Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 85. 25 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DUN 1899. — 2
K
vinnofrågan och kultur-
strömningarna. ETTBIDRAG
TILL KVINNOEMANCIPATIONENS HI-
STORIA. AF I. A. DAVIDSSON.*
B
LAND MÅNGFALDEN af de lifsfrågor,
som uppställa sig för samtiden och. kräfva
sin lösning, är kvinnofrågan måhända den
fråga, som under de senaste åren mest debat-
terats. Kvinnan, fordom mannens slafvinna,
framträder nu på skådebanan och fordrar samma
rättigheter i det offentliga och privata lifvet
som mannen. Hon nöjer sig ej längre med
att som moder och maka i hemmet intaga
främsta platsen, nej, hon kastar sig modigt ut
i världsvimlet och deltager i kampen för till-
varon, görande mannen platsen stridig på,
snart sagdt, alla områden. Vi finna här i
Sverige kvinnan inom post-, tull- och telegraf-
verken, inom enskilda banker och järnvägs-
förvaltningar, vid enskilda och offentliga sko-
lor, vid apotek och universitet, kort sagdt,
vi finna kvinnan spela en synnerligen fram-
stående roll i det offentliga lifvet. Och orsa-
ken till, att hon på så kort tid, åtminstone
här i Sverige, lyckats tillkämpa sig en så
framstående plats i det offentliga lifvet, torde
vara den, att hon framträder med mindre an-
språk på lifvet än mannen. Hennes lefnads-
omkostnader äro billigare, och hon kan där-
för nöja sig med långt mindre inkomster.
Häri torde ligga förklaringen på, att hon med
sådan framgång kan upptaga konkurrensen
med mannen på alla områden, ehuru det i
längden visat sig, att hon ej äger samma ut-
hållighet och arbetsförmåga som mannen, hvil-
ken däremot saknar hennes energi och sam-
vetsgrannhet i arbetet.
På sista tiden har emellertid inom kvinnor-
nas eget läger uppstått en ganska häftig rö-
relse emot detta kvinnans intrång på hvad
man fordom ansåg vara mannens eget arbets-
område, och naturligtvis hafva äfven många
män anslutit sig till denna rörelse, som fått
namn af »antikvinnoemancipationen». Man
framhåller, att mannen och kvinnan’ äro till
väsendet af tvänne naturer, som äro skilda
från hvarandra; hvad som passar för den enes
natur, passar ej för den andras, och mannen
och kvinnan böra därför äga sina särskilda
arbetsområden. Mannens uppgift är att i det
offentliga lifvet arbeta för samhället och skaffa
sin familj uppehälle ; kvinnans återigen är att
i hemmet uppfostra barnen och förljufva man-
nens lif, när han, trött och missmodig efter
kampen för brödet, återvänder till hemmet.
Emot denna reaktionära, kälkborgerliga upp-
fattning af kvinnans bestämmelse uppträda nu
talangfulla skriftställare af båda könen. De
framhålla, att antalet af kvinnor är så stort i
förhållande till männens antal, att alla kvin-
nor ej kunna hafva hopp om att blifva gifta,
och, hellre då än att blifva en börda för för-
äldrar eller anhöriga, är det både aktnings-
värdt och rätt, att de ogifta kvinnorna för-
sörja sig själfva. Dessutom existerar det ingen
väsentlig skillnad i mannens och kvinnans
naturer. I andligt afseende äro de hvarandra
fullkomligt lika. Skillnaden i kön är endast
kroppslig, påstå de, och följaktligen ej väsent-
lig. Själen är ju förmer än kroppen. Det är
endast olika flaskor, fyllda med samma sorts
vin ; och vinet är ju hufvudsaken, säga för-
svararne af kvinnans deltagande i det offent-
liga lifvets arbeten 1 Nej, svara de stridande i
» anti kvinnoem ancipationens » leder, det är olika
sorters flaskor, fyllda med olika sorters vin 1
Sålunda utmynnar striden i frågan om väsens-
* Författare till »Druidismens historia» m. m.
enheten i kvinnans och mannens naturer. Är
kvinnans natur lika med mannens eller är den
lägre än mannens?
