Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 85. 25 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
Nu sprang en annan liten flicka fram och
knuffade omkull honom i en löfhög — oj !
Han satt midt bland löfven och skrattade,
och så sprang han upp och efter flickan, som
knuffat honom. Det lilla fina barnet på bän-
ken följde honom med ögonen. Än syntes han
— han var så lätt att känna igen på den
röda lufvan — än var han bakom ett träd,
men längre och längre bort kom han. Slut-
ligen syntes han inte alls mer — det kom
stora buskar i vägen.
Den lilla fina flickans ögon blefvo allt större,
hon satt bara kvar och sade ingenting och
såg just ingenting heller, och det kändes, som
om hon velat gråta, och hon hörde inte alls,
när bonnen talade till henne. Hvarför skulle
hon behöfva vara så fin, att hon inte kunde
få leka med de andra små barnen? De voro
så långt, långt borta nu, det var alldeles tyst
kring bänken, det kom bara en gammal herre
och en gammal fru förbi . . . Hvarför kunde
hon inte få springa och skrika?
Alldeles nära bänken, där hon och hennes
bonne sutto, hade en annan liten gosse stan-
nat. Han hade ingen röd lufva, och hon
tänkte inte alls på honom, fastän han såg
mycket fin ut, mycket finare än den tjocke
gossen med lufvan.
Men han stod och tittade på henne hela
tiden: han tyckte, att han aldrig hade sett
en så vacker liten flicka. Han skulle gärna
ha velat känna med handen på hennes sam-
metskappa och på svandunet, han skulle för
resten gärna ha velat kyssa henne också. Han
undrade, hvarför hon inte lekte med de andra
barnen, kanske var hon sjuk, hvad kunde det
vara?
När den lilla flickan och hennes bonne reste
sig för att gå hem, följde han efter dem.
Han gick och tänkte på, att en röfvare skulle
komma fram ur en buske och taga bonnen
med sig, och han skulle bli ensam med den
lilla flickan — hon skulle vara så rädd —
och fråga, hvar hon bodde och hålla henne i
handen, och hon skulle bo långt, långt borta,
och han skulle gå hem med henne. Men det
kom ingen röfvare.
Han gick bakom den lilla flickan och hen-
nes bonne genom hela trädgården. Bonnen
märkte det till sist och vände sig om och såg
undrande på honom. Han vände bort blicken,
han blef litet rädd, men inte mycket. Hvar-
för kunde inte den lilla flickan själf vända
sig om, tänkte han.
Det hade fallit löf ned från träden, och
han brukade alltid gå och sparka i dem, det
lät så lustigt — ibland brukade han och de
andra pojkarne’ ha kapplöpning genom de
vissna löfhögarna. Men i dag gick han all-
deles stilla, liksom den lilla flickan gjorde —
hon kanske inte tyckte det var roligt att sparka
i löfven.
Under tiden gick hon och tänkte på gossen
med röda lufvan. Hon såg honom ingenstans,
fastän hennes ögon sökte, och det var inte
så underligt, ty han hade redan gått hem och
satt och åt middag.
Nu hade hon och hennes bonne kommit
fram till det stora vackra huset, där de bodde.
Bonnen ringde på portklockan, och så gingo
de in och dörren smällde igen efter dem. På
gatan stod den lille gossen, som följt efter
dem.
Detta är hela historien. Den är gammal
och vanlig, och den har berättats på tusen
olika vis. Men jag kom åter att tänka på
den, när jag här om dagen gick öfver Humle-
gården, där barnen lekte i höstsolskenet.
Mark Stern.
NÄR IDUN FOTOGRAFERADE
STRINDBERGS »GUSTAF VASA».
E
N VACKER MORGONSTUND i höstbryt-
ningen, då redaktionssekreteraren i det
allra rosigaste lynne satt och vittjade dags-
pressens notisafdelning för att få ett »upp-
slag», som han kallar det, sade han plötsligt
med talorganet riktadt mot den eleganta japan-
ska skärm, hvilken utgör den diskreta gräns-
skillnaden mellan redaktionens första och
andra »kammare» :
»Vi ska fotografera Gustaf Vasa.»
