Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 84. 21 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DUN 1899. — 2 —
A. Blomberg- foto.
tatet precis detsamma — doktor
Westerlund bief vald ännu en
gång. Genom sin omutliga rätt-
rådighet, stora människokärlek och
sitt anspråkslösa väsen vann han
redan från första stund både ri-
kas och fattigas förtroende och
tillgifvenhet, icke minst de se-
nares.
Hvad som först öfverraskar den
resande, då tåget stannat vid En-
köping, är den för ett så litet
samhälle ovanliga liflighet, som
råder vid stationen. Likaså väcka
de båda omnibusarna och alla
droskorna, hvilka hålla där, be-
rättigadt uppseende. Man stiger
upp i någon af dessa, hvilka vid
hvarje tåg alltid regelbundet möta
därstädes, färdiga att föra de va-
rande eller blifvande patienterna
den lilla vägbiten upp till staden;
vanligtvis är det mycket trångt
om platsen. Det bär af npp till
något af de båda präktiga hotell —
beroende på hvilken »buss» man valt — som den
lilla staden, tack vare doktor Westerlund, för-
fogar öfver. Sedan man här skaffat sig rum
och upplysningar, styr man vid 1-tiden sina
steg till den vidtberömde läkarens bostad,
hvilken är lika flärdlöst enkel som dess ägare.
Man stannar framför ett brunmåladt tvåvå-
ningars trähus och går därefter genom en
bred inkörsport fram till ett litet fönster i
portens midt; det är här biljetterna till mot-
tagningarna delas ut. Man knackar på rutan,
en lucka öppnas, och en kvinna visar sig
därinnanför. Efter att hafva anförtrott henne
sitt namn, lämnar hon i gengäld besökaren
en liten, med ett nummer försedd metallbricka.
Sedan kan man antingen af henne eller på
hotellet eller nära nog af hvem som helst i
Enköping — ty alla äro mycket beredvilliga
att lämna upplysningar, då det är något, som
rör »doktorn» — få reda på den ungefärliga
tiden, då ens nummer kommer före. Där-
igenom är man befriad från obehaget att sitta
i väntsalen i timtal, utan kan hvila sig och
intaga sin middag i lugn och ro i sitt provi-
soriska hem för dagen. Några märkvärdig-
heter bjuder icke det lilla Enköping på, och
en sjukling, som går och väntar på sin dom,
skulle för öfrigt näppeligen ha håg att bese
dem.
Yid den tid, som blifvit uppgifven, åter-
vänder man till det bruna tvåvåningshuset,
men denna gång fortsätter man förbi luckan
och in i trädgården, vidare öfver den lilla
verandan och förstugan in i väntrummet.
Doktor Westerlunds väntrum liknar ett tref-
ligt hvardagsrum; det ligger en stämning af
hem öfver det. Rundt väggarna stå höga
bokskåp, fyllda med böcker, hemsydda gar-
diner med virkade spetsar hänga för fönstren,
gungstol och fåtöljer, små och stora bord med
böcker och planschverk samt grönskande ara-
lier komplettera det intryck af varm hemtref-
nad, som möter en vid första inträdet. Äfven
patienternas uppträdande bidrager härtill; da-
merna sitta med sina handarbeten och språka
helt förtroligt i en stor gammaldags soffa, som
breder ut sin famn på ena kortväggen, her-
rarne sitta vid fönstren och se ut i trädgår-
den, de oroligaste och mera nervösa gå sakta
af och an på golfvet; det ligger en nästan
familjär prägel öfver det hela. Men ingen-
ting i detta rum tyder för öfrigt på, att det
är Sveriges mest populäre läkares väntrum —
ingenting, icke ens de väntandes antal. Det
är visserligen fullt här inne, men icke öfver-
fullt, icke trångt just, och det förefaller där-
D:R WESTEHLUNDS HUS I ENKÖPING.
för den oinvigde som öfverdrifna historier, att
mottagningstiden, som börjar klockan två,
stundom kan draga ut till tio, half elfva på
kvällarne. Men saken är, som nyss nämndes,
att hvar och en får veta sin tid på ett unge-
fär och ingen behöfver därför sitta och trötta
ut sig onödigtvis med att vänta; ty skulle
man hafva försummat sitt nummer — sin
tur — har man rättighet att gå in så snart
man kommer.
Till vänster om ingången synes på ena
kortväggen en med grönt kläde öfverdragen
dörr — det är dörren in till själfva mottag-
ningsrummet. Yid 2-tiden öppnas alltid denna
dörr, och doktor Westerlund visar sig där och
gör en liten gest till tecken, att mottagningen
är börjad.
Det är egentligen två små episoder från
detta väntrum, som bränt sig in i mitt minne;
den ena rör doktorns patienter och den an-
dra doktorn själf, men båda äro så beteck-
nande i och för sig, att de nästan utgöra en
hel liten karaktäristik öfver båda delarna . . .