Vi tilltro oss ej kunna besvara denna fråga,
men hvad vi i denna uppsats vilja påpeka är,
att kvinnans ställning sedan urminnes tider
varit beroende af denna frågas besvarande.
Ty, såsom det skall framgå af det följande,
kvinnans ställning i samhället beror ytterst på
den rådande uppfattningen af hennes väsen.
Där man har låga tankar om kvinnan, där
måste gifvetvis hennes ställning vara dålig.
Forntidens kulturfolk hade en mycket låg
uppfattning af kvinnan, och därför var äfven
hennes öde under antiken synnerligen bekla-
gansvärdt. Hon var endast mannens slaf-
vinna, liksom förhållandet är än i dag i
Orienten.
I det didaktiska arbetet Mänava-dharma-
cästra eller den s. k. »Manus lagbok», ett af
den indiska litteraturens äldsta minnesmärken,
säger den vise Manu följande vackra saker om
kvinnan; »Brahma har skapat kvinnan af na-
turen vanartig, älskande sin säng, sin hvilstol,
sin grannlåt och omåttlig i sina lidelser. Ty en
kvinna kan afvända själfva den vise från det
rättas väg. Ingen dygd kan motstå hennes makt.
Hennes mun är som en lotusblomma, men
hennes hjärta är ett skarpt stål; hon älskar
ingen, hon älskar endast sig själf, och för en
nyck dödar hon eller låter hon döda make,
son, broder och svåger. Ty ingenting i värl-
den: stormvinden, döden, underjordens regio-
ner, bettet på en rakknif, gift, ormar äro
sammanlagda så elaka som kvinnan. Därför,»
fortsätter den vise Manu, »skall kvinnan i sin
barndom vara beroende af sin fader, i sin ung-
dom af sin make, är hennes man död, af sina
söner, har hon inga söner, af sin mans släkt-
ingar, och har han inga släktingar, är hon be-
roende af sin fader, och om denne är död
eller saknar släktingar, af »rajan». En kvinna
bör aldrig vara fri!»
Öfverallt i forntidens kulturstater lefde där-
för kvinnan inspärrad i haremet eller frustu-
gan. Åtminstone gällde det i forntiden om
hustrurna och de hederliga kvinnorna. I Grek-
land gick aldrig en gift kvinna ut ensam,
och hon tog aldrig plats vid sin mans bord,
när han hade manliga gäster. Äktenskapet
bestod ursprungligen i, att man köpte den
unga flickan af hennes föräldrar eller röfvade
henne från föräldrahemmet, när man ej kom
öfverens om priset. Så brukas än i dag bland
Afrikas negerstammar. Med en stigande civi-
lisation gjorde dock lagstiftningen allt flere
framsteg med hänsyn till kvinnans ställning.
Solon dömde kvinnoröfvaren att betala hundra
silfverdrachmer och förbjöd föräldrarne att
sälja sina döttrar eller kvinnliga anförvanter,
såvida dessa ej uppfört sig osedligt. I Rom
och Grekland kvardröjde dock ännu länge
flere spår efter denna rofäktenskapens tid;
bland annat brukade den trolofvade bära sin
unga brud in öfver det bli fvande hemmets
tröskel. Man brukade äfven uppbränna hjul-
axeln på bröllopsvagnen, i hvilken brudparet
hade färdats till det nya hemmet för att där-
med beteckna, att hustrun icke vidare finge
gå ut. Afstängd från världen, från lifvet och
konsten, sysselsatte hon sig endast med de
husliga bestyren. Grafskriften öfver en bekant
romersk matronä lyder: »Domi mansit; lanam
fecit, d. v. s. Hon höll sig hemma och spann
ull!» Och detta tillägges henne som något
förtjänstfullt. I öfverensstämmelse härmed sä-
ger äfven Tukydides: »Den maka förtjänar
det högsta berömmet, om hvilken man utom-
hus hör hvarken ondt eller godt ! »
I forntiden var det nämligen endast kurti-
sanerna, som hade del i andens värld och
sysselsatte sig med intellektuela förströelser.
