Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 80. 7 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
odeladt fick ägna sig åt den uppgift hon ansåg
högst af alla: vården om sina barns uppfostran.
Men med hennes rastlösa ifver och outtröttliga
arbetsförmåga blef detta henne dock ej nog,
utan ända till sin död arbetade hon med
öfversättningar af verk af flere framstående
författare såsom Cherbuliez, Heyse, Rudolph
och Paul Lindan. En trogen och god öfver-
sättning i förening med en lätt och behaglig
stil gjorde dessa hennes arbeten gärna lästa
af en större allmänhet. Med sinne och öga
öppet för det sköna, hade det verkliga konst-
verket i Fredrique Paijknll en varm beundrar-
inna, och väl förstod hon att på ett smakfullt
sätt ordna sitt hem, likaväl som hon genom
sitt älskvärda väsen där kunde bereda dess
gäster den största trefnad. Att där samla
några vänner till förtroligt umgänge var henne
ett verkligt nöje, hvaremot det tomma intet-
sägande sällskapslifvet med dess lyx och få-
fänga var henne en plåga, i hvilken hon
högst ogärna och endast af nödtvång någon
gång deltog. Hemmet var hennes värld, där
hon helst vistades, och det sökte hon göra till
en kär tillflyktsort för sina barn, af hvilka
hon dock slutligen blott fick behålla ett. Af
fyra barn beröfvade döden henne tre. Först
dog en liten flicka, som blott var ett halft år
gammal, sedan miste hon sin andra dotter,
den åttaåriga Olga, hvilken såsom varande
ett godt, lifligt och lofvande barn, lämnade
stor saknad efter sig; slutligen, för omkring
ett år sedan, kom som ett förkrossande slag
dödsbudet om äldste, trettiotreårige sonen, me-
dicine kandidaten Lincoln Paijkull, hvilken
då i det närmaste var färdig att afsluta
studierna för läkarekallet, inom hvilket han
med sin mycket stora begåfning mer än de
flesta troddes skola utöfva en välsignelserik
verksamhet.
Själsstark och viljekraftig bar hon med
undergifvenhet den stora sorg, som den grymma
förlusten af make och barn tillfogade henne;
dock orsakades troligen häraf det hjärtlidande,
hvilket slutligen lade henne på sjukbädden.
Under denna sista sorgens tid var det henne
en ljuf tröst att fortfarande få äga sin yngste,
kärleksfulle son i hemmet, hvilket han med
sitt blida väsen och sina ömma omsorger
sökte att göra så ljust som möjligt för henne
under de stunder han kunde vara skiljd från
sitt arbete. Han är nämligen en skicklig ke-
mist, som nyligen blifvit utnämnd till han-
delskemist i Stockholm, och det var för henne
en glädje att tänka, att hon skulle få se ho-
nom arbeta på eget laboratorium i höst. Denna
glädje blef henne dock ej förunnad. Nyligen
uppstigen från sin sjukdom, firade hon sin
namnsdag, Fredrikadagen, hos en af sina syst-
rar, där hon glad och älskvärd tycktes vara
vid bästa befinnande; men på hemvägen från
samkvämet träffades hon af en hjärnblödning,
hvilken medförde döden. Varmhjärtad såsom
få, hyste hon för lidande medmänniskor det
ömmast» deltagande och sökte så långt medel
och krafter räckte hjälpa den nödlidande.
Kring hennes bild virar saknaden sitt sorgflor.
För minnet framstår den i ljuset.
J. S.
TILL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
YAR SVENSK!
V
AR SVENSK i hjärta, själ och håg,
Du son af fjäll och skog och våg!
Var svensk i handling och i ord,
Du son af frie männers jord!
Träd fram som svensk med andans svärd,
Och slå ditt slag i tankens värld;
Var fri, var glad, men stolt och stark
I ädel bragd på egen mark!
Vid rätt och sanning bind ditt ord
Så fast som furans rot i jord;
Var svensk i ära och i mod,
I allvar sträng, i leken god!
Bjud ock som svensk ditt hjärtas tro
Till bergfast grund åt eget bo,
Och ge åt barnen arf en gång
Af manlig gärning, bön och sång!
Räck fram din hand som svensk också
Vid plog och städ, till alla små,
Som uti tunga mödors plikt
Ge åt sitt land dess hjältedikt!
Till fädrens saga lyssna djärft,
När kraftig nordan hviner kärft
Och, som vid Mora strand en gång,
Än är din frihets sköna sång!
Och höres stridens tordön än,
Då varen svenske, alle män!
Då ljude vidt som segerrop:
»Förfäras ej du lilla hop!»
Klippans son.
MOT FRITT VIVRE.
N
YSS HEMKOMMEN från det dyra pen-
sionatet i storstaden, där jag genomgått
alla klasser i ett elementarläroverk för flickor,
föreföll mig föräldrahemmet mera trångt och
inskränkt än någonsin och vårt sällskapslif i
köpingen outhärdligt banalt. Hvad skulle jag
taga mig till för att ej mögla i detta näste?