När redaktionssekreteraren behagar säga att
»vi ska fotografera», så må ingen tro, att han,
fast han begagnar den sällskapliga formen
första personen pluralis och förfogar öfver en
utmärkt amatörkamera, ämnar underkasta sig
de mångfaldiga strapatser och vedervärdig-
heter, som äro förenade med fotograferingen
af en teaterföreställning. Det var det jag af
erfarenhet visste, hvadan jag undergifvet be-
redde mig att vidtaga de förberedande åtgär-
derna för proceduren. Sedan jag alltså er-
hållit nödiga instruktioner jämte redaktions-
sekreterarens välsignelse och en förmaning att
INTENDENTEN HARALD MOLANDER.
inte stanna på Klara kyrkogård och »hoppa
hage» eller öfva någon annan odygd, därför
att jag händelsevis släpptes på egen hand i
storstadslifvet, begaf jag mig i väg till det
stora Thaliatemplet på Blasieholmen.
Jag skyndade upp för den lilla scentrappan,
som bildar den mycket smala vägen till kon-
stens helgedom, sce-
nen, öfver hvilken en
sparsam förmiddags-
dager silade in genom
fondfönsterna.
Det har alltid tyckts
mig . hvila en egen-
domlig stämning öf-
ver teatertiljorna, när
de te sig så där i
halfljus under en för-
middagsrepetition.
Luften är ännu tung
af värme, af doften
från smink och par-
fym sedan den före-
gående kvällens repre-
sentation, och repli-
kernas eko, de våld-
samma känsloutbrot-
ten, de glada skrat-
ten gömma sig ännu
bland kulisserna, som
stå lutade mot väg-
garna.
Jag sneddade öfver
scenen och kom ge-
nom en liten dörr in i den sceniska intenden-
tens, hr Harald Molanders, arbetsrum.
Där möttes ögat af en mängd scenisk atti-
ralj : dryckeskannor, bägare, vapen, brokiga
draperier o. s. v. Vid ett bord, hvars skifva
doldes under en hel flod af dekorations- och
kostymskisser, sceneriförslag, rekvisitalistor o. d.
satt intendenten fördjupad i arbete. Han
sysslade med att medels tuschpenna vidtaga
några ändringar å dekorationsskissen till mäster
Olofs rum i »Gustaf Vasas» fjärde akt. Hr
M. är nämligen ej endast vår främste teater-
regissör, han är tillika en förträfflig tecknare,
som ofta själf uppgör detaljerade dekorations-
förslag till de stycken, han sätter i scen.
Om Idun kunde få fotografera »Gustaf
Vasa» ?
»Jo, naturligtvis, med största nöje,» sva-
rade den förbindlige intendenten.
När skulle generalrepititionen äga rum?
»Ja, när? . . .» Intendenten lyfte sina ögon
mot taket, fäste dem därefter på prins Eriks
värja, därefter på mig med ett uttryck, out-
grundligare än sfinxens, och snusade till sist
ur en diminutiv silfversked, i det han sade:
» Kanske på torsdag . . . eller fredag . . . eller
lördag . . . Här är allt ännu som en lerväl-
ling . . . Margareta Leijonhufvud väntar på sin
klädning . . . Göran Persson på sin peruk . . .
och ännu har ingen människa sett skymten
af Brunkebergsåsen i Grabows atelier . .. Men
om tisdag ska pjesen gå.»
Och den gick på tisdagen ... På måndags-
aftonen ägde generalrepetitionen rum, och det
var då Idun fotograferade.
När jag i spetsen för den hygglige gamle teater-
fotografen, hr A. Rydin, alla sceniska artisters
goda vän, arbetade mig fram öfver scenen en
stund före repetitionens början, rådde där ett
kaotiskt virrvarr som på ett fartyg i storm. Fon-
der hissades upp eller släpptes ned, kulisser
skötos fram, Mäster Olof och Liibeckerköp-
mannen Herman Israel vandrade bland klun-
gor af teaterarbetare och dalfolk, försiktigt
väjande för bakväggen i Måns Nilsons i
Aspeboda stuga, som låg kullslagen på scen-
golfvet, och midt i all oredan stod intenden-
ten Molander och bragte med sitt: »varde!»
ordning i Vasaseklets kaos.
I salongen märktes flere af våra mera fram-
slående skriftställare, journalister och konst-
närer, och blickade man uppåt raderna, kan-
tades barrièrerna af hufvud vid hufvud, hvilka
syntes som hvita fläckar i halfdunklet. På en
SCEN UR »GUSTAF VASA» PÅ SVENSKA TEATERN. GUSTAF VASA OCH
OLAUS PETRI (iV AKTEN). TECKNING AF K. STANGENBERG.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
