Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 80. 7 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
kvitt täcke öfver dem. »Milli är eljes mycket
ordentlig, men vi ha alla sofvit något länge
pä söndagsmorgonen. Här står din säng och
byrå; som dn ser är detta blott en sofplats;
du kommer ju hela dagen att vara inne hos
mig, som mest är ensam.»
»Äro fröknarna Donell ej i hemmet?»
»Yid måltiderna, jo. Doris, vår äldsta, för-
bereder sig till att resa till Kina som missio-
när, och Klara håller ifrigt på med att lära
ryska språket för att som gymnast slå sig
ned i Petersburg.»
Det skalkaktiga draget i tants ansikte hade
lämnat rum för en sorgmodig skugga. »Ung-
domen i våra dagar går helst öfver ån efter
vatten,» tilläde hon med en snabb blick på
mig.
Jag hade på tungan att spörja efter sonen,
men hejdade mig vid tanken på, att han möj-
ligen förberedde sig till att civilisera någon
nyupptäckt negerstam. Dessutom föreföll det
mig, som om tant ägde förmågan att se tvärs
igenom mig och vid mitt första ord om civil-
ingeniören skulle ha sett, att han stod som
ett halft omedvetet förhoppningsfullt något i
det framtidsperspektiv, som tants bref öppnat
för min inre syn.
De äro alltid halft omedvetna dessa fakto-
rer, med hvilka vi flickor stundom räkna.
Hans — civilingeniören —• hade dock för-
lagt sin verksamhet inom fäderneslandet, så
där ett par tre tusen kilometer från hemmet;
detta förtäljde mig tant alldeles oombedd.
Husets döttrar kommo ej hem till söndagens
middag, men både tant och rektorn voro mun-
tra, trefliga människor, och den stora lifliga
staden måste ju erbjuda många nöjen och
förströelser, många tillfällen att bli sedd och
göra intressanta bekantskaper; det var med
gladt mod jag första kvällen trädde bakom
min skärm i jungfrukammaren, innan Milli
kom hem från sin söndagspromenad.
Nästa morgon vaknade jag vid en dof smäll
eller duns i väggen. Den efterföljdes af flere
dylika; där fanns någon, som arbetade i en
väfstol i rummet näst intill. Jag satte mig
upp, såg på mitt ur, som visade på half sju ;
det var vid samma tid, som jag i hemmet
nödgats stiga upp och hjälpa till med morgon-
sysslorna; här hade jag beredt mig på att få
sofva till klockan åtta. Milli hördes slamra
i köket med kokkärl och spiselringar, och när
jag kikade ut bakom skärmen, fann jag, att
hennes afdelning af rummet redan var städad.
»I dag sitter friherrinnan själf i väfstolen,
och jag har gjort i ordning i rummen. Frö-
ken får fritt välja, hvilka dagliga sysslor frö-
ken önskar; hittills har jag varit städerska,
men om fröken ej vill laga maten, så kan
jag ta den sysslan,» utlät sig Milli, när jag
morgonklädd utträdde i köket.
»Friherrinnan väfverl» var allt hvad jag
förmådde frambringa.
»Rödlakan till dörrförhänge, ja. Jag har
af henne fått lära en del konstväfnader och
plägar eljes sitta i väfstolen före frukosten,
men sedan köksan blef gift och flyttade, har
friherrinnan och jag hjälpts åt med göromålen.
— Det här köttet skall stekas tillsammans
med potatisen; jag har flått en spickesill, så
är det bara osten, kaffet och brödkorgen.
Dukar fröken?»
Klockan åtta stod frukosten på bordet, och
nu infunno sig äfven döttrarna vid måltiden.
De hade båda ett tankspridt, frånvarande
ansiktsuttryck; så att säga förstorade kopior
af mitt eget, medan jag gick och längtade efter
dagen för min afresa från hemmet. Tant
talade lifligt med mig om konstväfnad och
trodde, att jag nog skulle bli mera intresserad
däraf, »vi» skulle väfva öfverdrag till förmaks-
möbeln, när dörrgardinerna blefvo färdiga.
Efter frukosten skulle Milli få lof att väfva,
medan »vi två» gingo på torget och sedan
lagade middagen.
Efter en veckas förlopp kunde jag tants
hushållsordning utantill och visste också genom
henne själf, att stor sparsamhet och mycket
arbete var af nöden för henne, om debet och
kredit skulle gå ihop. Innan mannen fick
rektorssysslan, hade de nödgats göra skulder
för barnens uppfostran, och de två döttrarna
hade nu plötsligt fattat beslutet att på skilda
vägar, fjärran från hem och fosterland, möta
skiftande öden.
Jag hade nu sett så pass mycket af frök-
narna Donell, att jag insåg, hur de liknade
mig i sinnesriktning. Äfven för dem var för-
äldrahemmet för inskränkt; äfven deras åtrå
stod till omväxling och en smula äfventyr —
af hyggligt slag, naturligtvis — äfven de räk-
nade med »halft oförstådda» faktorer; äfven
de öfvergåfvo af ren själfviskhet en hårdt
arbetande mor, en sträfsam, kärleksfull far,
för att slita ut sig på verksamhetsfält af kan-
ske problematiskt gagn för dem själfva och
mänskligheten.
Den afton, som min inre likhet med frök-
narna Donell stod klar för mig, bet jag i mitt
örngått för att hindra mina snyftningar att
tränga genom sitsskärmen bort till Millis öron.
