Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 86. 28 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
B
B
8
g
a
08
W
3 B
PS! g
1 ©
S. Pi
s? ^5
I ©
3 ©
B* Q
n> .
n
£ *|
; o
i *
£g
3
0
P
09
so
&
m?
O TI?
<r> » S
<x> äg-
■B S’
=rTg
si!
3 3 Jr
a^~
o?J.
jä <3
© ©
ti fä
ts 3-5
“.© =■
S*© —T*
P- M ’
o
I! -
Is 3
I?
karaktäristik, är till en god del »lillans» för-
tjänst — »lillan», som af mamma undfägna-
des med ett äpple och en saga och därför
satt sä stilla under den svåra seancen, fast
gråten ryckte i mungiporna. —
Ur detta friska, själfulla hems jordmån har
en lika frisk och själfull konst vuxit sedan
läDge tillbaka.
Hvad först Georg Pauli beträffar, veta vi,
hur denne mångfrestande konstnär vid sidan
af sina stämningsmättade och charmanta du-
kar, sådana som »Vid sjukbädden» och »Vision»,
för att endast nämna ett par af de yppersta,
utvecklat sig till en af våra främste mästare
i stor dekorativ konst.
En del af de målningar, hvilka smycka väg-
garna i vår nya operas kungafoyer, hafva, som
bekant, honom till upphofsman. Vidare har
han prydt trappuppgången till Göteborgs ny-
restaurerade och tillbyggda museum- med präk-
tiga fresker, af hvilka kartongen till »Parnas-
sen» nu återfinnes å Pauli-utställningen. Hans
senaste, nyss afslutade dekorativa arbete äro
freskerna i Göteborgs nya begrafningskapell.
Målningarna i Hotell Rydbergs matsal härröra
likaledes från Georg Paulis pensel.
Bland hans på utställningen befintliga ar-
beten finnes en delikat panneau med motiv
från seklets förra hälft —- en solskimrande
och harmonisk komposition, som verkar som
ett scherzo ur en af Haydns symfonier.
Om fru Hanna Pauli skref en af hennes
konstnärskamrater, Carl Larsson, i Idun år
1890 bland annat:
»Vår Hanna är målarinna, såsom vi nu för
tiden mena det: djup och sund i färgen samt
käck i tekniken. Jag minnes från världsut-
ställningen 1889, där hon bland annat expo-
nerade en solbelyst, svensk, röd lada, huru de
unga franska artisterna döko som pilar rätt
på den lilla friska biten, mumlande ett: såcre
nom d’un chien, ce n’est pas laid ça! — — —
Hon lär nog själf sörja för, att ni snart få
veta mera om henne, hennes sträfvanden och
hennes konst.»
Och det ,har hon äfven gjort. Hennes ar-
tistiskt behärskade, djupgående och kraftfulla
alstring, särskildt på porträttmåleriets område,
har sedan länge stadgat hennes plats i de
svenska konstnärernas främsta led. Hvilken
bland vår konstintresserade publik erinrar sig
ej hennes uppfattningsdjupa porträtt af Ellen
Key och den duktiga skildringen af general-
konsul Smitt, som äfven återfinnas på denna
utställning, hvartill nu kommit flere nya,
exempelvis det känsliga barnporträttet och
den med schwung målade bilden af fru A. H.,
hvilken i sin lilla ram och mot bakgrunden
af solbeglänsta löf framkallar en förnimmelse
som af ett friskt, melodiskt flickskratt i en
trädgård.
Af konstverk från äldre datum förekommer
på utställningen hennes med årtalet 1885 sig-
nerade familjeinteriör, hvari tekniken gifvetvis
väsentligt afviker från konstnärinnans nuva-
rande målningssätt, men där den själfulla fram-
ställningen och karaktäristikens finhet och
skärpa redan röja det djupa artisttempera-
mentet.
Vår svenska konst torde från och med nu
ha mycket att vänta sig af Georg och Hanna
Paulis penslar. Den har äfven rätt att räkna
därpå; det är på de sanna konstnärerna de
stora anspråken skola ställas.
Ernst Högman.
SKANDINAVIENS ERKÄNDT FÖRNÄMSTA MO-
DEBLAD ÄR IDUNS MODETIDNING, som för
helt år kostar endast 5 kr. för planschupplagan, 3 kr.
för den vanliga upplagan. Prenumerera på prof från
det nya kvartalet1
ETT ÅTERSEENDE.
J
ULIDAGENS sista timmar runno,
då i sommargröna lundars skygd
efter lång, men solljus färd vi hunno,
gamle fader, till din barndoms bygd.
Aldrig skall jag glömma, hur den stunden
i ditt ögas skimmer speglad låg
glädjen, att en längtan, länge bunden,
du i lifvets afton uppfylld såg.
Attiåra drag ännu förrådde
vårljus lycka, när med sakta fjät
du ditt enkla hem från fordom nådde
och dess dörr till välkomst sig upplät.
