nationella
frihetskampen. Han ingick som soldat vid
den allra första friskaran, Vasvâry’s (en ännu
lefvande svensk, sadelmakaremästaren Krook
i Malmö, stred i samma friskaras led), följde
sedan Kossuth till Debreczin och var till sist
med vid Yilågos, där general Görgey till hela
landets förtviflan sträckte vapen d. 28 augusti
1849. Här träffade Jökai i ett värdshus till-
sammans med ministern Csånyi och general
von Kiss — båda blefvo sedan af österrikarne
hängda — samt statsmannen Josef Molnår.
Man rådslog, om man skulle riskera att falla
i händerna på Österrike och gå en vanärande
död fill mötes. Molnår sade, att han visste
en utväg att undgå detta — han gick in i
rummet bredvid och sköt sig. Jökai beredde
sig att göra detsamma, då en vän störtade in
i rummet med underrättelse, att fru Jökai
kommit från Budapest till Gyula och där i
största oro väntade på sin man. Denne be-
gaf sig då till henne, gående till fots tio mil,
smygande sig förbi de flendtliga patrullerna.
Hans maka räddade honom nu undan till ett
af henne kändt bondfolk i den stora skogen
vid Biikk, där han höll sig dold, medan hon
återvände till Budapest, där hon sålde alla
sina smycken och möbler för att skaffa dem
penningar. Fästningen Komoru, ungrarnes
sista bollverk, stod i begrepp att kapitulera,
och hit lyckades Rosa Jökai smyga in och få
sin mans namn upptaget bland de honvéd-
officerare, hvilka vid kapitulationen erhöllo
lejdebref •— Jökai själf har i sitt bekanta ar-
bete »Andra tider, andra seder» — skildrat
denna episod och sin makas modiga uppträ-
dande därvid — och på så sätt räddade hon
makens lif undan schavotten.
Makarna Jökais äktenskap blef allt igenom
i hög grad harmoniskt och lyckligt, såväl
under den låDga, tunga tid, då han, för sin
politiska opposition inom riksdagen och tid-
ningspressen, flere gånger kastades i fängelse,
fick sin egendom konfiskerad och fråndömdes
sitt adelskap — hvilket han först många år
därefter återfick i och med sin utnämning till
riddare af den högtförnäma S:t Stefansorden
— som under lyckans och triumfens dagar.
År 1868, endast kort efter Ungerns och Öster-
rikes försoning, skref Jökai: »Under tjugu
långa år har jag vågat mig in i en farlig
strid, hvarunder ingen skyddat mig utom Gud,
ingen älskat mig utom min maka. Nu har
jag segrat och vet, att mitt land värderar
mig, värderar mig kanske långt öfver min
förtjänst. »
Rosa Jökai gick ur tiden 1886, och sedan
dess och ända tills nu, har den efterlefvande
maken bott hos sin yngsta dotter, gift med
den berömde ungerske målaren Arpåd Festy,
delande sin arbetstid mellan sitt författareskap,
redigerandet af den stora tidningen »A Nem-
zet» samt sitt riksdagsmannavärf, dels, under
några och treltio år, i deputeradekammaren,
dels, sedan 1897, i magnatkammareu, dit han
— den forne rebellen! — nämnda år insat-
tes såsom konungavald medlem.
Ända tills nu, ja!
Det var den 31 juli 1899. Hela Ungern
begick minnet af sin största skald, hvilken,
26 år gammal, på samma dag för 50 år
sedan föll i striden för sitt fosterlands ära
af vardande frihet. I alla landets tempel,
de judiska synagogorna inberäknade, höllos
minnesgudstjänster, akademier och arbetare-
föreningar hade sammanträde, och teatrarne
gåfvo festrepresentationer. Nationalteatern i
Budapest inledde sin föreställning med en pro-
log. Natt låg öfver scenen, blott en stjärna
kastade från ofvan en ljusstrimma öfver Sån-
dor Petöfis staty, som skymtade fram i fon-
den. Liksom under den minnesvärda repre-
sentationen där femtioett år förut, skred en
högväxt ädel kvinnogestalt fram : Ungerns ge-
nius, med händerna i bojor, och äfven nu
ljödo på scenen Jökais ord, men lagda i mun-
nen på skådespelerskan Arabella Nagy. Det
var nämligen hon, som framsade den prolog,
som den gamle skalden skrifvit till sin ung-
domsväns åminnelse. Sedan denna genius i
gripande stanzer skildrat Ungerns förtryck
under främlingsoket i långliga tider, börjar
scenen ljusna, och med ett våldsamt grepp
slitas bojorna i sär:
Här finns ej slafvar mer, vår träldom är förbi!
Fritt är vårt folk, vår jord, och anden, pressen fri!
I vanmakts raseri vår fiende försvinner
och hoppets morgonglans i österled re’n brinner
och bådar lyckans dag — — — — — — — —
Prologen slöt med att Ungerns genius fatta-
de Ungerns trikolor och, höjande den mot
frihetssångarens bild, sade :
Om faran med sitt hot på landets tröskel står,
du med din bronshand hårdt må gripa fanan vår,
den fana, på hvars veck ses droppar af ditt blod.
Vi följa dig ! hör löftet vid din minnesstod !