En ung dam kommer in med förgråtet an-
sikte, hvari lidandet står att läsa. Hon sätter
sig stum och förskrämd vid ett af borden,
och en annan dam i hennes sällskap plockar
tyst af henne ytterkläderna. Man ser tydligt
i bådas uppträdande, att det gäller någonting
allvarsamt. Då deras tur kommer, resa de
sig och gå med nedböjda hufvuden till dok-
torn, och de stanna ovanligt länge därinne.
Då de åter visa sig, flöda tårarne ymnigt
öfver den sjukas bleka kinder, hon går direkt
bort till sin kappa, där den hänger på bok-
skåpet vid dörren, och borrar hufvudet in i
den, och på ryggens och nackens böjningar
ser man tydligt, att hon står och gråter. Den
andra damen står bredvid henne, strykande
det ljusa håret under djup tystnad.
En snyggt, men tarfligt klädd karl kretsar
tveksam och skygg omkring de båda damerna;
på händerna, den grofva dräkten och icke
minst den tjocka ylleduken omkring halsen
ser man, att han är en arbetare. Han stan-
nar slutligen tätt bakom den unga flickans
rygg-
»Fröken . . . gråt inte, fröken,» säger han
medlidsamt och snor tafatt sina händer, »här
får fröken säkert bot. Jag kom hit som döds-
dömd för ett par månader sedan, och nu kan
jag resa hem, nästan fullt återställd, om några
veckor. »
Båda damerna vända sig mot den talande,
och den sjuka frågar halft hviskande:
»Hvad har ni för sjukdom
då?»
Arbetaren börjar noga beskrif-
va sin åkomma, och under det
han talar, strålar hela ansiktet
upp, ögonen glänsa af tacksamhet,
och han tillägger slutligen;
»Si, maken till doktor står inte
till att finna!»
Den unga flickan har upphört
att gråta, och det lyser en glimt
af hopp i hennes bleka drag.
»Tack,» säger hon slutligen och
räcker arbetaren sin hand, »och
lycka till!»
Han nickar uppmuntrande. »Jag
är säker om, att fröken får bot
här. »
Sådana scener äro icke ovan-
liga i doktor Westerlunds väntrum.
Där sköter hvar och en sig själf.
Men i denne ovanlige männi-
skoväns bostad måtte luften vara
mättad med människokärlek. Sä-
kert är, att det ofta finnes ett
band mellan d:r Westerlunds patienter, som
icke har den egna sjukdomen till grund, men
kanske möjligen dess läkare.
Den andra lilla episoden, som fäst sig i
mitt minne, är särskildt karaktäristisk för dok-
tor Westerlund. — Där sitter en medelålders
dam vid stora bordet midt för dörren till mot-
tagningsrummet. Hon är sorgklädd och håller
hela tiden handen för ögonen; sedermera fick
jag veta, att hon var en gammal patient, som
dagen förut mistat sin far. Den gröna dörren
går plötsligt upp, och doktorn visar sig i öpp-
ningen. Han får strax syn på den svartklädda
damen och räcker ut båda händerna emot
henne. Och i hela hans utseende står så tyd-
ligt måladt ett allt annat tillbakaträngande
begär att hjälpa och trösta; han visste icke,
hur han skulle kunna göra det fort nog —
bringa henne lugn och förtröstan — det låg
så oemotståndligt uttryckt i den där rörelsen
med händerna.
Sådan är doktor Westerlund — genomträngd
af den mest oegennyttiga hänförelse för sitt
kall. Han är född till läkare, säger man, och
kan det finnas ett större erkännande af alla
hans ovanliga förtjänster än detta? — Han
har en läkareblick, hvilken mången gång ver-
kar som trolleri på den sjuke; det förefaller
stundom, som om han visste allt. Därför är
hans makt öfver patienterna otrolig: de lyda
hans föreskrifter in i minsta detalj, och häri
ligger naturligtvis till en stor del hans styrka.
Men bara det är ju någonting stort, i synner-
het som de sjuke lyda honom med glädje.
Han har en sällsynt förmåga att få en att
tro på sitt tillfrisknande, såvida det finnes en
gnista hopp, och just denna hans makt ver-
kar ofta på patienterna som lifselixir. Ty
man har på samma gång en känsla af att
allt, hvad han säger, är sanning; och det är
det också — doktor Westerlund bedrager aldrig
sina patienter. Men som hvarje klok läkare
modererar han sina uttryck; han säger inte
detsamma till en nervös, förskrämd liten va-
relse som till en lugn och förståndig människa.
Och han känner mer än någon annan, hvad
hoppet förmår uträtta — i vissa fall. Han
fäller aldrig ett sådant uttryck som: »Ni kan
inte lefva en månad till. » Han säger : » Det
här är mycket allvarsamt, men vi ska’ sköta
oss. »
Doktor Westerlund säger alltid »vi». Det
skulle inte passa någon annan läkare, men
för honom är det ett privilegium. Ty alla,
till hvilka han yttrat detta lilla ord — det
må vara fursten från främmande land eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
