- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1899 /
3

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 81. 11 oktober 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

3 IDUN 1899.
denna förenings enskilda medlemmar, kvinnor
och män, sätta sig denna uppgift före. Ty
den yttre sammanslutningen räcker icke här
till. Det gäller ju den enskildes sätt att upp-
fatta, känna och tänka om det, som rör bro-
derfolket.
Ett bevis ibland mänga pä, att de, som tagit
initiativet till en Nordisk förening, haft denna
sakens inre sida för ögonen, se vi däri, att
de sagt sig önska få kvinnorna med på sin
sida. Kvinnan är ju icke i egentlig mening
en handlingens människa. Hvad som i rent
yttre hänseende kommer att uträttas af denna
förening, det kommer troligen att göras af
män. Men i kvinnans händer ligger en annan
makt än handlingens, inflytandets, och det är
denna hennes makt man behöfver. Hon skall
icke blott uppfostra sig själf till att tänka
fördomsfritt, känna varmt och döma högsin-
nadt och rättvist, hon skall äfven i egenskap
af mor och maka och syster, i egenskap af
kvinna, uppfostra andra därtill.
Och nu till sist ett tack till honom, åldrin-
gen, som kommit för att samla ungdomen och
dem, som voro ungdomliga nog för att vilja
vara med. Ett tack för den tändande gnistan.
Må den hänförelsens eld, denna gnista upp-
tändt, icke blott flamma upp för att åter slockna.
Må den brinna med klar låga, tills den full-
gjort sitt värf att från slagg rena och med
hvarandra sammansmälta trenne ädla metaller.
E. P.

