Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 81. 11 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
jämnt i arbete, prydlig, putsad, färdig att
vara artig värdinna, till och med om någon
skulle ha den djärfheten att komma före kl.
elfva på morgonen.
Aldrig tar hon sig friheter, aldrig är hon
själfsvåldig. Men hon tycker ändå, att det
är förfärligt trefligt att vara med dem, som
icke äro så slätstrukna, ty lagen les extremes
förnekar sig ej. Det kan då hända, att hon
själf glömmer sin egenskap af iakttagande
författarinna, men i stället få de vackra ögo-
nen ett barnsligt roadt, undrande uttryck.
Hur skulle det också gå för henne att vara
själfsvåldig? I sitt hem är hon den jämna,
tysta kraften, och två små söner har hon att
ensam fostra. Hon får icke svikta, icke tröttna,
och icke får hon som understundom forna
tiders hrr diktare — numera är det icke mo-
dernt — då plikten kändes för tung, slunga
allt öfver bord och söka trösten i det berömda
Sturm- und Dranglifvet.
Hon tröttnar icke heller. Allt emellan det
hon arbetar på sina böcker och pjäser —
hennes sista roman, »Två hustrur», säkert den
bästa hon skrifvit, är nyss utkommen — så
vårdar hon sina barn och sysslar med sitt
hem. Ofta, när jag sitter vid hennes prydliga
bord, tänker jag på den gängse — bekväma
— fördomen hos specielt den vanliga frun, att
en författarinna eller kvinnlig artist inte kan
vara god husmoder. Jag har gjort alldeles
motsatta erfarenheter. Kanske kommer sig
detta af, att en uppöfvad tankeförmåga stär-
ker förståndet i allmänhet och ger spänstighet
åt arbetskraften.
Det är mig omöjligt att afsluta denna flyktiga
presentation, utan att tillägga några ord. När
man talar om en bekant person i hennes hem,
brukar man äfven omnämna hennes äkta vif,
då ett sådant förefinnes. Anna Wahlenberg
har, som bekant, varit gift med redaktions-
sekreteraren i Dagens Nyheter Fritz Kjerrman.
Men ehuru nu änka, är hon dock ej ensam.
Trogen vid hennes sida lefver hennes syster
Eva, och aldrig har jag sett ett vackrare
exempel på syskonkärlek än mellan dessa båda.
Om Fritz Kjerrmans söner mist sin far, ha
de i stället två mödrar, och saknar Anna
Wahlenberg en makes stöd, så äger hon dock
den ljufva fröjden af en god, förstående syster-
lig vän.
Då af två systrar den ena besitter sådana
gåfvor som Anna Wahlenberg, blir det lätt
den andras lott att blygsamt träda i skym-
undan. Men för hvar och en, som känner de
två, vore hemmet otänkbart utan den anspråks-
lösa, offervilliga, präktiga Eva. Utan hennes
lugna hjälp skulle heller ej systern vara i
stånd till ett så intensivt och fruktbärande
arbete.
René.
ANDLIG SKANDINAVISM.
V
ACKRA TANKE, solguld strör du
midt i blek oktoberdager.
Hjärtats strängar mäktigt rör du,
all vår långa längtan tager.
Famnen mot dig gladt vi sträcka,
våra sista höstblom räcka —
Vackra tanke, i dig knoppas
allt hvad skönt och ljust vi hoppas.
Många minnen mot oss strömma,
hvart och ett sin tjusning äger.
Det, om hvilket helst vi drömma,
är: Tegnér och Oehlenschläger ...
Hur det glänser, hur det skimrar,
öfver Sundet sången timrar
leende en strålig brygga ...
Fram däröfver gå vi trygga.
Danas bokar, Nores granar,
Sveas ljusa björkegrönska ...
Något underfullt man anar!
Kan väl fagrare man önska?
Måste här ej lycka trifvas,
måste här ej glädje gifvas?
Hit! Ett handslag godt och ärligt!
Hur vårt klöfverblad är härligt!
$
Seklets dag mot skymning skrider.
— Vackra tanke, helga kvällen!
Gif i tunga, mörka tider
åt oss vigda hviloställen!
Fram, alt Eriksgatan draga,
blif till sanning, stolta saga,
uti sång och kärlek trogen !
Intet är som Nordanskogen!
Adi.
NORDISK ENHET. ETT ORD MED
ANLEDNING AF EN FRÅGA FÖR
DAGEN.
N
ORDISK ENHET, se där ämnet för den
föreläsning och diskussion i Vetenskaps-
akademiens hörsal fredagen den 29 sept.,
för hvilka våra dagliga tidningar redan ut-
förligt redogjort.
Det var en ungdomens afton, denna, icke
blott så att förstå, att det förnämligast var
ungdom, som fyllde raderna i sal och på läk-
tare, utan äfven i den mening, att det främst
var till ungdomen föreläsaren, professor Poul
La Cour hänvände sig med en maning att
bilda en nordisk förening efter mönster af
den, som redan existerar i Danmark. Visst
vände han sig med denna maning äfven till
dem, som nått mannaåldern, liksom till dem,
hvilkas hår redan grånat eller hvitnat. Men
när han så gjorde, vädjade han icke till dem
såsom sådana; han vädjade fastmer till det
inom dem, som glömt sig kvar sedan deras
ungdoms dagar. Ty det vill ungdomlig tro
på det godas seger, ungdomlig hoppfullhet
och entusiasm till för att taga upp och
segerrikt föra igenom ett program, likt det
Nordisk förening gjort till sitt.
