Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 86. 28 oktober 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
kvinnorna i forntiden. Detta framgår af för-
budet för en kvinna att vid dödsstraff dricka
vin och tillverka falska källarnycklar, ett för-
bud, som gällde för kvinnorna både i Grek-
land och Rom. Oärlighet måtte särskildt hafva
varit en i ögonen fallande egenskap hos forn-
tidens kvinna, ty Hesiodos säger: »Den som
litar på en kvinna, litar på en tjuf!»
När nu forntidens förnämste tänkare och
skalder, såsom en Plato, en Aristoteles, en
Hesiodos, hade så låga tankar om kvinnan, är
det ju ej heller så underligt, om andra min-
dre framstående andar på fullt allvar dryftat
frågan, huruvida kvinnorna verkligen voro
människor och hade en odödlig själ, hvilket,
efter hvad den vidtbereste missionären abbé
Hue påstår, ännu i dag bestrides af kineserna.
Äfven Bramareligionens bekännare i Indien
förneka kvinnan en odödlig själ, ty enligt
»Manus lagbok» äger kvinnan ej någon indi-
viduel tillvaro efter döden. Därför finnes det
också för henne ej några särskilda föreskrifter
angående offer, böner eller heliga bruk och
ceremonier; därför är det äfven förbjudet att
meddela en kvinna undervisning i Vedaskrif-
terna och lagböckerna. Enligt »Manus lag-
bok» blifva mannen och kvinnan genom äkten-
skapet en individ, men kvinnan är endast
mannens supplement. Hon kan endast genom
hans förtjänst få evinnerligt lif. Den vise
Manu säger: »Vill en dygdig maka blifva del-
aktig af sin mans salighet, så må hon ej göra
något, som misshagar honom, hvarken så länge
han lefver med henne ej heller efter hans
död. Mannen drager henne då till sig i sin
himmel! Den otrogna makan däremot,» säger
den vise Manus, »förlorar i denna världen sin
ära och återfödes efter sin död i djurgestalt
och förföljes med allehanda sjukdomar!» En
kvinna får ej heller, enligt bramaismen, gifta
om sig, äfven om mannen förskjuter henne
eller gifter sig med en annan. Ja, genom
ett missförstånd af en vers i Vedaböckerna
stadgades det sedermera, att makan skulle
brännas på den aflidne mannens bål. I en
af Vedahymnerna, som föreskrifver ritualen
vid likbegängelser, heter det, att »mödrarna,
betäckta med sina dyrbaraste smycken, skola
’gå först — agré — fram till bålet, frimodiga,
utan sorg o. s. v.» Genom en förfalskning i
texten läste man sedermera agné = »i elden»
— och därpå bygdes föreskriften om änkor-
nas bränning, hvilken däremot i andra verser
i Vedaböckerna är uttryckligen förbjuden.
Först sedan den äkta texten blifvit utgifven
och erkänd i Indien, har det lyckats engelska
regeringen att hämma denna ohyggliga plägsed.
Det är ej blott de äldsta indiska skrifterna,
som frånkänna kvinnan individuel tillvaro
efter döden; äfven judarnes heliga böcker
frånkänna kvinnan en odödlig själ. Moses
säger: »Den kvinna, som edeligen lofvar något,
är ej skyldig att hålla sin ed ! » Är ej detta
att förklara henne utan själ ! Och den judiske
filosofen Philo säger om kvinnan i sina kom-
mentarier till gamla testamentet: »Kvinnan
är endast en misslyckad man!»
De gamle romerske skriftställarne voro ej
heller artigare mot kvinnokönet än forntidens
öfriga skalder och tänkare. Äfven de trodde
föga på, att kvinnan var begåfvad med en
odödlig ande. Den sympatiske Virgilius t. ex.
gifver ej en enda kvinna plats i de »Elysei-
ska fälten» i sitt berömda epos: Aeneiden.
Han tror således ej, att en kvinna kan blifva
»salig» efter döden! Hvad under då, om den
kvinnohatande greken Aristophanes också de-
lade denna uppfattning!
(Forts.)
»DEN GAMLA BOKHANDLERSKAN.»
»TTÜE STÅR DET
I-1 NU TILL på fö-
delsedagen, mam-
sell Söderberg?»