Hon var så klok, så snäll, denna tjänande
unga kvinna, men min ånger öfver att ha
lämnat mina rara, arbetsamma föräldrar, min
nästan utslitna fina mamma, att bäst hon
kunde reda sig med en näsvis piga, som nu
var hennes enda dag-
liga sällskap, denna
ånger kunde jag ej
förtro Milli. Innan jag
somnade den natten,
hade jag fattat beslu-
tet att redan följande
dag resa tillbaka till
mitt hem.
Men följande dag
hade vi fintvätt, tant
hjälpte själf till där-
med; det skulle varit
fegt och lumpet att
då undandraga henne
hjälp af mina unga
kraftiga armar och
händer; hon arbetade
ju själf med så glädtigt
mod; var så god och älskvärd, fastän jag mer än
anade, att bekymmer för de själsfrånvarande
döttrarna lågo tungt på hennes hjärta liksom
på rektorns. Denne senare var en något vek
natur och behöfde så väl, så väl det solvarma
leende, som lyste emot honom och oss alla
från husmoderns vackra ögon. Nej, så länge
hon sträfvade så hårdt för döttrarnas utrustan-
de, bjöd mig plikten att stanna, tyckte jag.
Om två månader skulle de båda unga da-
merna afresa, och då kunde tant umbära min
hjälp.
Tants och min förströelse inskränkte sig till
skymningspromenader i stadsparken, läsning
af ett par goda böcker, samt ett besök på en
tafvelutställning. Hon, jag och Milli gingo
skiftesvis i kyrkan; för öfrigt var vår söndag
en för oss tre välbehöflig hvilodag. Alldeles
som i mitt föräldrahem.
En afton, kort före fröknarna Donells af-
resa, upptäckte jag, att mina hvardagsskor
voro söndriga och ärmarne i min klädning ut-
slitna. Jag stod vid lampan framför skärmen
och synade skadorna, när Milli kom in i kam-
maren och äfven började kläda af sig för att
gå till sängs. Det var med en tung suck
jag insåg nödvändigheten att skrifva hem och
be om penningar, om jag ej ville gå hvar dag
med mina dyra getskinnskängor och min näst
bästa ylleklädning, men jag visste ju, hur
svårt det just nu skulle blifva för de mina
att sända mig mynt. »Obegripligt, hur fort
jag här slitit ut kläder och skodon!» utbrast
jag-
»Inte alls obegripligt, när man arbetat så,
som fröken har gjort, och det bara mot fritt
vivre,» utlät sig Milli en smula sarkastiskt.
»Jag tjänar ej,» svarade jag kort.
»Hvad då? Här har fröken ej fått lära sig
andra göromål, än fröken redan kunde från
sitt hem. Det är väl så, som friherrinnan
sade, när hon läste frökens annons, att man
för att rädda en mängd bildade hem borde
grunda en förening af kloka fruar, som för-
bundo sig till att på ett hyggligt sätt vänja
så kallade bättre flickor af med oseden att
förbruka sina krafter gratis hos främmande,
när deras föräldrar så väl behöfde deras hjälp
i hemmen, eller åtminstone kunde fordra, att
de vuxna döttrarna ordentligt försörjde sig
genom sitt arbete.»
Jag stod stum med den söndriga skon i
handen. Tant hade således velat ge mig en
läxa genom att till det yttersta taga min ar-
betsförmåga i anspråk! Hon hade gjort detta
på ett kärleksfullt sätt, men huru många unga
flickor erhålla väl en moderlig vän, under det
de, med ringaktning för en tjänande ställning
och ett ordentligt aflönadt arbete, släpa för
-—■ fritt vivre?
Eva Wigström (ave).
VY AF FEGEN MED SANDVIKS KYRKA.
SANDVIKS NYA KYRKA.
S
ANDVIKS FÖRSAMLING, belägen i en ut-
kant af Småland, på gränsen till Halland
och Västergötland, är den minsta i Wäxjö stift
och har en fattig befolkning af endast ett par
hundra personer, men dess kyrka, som efter
den gamla kyrkans brand den 6 januari 1896
nybyggts åren 1897—1899 och af biskop
N. J. O. H. Lindström invigdes den 24 sist-
lidne september, är en af de vackraste och
stilenligaste i vårt land. Byggnadens mur-
verk är uppfördt af granit. Socklar, lister,
solbänksplattor, fönstersmygar, hvalfringar, ge-
simser och portaler äro af finhuggen granit,
öfriga utvändiga partier af reguliert huggna
granitblock, som hafva lika form och storlek.
Vid norra sidan af tornet, som har kvadratisk
grundplan, har förlagts ett särskildt trapptorn,
hvars granittrappa leder upp till orgel- och
tornrummen. Skeppet, som å hvardera sidan
har tre kopplade fönster, är försedt med in-
vändigt tak af synliga takstolar och pärladt
brädpanel. Koret har krysshvalf af tegel samt
golf af ekstafparkett. Altarbordet är försedt
med ett mindre sakramentskåp, från hvilket
ett väl snidadt, delvis förgylldt kors reser sig.
Bland nu befintliga Cacaosorter U||| TM AMQ C h C A A GrVLLGLiaij&eLe*J3
intages säkert förnämsta platsen af il ö L B IfI vnLMU vid 1897 års Konst- och Industriutställning i
Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
