Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 84. 21 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
torparhustrun frän Enköpingstrakten — alla
ha de känt, att det kan tina upp de mest
förfrusna sinnen. Inför denne läkare äro alla
patienter lika. Ingen imponerar på honom
genom rang eller pengar; han böjer sig inte
djupare för kungens hofmarskalk än för handt-
verkaren från Enköping, och han tar icke mer
betaldt af den förre än af den senare, såvida
inte patienten är fattig, ty då tar han ingen-
ting alls.
Hans praktik och erfarenhet äro ju enorma,
men priset på rådfrågningarna hos honom ha
inte stegrats i proportion härmed; det är två
kronor per besök nu som förr. Man har också
ständigt en alldeles bestämd känsla af, att
pengar ingenting betyda för honom — inte
därför att han icke behöfver sina inkomster,
ty han är ju egentligen icke rik — utan där-
för att han är så sällsynt oegennyttig — i
vår så beräknande tid.
Det är ju också någonting alldeles enastå-
ende, att en man utan några höga examina,
utan relationer och puffar, en man, som slagit sig
ner i en aflägsen vrå af världen, en liten stad,
som saknar alla förutsättningar för att vara
knrort, kunnat bli så enormt populär, i detta
ords vackraste bemärkelse, och icke allenast
inom Sverige och Skandinavien, utan äfven
långt bortom dess landamären. Sådant lyckas
endast för den sanna storheten.
Från östan och västan strömma tusentals
lidande årligen till den lilla staden En-
köping, hvilken fullkomligt lefver och hafver
sin varelse af doktor Westerlund. Den är
nästan som ett enda stort sjukhem, hela sta-
den, ty i nästan hvarje hus tar man emot
patienter, och för dem alla räcker han till,
denne verksamme, märklige läkare, hvilken
år och ansträngningar tyckas så föga beröra.
»Enköpingskungen» är en mycket beteck-
nande benämning för doktor Westerlund; in-
vånarne hylla honom nämligen som en konung,
och samhället har honom att tacka för blom-
string och välmåga. I hvarje butiksfönster
prunkar också hans porträtt i midten — man
må föröfrigt skylta med hvilka varor som
helst. Och i de privata familjerna och de
många sjukhemmen förekommer hans porträtt
i ett nära nog oöfverskådligt antal.
Men doktor Westerlund är också icke alle-
nast läkaren för både Enköpingsborna och
sina patienter, han är samtidigt den praktiske
rådgifvaren och den välvilligt ordnande vännen;
han räcker till för allt. De trassliga härfvor
i förhållanden och omständigheter af hvarje-
handa slag, han redt ut för patienterna, äro
otaliga.
Det vimlar dagligen af promenerande i det
lilla Enköping; men mellan kl. 3—6 på e. m.
är det tomt på gatorna. Då är staden, hvad
den skulle vara utan d:r Westerlund, ty . då
äro sjukhemmen stängda för besökande och
de sjuke hvila. Doktorn har befallt det; och
doktorns lagar få aldrig öfverträdas.
Är man en tillfällig besökare, kan man
möjligen hinna fara hem igen med kvälls-
tåget. Då stiger man åter in i någon af de
båda »bussarna», och då händer det stundom,
att man till sin förvåning känner igen alla
ansiktena därinne sen morgonen. Man små-
ler helt bekant mot hvarandra och växlar
kanhända till och med några älskvärda ord,
ty det är ett faktum, att man alltid blir vän-
ligt stämd mot alla människor efter ett besök
hos doktor Westerlund.
Uppe på backen, där vägen svänger af mot
stationen, vänder man sig också gärna om för
att kasta en blick bort mot detta vidtberyk-
tade lilla samhälle. Är det då en höst- eller
vintereftermiddag, kan man se, hur lyktorna
A. Blomberg foto.
r
PÅ VÄG DT TILL »RONDEN».
börja tändas därinne i den lilla staden — den
lilla staden med sin store doktor.
I morgon håller den lilla staden fest för
sin främste medborgare.
Då förslaget om präglandet af en minnes-
medalj öfver jubilaren först framkom, ville
d:r W. med sin vanliga anspråkslöshet ej höra
talas om någon hyllning i denna form, men
gaf slutligen, ehuru ogärna, sitt medgifvande.
Medaljen, som är graverad af professor A.
Lindberg och hvaraf ett exemplar i guld i
morgon skall öfverlämnas till jubilaren, bär
på framsidan doktor Westerlunds profilpor-
trätt, medan baksidan upptages af följande
inskription :
At läkaren, människovännen, medborgaren.
Af staden Enköping den 22 oktober 1899.
Dessutom förberedas åt honom gåfvor, i
form af de fattigas bespisande, donationer till
hans fonder för fattiga sjuklingar etc. ; vidare
kommer att till honom öfverlämnas en stor,
textad adress, upptagande namnen på ett an-
tal af hans patienter, hvilka såmedels önska
bringa honom sitt hjärtevarma tack för åter-
vunnen hälsa.