»Jo tack, käraste, som
ännu kommer ihåg ’gamla
Kihlbergskan’ se’n så
många år tillbaka. Låt
mig se — hur länge se’n
kan det vara, som vi va-
rit bekanta?»
»Jo, vid det här laget
är det allt omkring fem-
tio år.»
»Ja, herre Gud hvad
tiden går; det är nog fem-
johanna Söderberg. ho år nu, ty fyra år har
jag nu varit här på sjuk-
hemmet, och då var det
46 år, sedan jag kom i boklådan till mamsell Kihl-
berg, som min gamle vän kände redan då, ack ja,
och nû är jag 85 — tänk, hvad tiden går.»
Detta lilla samtal ägde rum på hennes födelse-
dag den 9 januari i år, då den, som nedskrifver
dessa rader, för sista gången besökte den gamla.
Jag var ej den ende; åtskilliga gamla minnesgoda
vänner hade äfven infunnit sig, och gumman fick
både blommor och vin och konfekt, myste på mun
och var innerligt glad.
*
Johanna Söderberg föddes i Gamla Karleby i
Finland och kom i unga år till Stockholm, där en
släkting till henne, änkefru Kullman, som då inne-
hade det på sin tid mycket ansedda »Hôtel Com-
merce» vid Stora Nygatan — numera Café Com-,
merce — gaf henne anställning i sin i undervånin-
gen etablerade möbelaffär. Efter några år lyckades
emellertid mamsell Söderberg erhålla plats i mam-
sell Kihlbergs lånbibliotek och boklåda i basaren
vid Södermalmstorg och öfvertog densamma efter
Kihlbergs död. Efter 46 år drabbades Johanna
Söderberg af ett slaganfall och nödgades för om-
kring fyra år sedan för alltid lämna sin kära bok-
låda och sin lika kära kammare innanför densamma
i utbyte mot eget stilla och fridfullt rum å Stock-
holms Sjukhem, där den åldriga, vänligt omvårdad
och aldrig glömd af gamla kära vänner, med för-
nöjdt sinne i stilla frid skildes hädan måndagen
den 9 i denna månad, till det sista hvilorummet å
Nya kyrkogården, följd af många kära, minnesgoda
vänner.
Porträttet här ofvan är visserligen ej taget under
senaste tiden, men förvisso väl igenkändt af alla,
som minnas henne. Hennes äldre vänner skulle
nog helst önskat se henne »i boklådskostymen»,
helst vintertiden, med den svarta yllemössan, skinn-
kragen af samma färg och glasögonen nedskjutna-
på näsan, omgifven af sina tusental böcker för ut-
låning och hela staplar af »visor, tryckta i år å
C. Kihlbergs förlag» samt, icke förglömmandes,
under ett femtontal år hennes vänliga, lefvande
gamla älsklingskatt på disken, efter halftannat de-
cennium återgifven i trä — målad i hvitt och grått
— ett minne blott, men alltid kärt för Johanna.
Hur många vänliga smekningar fick ej den katten
mottaga — jag menar den lefvande — ja, äfven den
af trä! — af gamle professor emeritus B., kansli-
rådet S., expeditionssekreteraren R. och många fler
af gumman Söderbergs äldsta vänner, hvilka mången
gång under timtal kunde taga plats på de få sto-
larne i den lilla gamla boklådan under lifligt, vän-
ligt samtal med den mycket boksynta Johanna.
När mamsell Söderberg på vintern vid 9-tiden
på morgonen gick till sitt lilla kafé på Badstugatan
— snedt för Södermalmstorgsvakten — för att in-
taga sin lilla kaffefrukost, uraktlät hon aldrig att
köpa ett par smörbröd eller mandelbröd och fort-
satte därefter sin morgonrond till Karl Johans torg,
där hon till sina skyddslingar, de talrika gråsparf-
varne, glad och vänlig utdelade sina håfvor. Men
man må ej tro, att mamsell Johanna stängde »lå-
dan» under den timmen, ingalunda. På sin höjd
sade hon åt bakelsegumman utanför butiken: »Se
efter, att inga otäcka pojkar gå in, medan jag är
ute på en stund!» Vid dessa tillfällen talade Jo-
hanna Söderberg med litet finsk brytning — och
denna brytning jämte något grand af den medfödda
finska envisheten kom nog emellanåt fram hos den
i öfrigt så afhållna gamla, hvilkens minne dock
sent skall förgätas.