De fingo lära sig att sjunga, dansa och tala
flere språk. Därför sökte männen, antingen
de voro gifta eller icke, deras sällskap, och
under det fria umgänget med männen till-
ägnade sig de flesta af dem en större bildning
än flertalet af de i okunnighet och träldom
hållna hustrurna ägde. De utöfvade därför
genom sin andliga öfverlägsenhet ett mycket
stort inflytande på många af Greklands ledande
män, och detta torde förklara det faktum, att
de hos en Perikles eller en Sokrates åtnjöto
ett anseende, som deras lagliga hustrur ej ägde.
Så se vi af Platons dialog »Gästabudet», att
den person, som mer än någon annan bidrog
att hos Sokrates sprida ljus öfver lifvets hög-
sta frågor, var en hetär. Plato låter nämligen
Sokrates själf säga: »Jag hade icke rätt fattat
gudomligheten och lifvet förrän i mina samtal
med hetären Diotima ! » Det torde däremot
vara onödigt att omtala Sokrates’ förhållande
till hans lagliga hustru Xantippa!
Namnen på många af dessa kurtisaner hafva
med berömmelse gått till eftervärlden såsom
oupplösligt förbundna med konstens mäster-
verk. Hvem känner ej till Sappho, Aspasia,
Phryne, Lais m. fl. och hvem vet ej, hvilken
viktig roll dessa hetärer spelade i det grekiska
samfundslifvet. Intressant är att iakttaga, att
samma seder och bruk ännu gälla i Japan,
för hvilket ju hela Europa fått upp ögonen
genom den täcka operetten Geishan.
Under sådana förhållanden är det klart, att
den gifta kvinnans ställning, särskildt i Grek-
land och Rom, under antiken var ytterst sorg-
lig. Liksom i Indien och Kina var hon som
maka helt och hållet beroende af sin man och
som änka af sin son. Detta förhållande illu-
streras på ett bjärt sätt i Odyssén, där den
unge Telémachos, då han känner sig manbar,
träder fram till friarne och befaller sin egen
moder Penelope, som troget väntar på sin
make Odyssevs, att gå till sitt rum, en be-
fallning, som hon utan invändning åtlyder.
(Forts.)
DET LILLA FINA BARNET.
D
ET VAR ett litet fint barn, som gick ut
med sin bonne. Det var för resten en
liten flicka. Hon hade en kappa af blå sam-
met och en liten blå sammetshufva med hvitt
svandun och små, mycket fina kängor. Hon
höll sin bonne i handen, och de gingo i en
stor trädgård, där en mängd andra barn lekte.
Och när hon blef trött af att gå, satte hon
sig bredvid sin bonne på en bänk och såg
på de andra barnen. Hon bad aldrig att få
leka med dem, ty hon visste så väl, att hon
aldrig skulle få det — hennes mamma ville
det inte, hon var ett alldeles för fint litet
barn att leka med hvem som helst.
Hon satt på bänken och såg på de andra
barnen. Det var mycket roligare än en saga.
De sprungo efter hvarandra och skreko och
skrattade, och en liten flicka var ledsen, för
att hon skulle gå hem. Men isynnerhet var
där en liten, rysligt tjock gosse i röd lufva,
som var rolig att se på. Han trillade jämt
omkull, men aldrig slog han sig, och alltid
skrattade han, och när han sprang, vippade
tofsen på den röda lufvan upp och ner. Han
var så lustig och tjock och söt, och den lilla
fina flickan skulle gärna velat få se riktigt
nära på honom.
Hon satt och såg på honom i alla fall, bara
på honom hela tiden. Hon tänkte inte ens
på, att det var tråkigt att ej få leka med
honom, ty det visste hon så väl — men hon
skulle i alla fall gärna ha velat klappa honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