Det utmärkta och karaktäristiska porträtt af
doktor Westerlund liksom interiörerna m. m.
från det ryktbara läkarehemmet, som Idun i
detta nummer har nöjet bringa sin läsekrets,
äro, tack vare doktor W:s älskvärda tillmötes-
gående, i denna vecka särskildt tagna på stäl-
let af Iduns från Stockholm ditreste fotograf.
Arne.
I GAMLA HJULSPÅR. NÅGRA SMÅ
HÖSTRETRAKTELSER AF ADOLF
HELLANDER.
N
U SÅ SMÅNINGOM börjar allt att komma
i sina gamla hjulspår igen. De nya och
dyra våningarna äro ordnade, den dyra björk-
veden uppköpt, och redan sprakar en munter
brasa här och hvar i salongerna, och den
slöjbehängda lampan sprider sitt milda sken
och gifver åt allt ett hemtrefligt behag. Den
uppflammande vreden öfver de höjda prisen
är redan släckt, man finner sig bär i landet
och hufvudstaden så lätt uti allt, och när en
vecka gått, talar man knappast mer om saken.
Det är sant, att allt stigit en femtio procent,
men hvad hjälper det att gnälla — man är
väl ingen »bracka» heller, man är fosterlands-
vän och stockholmare, således tillräckligt nobel
att icke fästa sig vid småsaker.
Så börjar herr och fru Stockholm att lefva
alldeles som förut. All trötthet, som bekym-
ren för en kort tid utbredt öfver herrns an-
sikte, är som bortblåst. Nu strålar det åter
af energi och lefnadslust, handen har icke
långt efter plånboken, och möter han en be-
kant, vill han strax vara »wohlthäter». Är
det på förmiddagen med en frukostrisp på
Operakällaren, fastän han spisat förut hemma,
och träffas man på aftonen i teatersalongen
på wisky och vatten i mellanakterna och kan-
ske på supé å Du Nord. Det är ingen suckan
nu minsann. Herr Stockholm känner sig rik
och förmögen, och tjugufemöringarne vandra
frikostigt i de belåtna uppassarnes fickor. Och
finns det någon anledning att vara med på en
subskriberad middag på Continental eller an-
nat första klassens ställe, så kan man väl
ieke honettement tala om de »dåliga tiderna».
Det gäller ju att hedra Petterson, »den för-
träfflige medborgaren», att lyssna till festtalen,
i hvilka allt i vårt samhälle befinnes godt som
Guds eget verk — och för öfrigt tömma bä-
garne med det förträffliga vinet. Man ropar
lefve för kung och fosterland, för regering och
lagstiftare, för polismästaren och källarmästa-
ren, och till sist omfamnar man hvarandra och
gråter öfver sin gemensamma lycka. Det är
först på morgonkvisten, vid uppvaknandet, de
»dåliga, dyra tiderna» åter skymta fram och
vifta sin svalka kring de heta hjärnorna.
Hm, tänker herr Stockholm, det var katten,
hva’ vi voro tokiga i går — men roligt
hade vi!»
Så börjar han räkna brorskålarne på fing-
rarna, men därefter tittar han i plånboken,
blir ledsen och vänder sig mot väggen. Dock,
som en äkta sangviniker tröstar han sig
med ett :
»Man kan väl inte vara olik andra heller
och stänga in sig mellan fyra väggar ! »
Ja, se däri ligger det! Och med en hel
del af fruarna är det på samma sätt. Fru
Andersohn på visit hos fru Petterzon har
under en halftimme beklagat sig öfver, att allt
stigit i pris och äfven att Andersohns affär
gifvit tre tusen mindre i år, men så får hon
syn på fru Petterzons klädning.
»Nej, se, du har ny klädning! Den var för-
tjusande vacker! Jaså, det är det allra moder-
naste, söta du, hvad går den till?»
»Sjuttio kronor med arbetslön.»
»Ja, det kan inte hjälpas, jag har visserli-
gen flere vinterklädningar, men en sådan där
måste jag ha, och det i morgon dag.»
Nu är det icke fråga om »dyra tider» längre.
Och är det frågan om att hälsa på hvarandra,
så heter det visserligen :
»Ni äro så oändligt välkomna i all hvar-
daglighet, men ni få icke vänta eder annat
än en kopp te och en smörgås. Vi ha gud-
nås icke råd att i dessa tider hålla kalas.»
Men fru Andersohn är knappt utom dörren,
förr än tankarna komma :
»Kors i alla mina tider, hvad ska’ jag ta’
till supén. Petterzons hade det så fint och
dyrbart, när vi sist voro hos dem. Låt mig
se. De hade många varma rätter på smör-
gåsbordet. Nå, jag gör några omeletter och
raguer — de hade orre, då tar jag hamburger-
kyckling. De hade ingen efterrätt, men det
skall jag ha ! »
Bland nu befintliga Cacaosorier
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO CS-uid.med.alj
vid 1897 års Konst- och Industriutställning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