Knut Tersmeden.
ETT ÅNGESTSKRI. SKISS FÖR
IDUN AF NEAGA.
A
LLT TÄTARE och tätare föll skymnin-
gens tunga mörker.
Jag satt i gungstolen och såg, hur den
matta höstsolen kallade hem sina skygga strå-
lar en efter en, satt och såg, hur skuggorna
gledo in och absorberade hvart föremål i rum-
met, såg det sista döende ljuset liksom samla
sig på en enda punkt på pianot vid fönstret.
När det till slut vardt alldeles mörkt, då såg
jag ännu hennes mörka silhuett mot fönster-
bågens ljusning.
Så hon sjöng! Än med jubel och skratt,
än med tårar och snyftningar, än bedjande,
än frestande, än vred, än ödmjuk. Tunga
folkvisor, polskor med de allra gladaste drillar,
veka romanser, ståtliga arier, fulla af drama-
tisk glöd, religiösa hymner; allt har oemot-
ståndligt flödat öfver hennes läppar, -ström-
mat ut i toner, ända tills känslan liksom
drunknat, rösten slocknat i denna mäktiga,
gripande sång: »Jeg vil ud!»
Och som om hon därmed har gifvit allt,
hvad som någonsin kan rymmas inom henne,
reser hon sig hastigt upp, fäller tyst igen
pianot och går till fönstret.
Medan jag suttit där så stilla i gungstolen
och lyssnat till denna biktande kvinnosjäl,
har jag erfarit de mest olikartade känslor.
Stundom har jag så tydligt förnummit — som
i de veka kärlekssångerna —- att det varit
mig och endast mig, hon afsett. Men i nästa
minut kanske förskräckte hon mig genom att
visa sig vara en främmande kvinna, med
främmande tankar och främmande håg.
Men ett kände jag hela tiden, att hos mig
fanns blott en enda önskan, den att hon
skulle bli min.
Så kom denna sång: »Jeg vil ud», som
tjusar lika mycket genom sin betagande kraft
och lidelse som genom sin blida melankoli,
sin skälfvande längtan. Då förstod jag med
ens, att det gällde ett nu eller aldrig. Att
det icke var ödet, utan lifvet själft, som ställde
oss ansikte mot ansikte.
Så tryckande tyst det var! ’ Inte ett ljud
utom återklangen af de många sångerna. Ty
ännu är luften mättad, ännu tycks tystnaden
darra däraf.
Jag går fram till henne. »Fröken Karin,»
säger jag. Hon rycker till, som om jag för-
sökt skrämma henne. Jag räcker fram mina
händer, men hennes ligga stilla på fönster-
brädet. Det förekommer mig, att jag känner
hennes oroliga lilla fågelhjärta klappa.
»Karin!» upprepade jag, ty jag känner en
sådan våldsam längtan efter en gnista värme,
en gnista sympati. Men hon ser inte upp.
Ögonfransarne ligga svarta långt ned på kinden.
Då förkrymper inom mig allt, hvad som
trängdes där för några minuter sedan; min
egen litenhet och ringhet komma för mig.
Hvad är det jag vill bjuda? — Fattigdom,
arbete, försakelse! Men en ny våg af ömhet
skjuter upp. Det är styrkan af min kärlek.
Så blifva mina tankar likväl ord. Jag be-
skrifver den ensliga lilla prästgården där inne
i den djupa, tysta skogen, jag talar om gra-
nar, tyngda af snö, om slädfärder med klin-
gande bjällror i stjärnklara nätter, om skym-
ningsbrasor i låga rum och långa vinterkväl-
lar och böcker och sång. Jag talar om soliga
sommarmorguar med lärkors jubel under klar-
blå himmel, om den lilla kyrkan nere vid
sjön, vidöppna dörrar, orgelmusik, söndagsfrid,
sång under hvalfven . . .
»Gif mig frihet och lycka därtill!» Sjöng
hon icke så alldeles nyss? Var det icke cletta
,£& *■>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0691.html