Och hos den församling, som lyssnade till
den åldrige föreläsaren, fanns synbarligen nå-
got af denna tro och denna entusiasm.
Man såg ansikten lifvas af det mest spända
intresse. Man såg blickar glänsa och läppar
le. Man hörde bravorop och stormande applå-
der. Och när slutligen den frågan framställ-
des, huruvida de närvarande önskade bilda
en förening för främjande af större kännedom,
samförstånd och samlif de nordiska folken
emellan, då blef svaret ett kraftigt och en-
hälligt ja.
Emellertid midt under den högtidsstämning,
som alltid råder ibland en samling människor,
hvilka alla lifvas af en och samma känsla eller
tanke, smög sig öfver de församlade en känsla
af förstämning. Det var Sveriges förhållande
till unionsriket, som blifvit berördt. Det be-
höfdes icke mer för att mer än en med under-
tecknad skulle göra sig själf den frågan: Är
föreningens program genomförbart? Är under
nuvarande förhållanden ett samförstånd emel-
lan unionens folk tänkbart?
Dessa frågor äro berättigade. Säkert är,
att det mål, föreningen satt sig före, är så
stort, att det näppeligen kan vinnas genom
några som helst yttre åtgärder. Må de nor-
diska folken mötas vid konferenser af olika
slag. Må det beredas dem tillfälle att lära
känna hvarandras land, seder och bruk. Må
slutligen deras litteratur blifva gemensam egen-
dom. Allt detta, af huru stor betydelse det
än må vara, skall aldrig visa sig mäktigt nog
att skapa samförstånd. För att ett sådant
skall uppstå fordras något annat och mera.
Det fordras inre förutsättningar hos dem, mel-
lan hvilka det skall komma till stånd. Och
dessa förutsättningar, finnas de väl?
När den dag, som i dag är, en svensk och
en norrman mötas — jag åsyftar nu icke
politici — hvilken är då deras första känsla?
Är det icke en känsla af förstämdhet, blan-
dad med en viss obestämd oro för, huru sam-
manvaron väl skall komma att aflöpa? Där
gror i bådas hjärtan ett frö till misstroende,
en tvifvelsjuk undran, huru den andre i grund
och botten menar det. De hafva båda så
många förutfattade meningar om hvarandra,
att det vill mycken redlig vilja till å ömse
sidor för att ett vänskapligt förhållande skall
komma till stånd dem emellan.
Det må tillåtas mig att anföra ett exempel,
ett exempel ur barnavärlden visserligen, men
som är belysande nog för det förhållande jag
åsyftar. Ett sällskap norrmän och svenskar
passerade under en vandring riksgränsen, ut-
märkt, såsom man vet, af en bred uthuggning
i skogen. Hunna dit, slogo de sig ned att
hvila. Det var ingen utsikt att njuta af.
Skogen stod jämn och tät på båda sidor om
den breda linien, som slingrade sig bort öfver
myren. Men det var icke utan, att känslan
af att befinna sig på den gräns, som i rent
yttre hänseende skarpt åtskiljer det svenska
och det norska, öfverväldigade en och annan
af sällskapet, och man satt tyst. Då höjde
plötsligt en liten »gut» på tio år sinstämma
och frågade, om nu detta — han pekade till
höger om uthuggningen — var Sverige, och
detta — den lilla handen gjorde en rörelse
till vänster — var Norge. Svaret blef ja-
kande.
»Du, far,» yttrade då den lille, »jeg synes
det er saa skrækkeligt stygt paa den sven-
ske side, saa vi maa virkelig vende tillbage
till Norge igjen.»
Man log. Det var ju samma skog, som ut-
bredde sig åt båda sidor. Men man borde
icke hafva lett. Ty samma känsla, som fick
ett så naivt uttryck i den lille gossens mun,
gror på botten af mången vuxen skandinavs
hjärta. Med samma öga, som gossen såg på
»den svenske side», ser han på det, som mö-
ter honom i broderlandet. Han har fått en
skärfva af misstroendets trolldomsspegel i ögat,
och för hans förvillade syn blir därför det
sköna fult; det, som är af ondo, det växer
och antager sådana proportioner, att det hotar
att skymma allting annat ; men det, som är af
godo, det krymper ihop och blir så litet, att
det knappast kan skönjas.
Se, tvänne folk, som i sitt förhållande till
hvarandra kommit till den punkten, de bära
sannerligen icke inom sig förståelsens förut-
sättningar.
Må det då med detta sakförhållande för
ögonen tillåtas mig att uttala en önskan. Må
det blifva Nordisk förenings främsta uppgift
att draga i härnad mot misstroendet och de
förutfattade meningarna. Eller rättare: må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