Så högtidligt stilla var där inne,
men helt visst från hvarje hörn och vrå
hörde du ett älskadt barndomsminne
med en hälsning till ditt öra nå.
Rörd du återsåg på helgdagsbordet
boken, som din far och mor gaf tröst.
Kanske ljöd för dig det helga ordet
från en kär, men länge tystnad röst.
Åldrigt väggur, som åt flere släkten
mätte tiden ut för mödans dag,
bjöd dig hvilans ro, när aftonväkten
den förkunnade med gälla slag.
Men där ute -strödde sommarkvällen
öfver äng och skog sitt rosenfång,
och den drog dig till de kära ställen,
där som liten pilt du lekt en gång.
Till den apel, som din mor planterat,
liksom till en helgad plats du gick,
och de tegar, som din far formerat,
kärleksfullt du sökte med din blick.
Djupt i furudungens mörka gömma
återfann du gårdens gamla kvarn,
vid hvars grund den skogsbäck hördes strömma,
där du dammar byggt med traktens barn.
Tankfull följde du dess klara flöden,
tills de nådde älfvens rika svall,
som vid strålarna af aftonglöden
mängde eld i vågornas kristall.
Sist jag såg ditt öga länge dröja
vid ett tempel, hvitt och solbeglänst,
där du re’n som ung din röst fick höja
till din Guds och hans församlings tjänst.
Nu i hägn af kyrkans murar sofvo
de, som fordom bådo för ditt väl,
men välsignelserna, de dig gåfvo,
gömde du som skatter för din själ.
Och liksom du än det ljus bevarat,
som från dina käras minne kom,
tycktes mig ditt anlete förklaradt,
när till hemmets tjäll du vände om.
Nattens hulda hvila dig beskärdes,
som i flydda barndomstider skön,
i det låga rum, där först du lärdes
dina händer knäppa hop till bön.
Stilla sväfvade kring hufvudgärden
änglavingad all den ljusa frid,
som du från den ringa fosterhärden
förde med dig ut i lifvets strid.
E. N. Söderberg.
K
vinnofrågan och kultur-
strömningarna. ETT BIDRAG
TILL KVINNOEMANCIPATIONENS HI-
STORIA. AF I. A. DAVIDSSON.
FORTS. FR. FÖREG. N:R.
T
ELÉMACHOS lofvar äfven friarne att om
ett år gifva sin moder till hustru åt en af
dem, så framt ej hans fader dessförinnan åter-
kommit, ett löfte, som friarne ej finna alls be-
synnerligt. Men hvad skulle man i våra dagar
säga om en son, som behandlade sin egen mo-
der på detta sätt? Sant låter därför Sophokles
Iphigenia i sorgespelet med samma namn kla-
gande yttra angående kvinnans ställning i
forntiden: »Kvinnornas tillstånd är det säm-
sta i hela mänskligheten! Vill mannen nå
lyckan, så är han herre och kan vinna ära
på slagfältet ; och hafva gudarne beredt ho-
nom lycka, så erhåller han, förstlingen bland
de sina, en skön död! Men kvinnans lycka är
mycket inskränkt ; hon har ständigt andra,
ofta främlingar att tacka för sin lycka, och
om förstörelsen når hennes hus, bortföres hon
från de rykande spillrorna och öfver sina kä-
rastes lik af segervinnaren !»
Som redan förut framhållits, torde orsaken
till denna dåliga behandling af kvinnan i forn-
tiden förnämligast vara att söka i den rådande
uppfattningen af hennes natur. Hon ansågs
nämligen för en lägre varelse än mannen både
i moraliskt och intellektuelt hänseende. Så
t. ex. säger Plato, forntidens ädlaste tänkare, i
dialogen »Timaeus» följande för kvinnorna föga
smickrande ord: »Den som felat skall blifva
förvandlad till kvinna i ett annat lif!» och
på ett annat ställe: »Fega män och de, som
lefvat orättfärdigt, blifva med all sannolikhet
förvandlade till kvinnor vid en ny födelse!»
Så stor var fördomens makt till och med öfver
ett så stort snille som Plato! Äfven Platos
samtida, den store filosofen Aristoteles, hyste
ej heller någon synnerligen hög tanke om
kvinnokönet. I andra boken af sin Rhetorik
säger han följande: »MityleDierna hedrade
Sappho, ehuru hon var en kvinna.» Märken
väl: tEhuru hon var en kvinna!» Således var
hennes blotta egenskap af kvinna i denne
filosofs ögon tillräcklig att utesluta henne från
äran! På ett annat ställe säger äfven Aristo-
teles: »Kvinnan har ej mera rätt än en slaf
att deltaga i förhandlingar!» Och när man
vet, med hvilken hårdhet och med hvilket
godtycke slafvarne behandlades i forntiden,
så kan man tryggt säga, att kvinnan i forn-
tiden ej stod högre i anseende än ett djur i
våra dagar. Hvad var därför naturligare än
att detta alstrade dolskhet och oärlighet hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