Då ridån under publikens bifallsjubel sänkts,
skyndade prologens författare in på scenen och
tryckte tacksamt varmt dess framsägarinnas
händer.
Detta var hans möte med sin andra maka,
ty sex veckor efter detta möte räckte den
20-åriga Arabella Nagy den 75 årige Maurus
Jökai sin hand.
Att döma af de ungerska tidningarna samt
enskilda bref har detta äktenskap väckt det
största uppseende i hela Ungern. Liksom
för femtioett år sedan är Jökais släkt — denna
gång ej onklar och tanter, utan barn och barn-
barn — djupt missnöjd med partiet — och
så underligt är väl icke det, missnöjet näm-
ligen, om ock Jökais andra hustru, likasom
den första, är en vacker, talangfull och i allo
oförvitlig ung dam.
Bröllopet firades den 14 sistlidne september.
Vigseln var civil, ty brudgummen tillhör den
reformerta trosbekännelsen och bruden den
israelitiska.
Och de »unga tu» äro nu på wedding-trip
i Italien.
Kvartalsprenumeranter
erinras om nödvändigheten att nu oför-
dröjligen förnya prenumerationen för det
stundande oktoberkvartalet. Priset för detta
sista kvartal är 2 kr., då i detsamma ingår
Iduns synnerligen intressanta
och rikt illustrerade julnum-
mer, som i boklådspris ensamt betingar
1 krona.
FIGURER UR SKISSBOKEN. AF RA-
FAEL. (förf. till »en passionshisto-
ria».)
V.
S
EENDE gatan i halft fågelperspektiv från
vårt kära omnibustak, rullade vi längs
Piccadilly Street fram mot Hyde Park corner.
Det var söndag, men på denna plats märktes
ej mycket af örikets konventionella helgdags-
sordin. I den disiga luften, hvilken svepte
slöjor kring glimmande lyktor, brusade den
ofantliga metropolens hetsade, brokiga, aldrig
hvilande lif.
Vagnar rullade i oändliga rader längs trot-
toarkanterna, och vid tvärgatorna sköt en och
annan »cab» eller »hansom » meteorlikt öfver
vägen, allt under hästhofvarnes dofva, rytmiska
enformighet. I aldrig glesnande skaror ilade
människoströmmen förbi oss, dragen af oänd-
ligt skiftande mål, hvilka på afstånd dock
sammansmälte till ett enda: »Framåt, framåt
genom lifvet till döden!» Det var böljor, dem
lifsödet likt himmelens vindar satte i en evig
vågrörelse under den jordiska existensens alla
färgskiftningar.
Nu började det regndugga, något som ku-
sken tydligen förutsett, då han iklädt sig vax-
dukskappa och liknande hatt, som hell dolde
hufvudets form. Tyst och orörlig som en staty
styrde han sitt spann, uppmärksamt stannande
för passagerarombyte, utan att vända på huf-
vudet.
Vid en tvärgata höll han åter in hästarne ;
det såg ut, som skulle vi bli ensamma på ta-
ket, när en ung kvinna, just då omnibusen
åter satte sig i gång, lätt och elastiskt ilade
upp för trappan och förbi oss fram till kusken,
mot hvilken hon med ett ömt leende lutade
sig ned, börjande ett lågmäldt, lifligt samtal
med honom. Hon var rödblond med ett fint,
intagande ansikte; hennes enkla promenad-
dräkt utvisade omsorg, hennes rörelser voro
behagfulla och hennes väsen fullt ladylike.
Den unga kvinnan talade mest, ibland af-
brytande sig med ett lågt, melodiskt skratt.
Däremellan strök hon hastigt med sin fina,
obehandskade hand kuskens kind under den
uppslagna kragen. Det låg i hennes lifliga
sätt på en gång något af en mors ömhet och
ett barns kärlek.
Som en lots vid styret fortsatte kusken att
lugnt och uppmärksamt sköta sina tömmar,
inblandande ett ord då och då samt nickande
för att visa, att han lyssnade. Emellertid
kunde man af hållningen och tonfallet märka,
att han kände sig mycket intresserad och be-
låten.
Vi började sinsemellan disputera om, huru-
vida den unga kvinnan var mannens hustru
eller dotter. Slutligen, efter ännu en lätt smek-
ning, steg hon upp, ilade förbi oss, som hon
kommit, och blandade sig, med leendet kvar
på läpparna och i ögonen, in uti människo-
hopen, som flöt undan.
Nu hade vår nyfikenhet nått sin höjdpunkt,
och min reskamrat satte sig närmare kusken,
frågande honom med blid röst och under en
artig ursäkt, om den unga damen, som gått,
var hans dotter. Han lyfte upp hufvudet och
såg ett ögonblick forskande på den frågande.
Därvid visade han ett ansikte, märkt af åldern,
men ännu kraftfullt, och så finskuret och för-
nämt, att vi ofrivilligt tänkte på sägnerna om
bankrutterade lorder, hvilka, utbytande sitt
namn, iklädt sig omnibuskuskens blygsamma,
men ansvarsfulla och välbetalda kall. Till
vår lättnad blef han alls ej förargad öfver
vår påflugenhet, men svarade i en lycklig ton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