Lärarinna? Useh dål Jag hade fått mer än
nog af lektioner, och jag får kväljningar, bara
jag ser en lärobok. Sjuksköterska? Där ligger
nog för mycket — hm! prosa gömd innanför
sjukrummens dörrar, och dessutom börjar den
banan bli så öfverfylld af bildade flickor, att
det troligen ej skulle vara så lätt för mig att
bli bemärkt. Läkare, som ha fasta platser,
äro vanligtvis gifta, och icke ens i romaner
har jag funnit det vidare poetiskt att bli för-
älskad i någon patient med t. ex. neptuni-
gördlar, som jag själf skulle ha lagt omkring
min utkorades skröpliga lekamen. Sjukgym-
nast? Brrl Ännu mera läxor först, och sedan!
Nej, allt för stor närgångenhet och förtrolig-
het med mina likars lekamliga skröpligheter
undviker jag helst; mitt sinne ligger företrä-
desvis uppodladt för lifvets mera estetiska
sidor.
Mamma och pappa önskade, att jag en tid
skulle stanna i hemmet och lära mig huslig-
het — där funnos ett par, i deras tycke,
eftersträfvansvärda ungherrar i vårt umgänge,
men efter åtta månaders hemgjord huslighet
tog jag min närmaste framtid i egen hand.
Ur en mycket spridd tidning kopierade jag
en annons af följande lydelse, med ändring
af namn och postadress naturligtvis:
»Mot fritt vivre önskar en bildad, språk-
kunnig, praktisk, huslig flicka af god familj
plats som sällskap och hjälp; är kunnig uti
sömnad och handarbeten samt matlagning.»
Detta var ett formulär, alldeles som skrifvet
för mig; nobelt, ej en antydan om ett tjä-
nande förhållande, icke ens den aflägsnaste
vink om lön. Sådant måste slå an på nobla
familjer.
Detta gjorde också min lånade annons; jag
fick sju svar på densamma. Enär det i främ-
sta rummet var min önskan att komma bort
från våra inskränkta förhållanden i hemmet
och köpingen, valde jag endast bland de fyra
platser, dagtecknade i två af våra storstäder,
och beslöt mig för att blifva sällskap åt fru
Donell, född friherrinna Rothbaum, gift med
rektorn vid ett tekniskt läroverk. Detta var
det förnämsta bland de sju hem, som annon-
sen öppnat för mig.
Jag anlände till den stora staden en sön-
dagsförmiddag, såg frågande på hvarje mera
elegant dam, som stod väntande på perrongen
— friherrinnan hade skrifvit, att familjen be-
stod af fem personer, mamma, pappa, en son,
ingeniör, samt två vuxna döttrar — men då
dessa mina blickar möttes med afvisande mi-
ner från damerna, granskade jag hvarje herre,
som såg ut att vänta någon med bantåget.
Herrarnes miner voro dock ännu otrefligare
än damernas, och så högg jag i häpenheten
tag i Stationsinspektoren, och han upplyste
mig om, att han ej hörde till stadens bärare-
lag. Hade en främling så där ensam kommit
till vår köping, skulle hvarenda en af oss in-
födda skyndat att stå till tjänst, ta reda på
hvem den främmande var, hvem som söktes
och i hvilket ärende och så vidare. Nu måste
jag här i den främmande storstaden anförtro
såväl mig som min koffert åt första okända
stadsbud, som anmälde sig.
Vid framkomsten till rektorns bostad, tre
trappor upp, kom han själf och öppnade för
mig och stadsbudet. Hans hustru var upp-
tagen af matlagningsbestyr, sade han nog så
gemytligt. Hon öfvervakar tillagningen af
söndagstårtan, antog jag. Efter en stund kom
hon in, åtföljd af blomkålsdoft och lamsteksos,
en liten rörlig fru med ett godmodigt, skalk-
aktigt uttryck i de gråbruna ögonen.
»Välkommen, kära barnl» hälsade hon efter
en snabb blick öfver hela min storvuxna per-
son. »Nu skall jag först och främst anvisa
dig en vindsplats för din koffert och dina
klädningar. Det blir dock bäst att packa upp
här ute i tamburen i eftermiddag; kofferten
är, ouppackad, för tung för Milli och fröken
att bära upp för trappan till vinden. Var
god följ mig här genom köket!»
Friherrinnan före, jag efter upp på en vind,
där en vrå, afstängd med ett sitsskynke, an-
visades till mina kjolar och klädningar; sedan
bar det ned igen och in i ett rum intill
köket, afdeladt med en hög skärm, så ny att
den luktade furu, och stiften, hvarmed den
tryckta domestiken var fastsatt i ramen, glänste
som guld.
»Fru friherrinna,» började jag stammande,
då jag vid första anblicken kring rummet såg,
att vi inträngt i en — jungfrubur, med en
ännu ouppbäddad säng.
»Barn, du skall helt enkelt kalla mig tant!»
afbröt friherrinnan, i det hon jämnade ut
kuddarne i sängen och bredde ett rödt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
