Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 82. 14 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 5 — IDUN 1899.
A. Blomberg foto.
MODELLEN TILL RIKSVAPNET FÖR NYA RIKSDAGSHUSET.
Arealen har tillhört Stockholms stad, men är nu
för en betydlig summa försåld till grosshandlar I.
Hirsch, hvilken å dessa tomter, där för närvarande
ångvedsågerimaskiner surra och stenkolsupplagen
sota ned marken långt utöfver gatan, ämnar låta
uppföra en palatskomplex, värdig entrén till Stock-
holms praktfullaste aveny.
ETT AFSKED. STUDIE AF ELSA
LINDBERG.
D
RAPERIET med dess oroliga persiska mön-
ster glider åt sidan på de blanka kop-
parringarna och hon träder ut med hufvudet
tungt af hufvudvärk och händerna tunga af
ringar, som blixtra och lysa ända ut intill
knogarna. Hon är liten och tunn med huf-
vudet tvinande fint och profilen så försvinnan-
de spröd som på en nästan utplånad kamé.
Adine heter hon.
Man vet inte om, hur passande hennes namn
är, förr än man hört henne själf uttala det
med sin trötta, lågmälda röst, som har en
nasal klang som af skört glas. — Adine! —
Det måste vara torr, ljum drifhusluft omkring
det namnet — och ett fras af siden, som inte
syns, och ett klirrande af smycken, som inte
märks — bara ibland, när man kommer helt
nära, och de plötsligt vid en oberäknelig, matt
rörelse blänka till på ett platt bröst eller glida
ned öfver tunna handleder, som äro lika smala
som händerna.
Men midt i rummet stod Magda i all sin
bredaxlade, modiga friskhet, rank och högväxt
i full öfverbelysning, under den tända kristall-
kronan.
Öfver mattans stiliserade blommor glider
Adine med den för henne egna tysta, släpande
gången. Med händerna framsträckta och ett
om den .. . Åh! Skjut
du upp resan . .. du . ..
Magda!...»
Adine sade alltsam-
mans med denna pas-
siva, monotona röst,
som aldrig höjdes och
aldrig sänktes och som
liknade henne själf. —
Ett stilla vatten, som
villigt speglar allt, hvil-
ket kommer i dess när-
het — speglar det på
ytan lugnt och glans-
klart, utan att låta nå-
got tränga djupare in.
Och spegelbilderna
smälta fint tillsammans
utan fasta konturer, och
i ett nu kunna de all-
deles utplånas af ett
omärkligt vinddrag,
som om de aldrig fun-
nits där.
»Ja, jag har beslu-
tat mig för att fara i
natt. . . Om ett par
timmar så har jag läm-
nat min gamla fäderne-
stad ...» Det kom en
viss vibrerande klang
af saknad i Magdas
glada röst. Och de två
stora bruna ögonen,
som Adine med sträckt
hals såg upp emot, strå-
lade ned till henne i
fuktig glans som mörk
bernsten genom imma.
7
jdb
fee»*!
a#"***«*
S’sTr____
I§P?
blekt, indolent leende
kring munnen, hvars
litet gulaktiga tänder
stå en smula ut, kom-
mer hon långsamt fram
mot Magda.
Men ren på förhand
mötes hon af Magdas
klingande, glada röst,
som har något hos sig
af en sprudlande, käck
vårbäck, hvilken bär
på så mycken modig
lefnadslust, att den har
svårt att hålla sig inom
bräddarna.
»Jag måste nödvän-
digt upp en liten stund
för att få träffa dig
och din man ännu en
gång, innan jag reser.
Båten går, som du vet,
i natt ...» Och hon
tryckte in mot sig Adi-
nes små parfymerade
händer, som helt för-
svunno i hennes fasta
grepp.
»Och du far då verk-
ligen i natt med båten?
I natt, som det stor-
mar så och är så kallt!
Hu! Och hafvet! . . .
Jag skulle inte våga
tänka på det stora .. .
stora hafvet. . . och
dimma — kanske dry-
pande, våt dimma ock-
så .. . Jag fryser ända
innerst bara af att tala
Så log Magda igen stort och friskt, och det
var ett grant färgspel. — hennes buktande
röda läppar kring de blankhvita tänderna.
»Du skall på ryska ministerns supé, kan
jag se,» sade hon och vände Adines lilla fra-
sande dockgestalt rundt om med smeksam för-
siktighet. Och alla de grönbleka paljettormar-
na, som i raffinerad glitterprakt voro inväfda
i Adines svarta tyllklädning, lyste till i en
hastig, slocknande blink . . . »Du är så skört
vacker som en trollslända, som helt och hållet
ger upp sig själf i skönhet för en enda dag.»
»Vi hade alls icke tänkt gå, vi hade ämnat
skicka återbud och följa dig till båten — Vo-
lodja och jag — men så, när du förbjöd oss
... du elaka ...»
»Ja, det gjorde jag . . . Inte passa du och
din man alls där nere i virrvarret och blåsten
och mörkret bland smutsiga bärare och hoj-
tande matroser och gnisslande kedjor och
skrapande järntackor...» Hon drog Adine
ned intill sig på den låga soffan, hvars glatta
sidentyg hade som ett skimmer af gammalt
guld . . . »Och så skulle du stå där nervös och
satirisk bland alla dessa »följande», uppskörtade
tanter med apelsinpåsar och karamellaskar,
dinglande vid pekfingret, eller blommor med
stanniol om stjälken, virade i pappersomslag.
Och din man — han skulle tugga sina musta-
scher och önska sig långt därifrån. Och så
skulle vi tre — ja, just vi tre — stå där
nere midt emot hvarandra och ingenting ha
att säga hvarandra. Och därför vill jag säga
farväl åt er båda . . . här . . . och för sista
gången se er här och taga med mig mitt sista,
vackra minne af er båda . . . här.»
(Forts.)
Återförenade! familjen dreyfus i trädgården i carpentras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