*


Med fullt underskrifvande af den vackra
och behjärtansvärda grundtanken i E. P:s of-
vanstående uppsats, känner sig dock redaktio-
nen manad att göra en reservation mot in-
sändarinnans, enligt vår mening, allt för pessi-
mistiska uppfattning af det rådande misstro-
endet unionsfolken emellan. Vi ha särskildt
under vår tidningsmannaverksamhet mottagit
så många glädjande bevis på motsatsen, på
verkligt systerliga tänkesätt och varmhjärtad
förståelse hos Norges kvinnor, att vi ha myc-
ket svårt för att tro, att en upprörd periods
politiska lidelser, åtminstone hos dem, trängt
synnerligen på djupet.
Det är icke länge sedan — för att taga ett
exempel — som en högt bildad norsk kvinna,
husmodern på en norsk prästgård, skref oss
till, att »hun vil lukke op for Idun (för den
svenska tidningen 1) som for en af sine egne,
og lade den fæste bo i huset, så den altid
kan være at finde der, så den opvaksende
ungdom gjennem den kan lære at kjende og
skatte sine frænder hinsides Kjölen, således
som hun selv har lært det, lære at glæde sig
i fostbroderskabet folkene emellem, det ånde-
lige fostbroderskab, denne af Gud en gang givne
fælles grundvold, som ikke kan rukkes, og
hvorpå så mangen herlig bygning kan re.se
sig .
Hvad nu dessa ord vittna om, icke är det
väl om brist på vilja hos brefskrifverskan att
söka uppskatta och förstå hvad godt kan
finnas äfven på »den svenske side».
Och som en motsättning till E. P:s lille
norske »gut», som fann det »saa skrækkeligt
stygt» under de svenska furorna, vilja vi peka
på en annan, mera glädjande företeelse från
ungdomens värld. Den af Iduns redaktion
utgifna ungdomstidningen »Kamraten» öppnade
för föga mer än ett år sedan en korrrespon-
dens mellan svensk och norsk ungdom, som
frivilligt fick anmäla sig till deltagande däri.
Efter så kort tid räknar nu denna interunio-
nella brefväxling redan 1,600 deltagare i skilda
åldrar, gossar och flickor ifrån 10 intill 20 år.
Och intresset, vi kunna godt säga entusias-
men, för »kamratkorrespondensen» är alltjämt
oförminskad, anmälningar ingå ännu för hvarje
dag. Hör här, hvad en liten norsk kamrat
bekänner i ett af sina bref:
— Jeg synes det er storartet med denne
korrespondansen mellem Norge og Sverige. Nord-
mændene og svenskerne er jo saa nærbeslegtet og
er saa lige og kjække, og saa skal vi gaa her og
tænke ondt om hinanden uden at kjende hverandre
bare for denne unionen, som jo skulde forbinde
landene — —»
Och hvad säga de svenska? Vi välja äfven
här endast ett exempel ur mängden :
»Jag är så belåten med min lilla norska vän och
vi brefväxla flitigt. Norge har förut alltid förefallit
mig som ett obekant, främmande land, bebodt af,
om ej ovänner, så dock ej heller vänner. Men nu
sedan jag gått in i kamratkorrespondensen, har jag
ändrat mening. Nu är Norge mig kärt, ett bekant
land, där man kan träffa, och verkligen träffa på,
vänner i ordets rätta betydelse. Kanske att denna
brefväxling har till följd en evig fred och vänskap
mellan broderländerna, ty det nu uppväxande släk-
tet, bland hvilket vi redan förvärfvat oss vänner,
måhända för lifvet, skall ju en gång gå undan för
att lämna rum för en yngre generation, hos hvilken
kärlek till broderlandet redan är inplantad, och så
vidare och vidare från släkte till släkte i oändligt
perspektiv I Ja, lefve kamratkorrespondensen och
lefve Kamraten, som upptagit denna fosterländska
tanke ! >
Nej, E. P., så tröstlös, som saken för eder
tett sig, är den väl därför ej 1 Men ni har rätt
däri: främst af allt måste vi hafva kvinnorna
med — kvinnorna och ungdomen ! Och af
varmaste hjärta, af hoppfullt mod instämma
vi alla i eder önskan, att den gnista, som nu
tändts i de nordiska landen, ej må få slockna,
utan med klar låga lysa oss in på det nya
seklets nya kärleksvägar.
PÅ VEDSKUTA TILL ÅLAND; TRE
BREF TILL EN BEKANTING.
FÖRSTA BREFVET.
Vedskutan Sofi, 1 juli 1899.
J
O DU, just på den sitter jag i detta nu,
grensle öfver en bom och med en annan
till skrifbord.
Minns du, att jag i fjol vid det här laget
befann mig i världsstaden Paris och bevisade
dig den utomordentliga hedern att sända dig
ett och annat meddelande därifrån? Jag har
inte det förtroendet till din smak, att jag tror,
du föredrar en vedskuta framför Paris, men
jag för min del finner det ofantligt mycket
trefligare att sitta och skrifva till dig här än
i ett bullrande »pensionnat de famille» i en
bråkig stad. Här, ser du, är det så oändli-
gen fridfullt; inga rullande vagnar och skri-
kande grönsaksmånglare trassla till mina nerv-
trådar, och intrycken sätta mig åtminstone
inte i förlägenhet genom sin skiftande mång-
fald. De kunna sammanfattas ungefär så här:
»Hvad här är skönt och varmt och friskt och
fritt!» samt som konklusion: »Lifvet är ändå
inte så dumt — en och annan gassig som-
mardag. »
Med ett ord och utan några jämförelser
mellan två så olikartade storheter som skutan
Sofi och Paris: den förstnämnda är treflig och
jag är väldigt belåten.
Men, som det står i gamla romaner: »Vi
gå nu att förflytta oss tillbaka i tiden» — fast
inte längre än en vecka, ty då ungefär såg
idén, skutidén, dagens ljus, och Nisse W. och
jag tågade ned till Nybrohamnen för att mön-
stra alla gamla skutor och skrof, som lågo
där och lastade af ved.
Så snart vi fingo syn på någon, som mot-
svarade våra fordringar på prydlighet och ele-
gans, störtade vi tvärt på skepparfadern och
inledde underhandlingar.
Dessa voro tämligen enahanda och lydde
ungefär så här:
»Hör nu, tänker ni ge er af till Åland
snart?»
»Jo, nog kan det hända alltid.»
»När då?»
»Inte vet jag så noga.»
»Men på ett ungefär?»
»Inte vet jag så noga.»
»Blir det i den här veckan?»
»Jo, nog kan det väl hända, att det blir i
viekan alltid.» Allt med sjungande finsk
brytning.
»Nå, skulle ni vilja ta ett par passagerare
med er?»
»Jo, nog skulle nu det kunna gå an.»
Och så till slut funno vi »den rätta» två-
mastaren — eller kanske det ska heta två-
mastarinnan? — Sofi, som gjorde sin första
resa och var så splitterny, att hon ej hunnit
bli målad ens. Aftal träffades och pass an-
skaffades, ty med mindre ville inte den för-
siktige fader skepparen taga oss med, och så
i går kväll efter lång väntan — närmare be-
stämdt fredagen d. 30 juni kl 6 e. m. —
lyfte vår skuta ankar, och vi bogserades i
sakta mak ut till Sjötullen.
Ombord befinna sig skepparen, en hederlig
sjönalle med kutande rygg, skefva fötter och
långt skägg under hakan, rorgängaren, skep-
parns pojke — sexton år tror jag visst, att han
var — hans något yngre dotter, två kvinnliga
passagerare i blommiga halsdukar — och så
vi två.
Och nu ska jag börja beskrifva för dig lif-
vet ombord.
Det är i närvarande ögonblick rätt så ge-
mytligt. Skepparfadern går och spolar däcket,
plirig och förnöjd, med uppkallade byxor och
dito skjortärmar, och akta du dig, så du inte
kommer i vägen för den breda vattenstrålen
från hans hink, ty han väjer minsann inte.
Alltefter som vattnet forsar ut öfver däck, är
sonen hans färdig med sin kvast, och han
sopar, så att det både stänker och yr — i det
lysande solskenet. Vid rodret står rorgänga-
ren och sjunger med hiskelig stämma hvar-
ken mer eller mindre än: »Ack Värmeland,
du skö-öna, » omväxlande med att han gör sig
grön för de båda kvinnspersonerna, af hvilka
i synnerhet den ena behagar honom otroligt
(jag använder med flit det uttrycket). Jag
sitter, som sagdt, på en mycket hård bom och
skrifver till dig, du hjärtans bekanting, och
Nisse hänger, med förlof, på sin mage öfver
relingen och stirrar ned i det glittrande blå
vattnet.
Och hvilket gudaväder! Himlen strålande
klar, endast med några hvita, ulliga moln-
tappar, som bilda ett behagligt afbrott mot
det blå. En sakta medvind drifver skutan
fram med en litet sväfvande vaggning. Rätt
för öfver utbreder sig hafvet i en glittrande
halfeirkel; på sidorna sticka ännu kobbar upp,
mestadels nakna, men en och annan med kon-
turerna taggade af småväxt skog. Och så
kretsa naturligtvis hvita måsar omkring uppe
i den soliga luften, och så sorlar naturligtvis
vattnet helt sakta om fören, och så är det
tyst och stilla — eftersom skepparfar nu har
slutat att spola däcket och rorgängaren att
skrala »— — jag mig aldrig å-ångra-ar».
Öfver vatten och land lyser solen, och den
skiner skepparen och hans folk i ansiktet och
din plitande Faulenzer på ryggen.
En skön dag är det!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0651.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free