Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 87. 1 november 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 IDUN 1899.
Prinsessan Anna hade ärft mänga af mo-
derns utmärkta egenskaper. Kärnan i hennes
karaktär var uppoffrande trofasthet och ädel
försonlighet. Men därtill var hon duglig och
arbetsam ; hon var också intresserad för åt-
skilliga slöjder och konster — ett arf efter
fadern. Särskildt lär hon älskat trädgårds-
konsten; härom vittnade nog en gång omgif-
ningarna till det nu mestadels förstörda slottet
i Strasburg.
Att döma af det porträtt från hennes ung-
domstid, som förvaras å Gripsholm och af
hvilket Idun i dag återgifver en för tidningen
tagen fotografisk kopia, hade hon ett långt
ifrån obehagligt utseende, ehuru hon måhända
icke kunde kallas skön. Den liggande statyn
å grafmonumentet visar en hög panna, lång
rak näsa och liten mun.
*
Under de sista åren, då hon synes lefvat
tämligen ensam och tillbakadragen på Stras-
burgs slott, nådde henne underrättelserna om
hennes kusins, konung Gustaf Adolf, fram-
gångar mot de polska vapnen. För sin bro-
ders skull har detta väl smärtat henne ; men
vi hafva svårt att tänka oss annat, än att det
på djupet fanns hos henne en sympati med
den unge svenske protestanthöfdingens ädla
väsen. Några år efter hennes död — som
inträffade den 26 februari 1626 — nedträngde
de svenska härarne ända till Strasburg ; sta-
den och slottet intogos och blefvo rätt länge
en replipunkt för de svenske fältherrarnes
operationer.
Prinsessan Anna stod då ännu obegrafven
i Strasburgs slottskyrka, d. v. s. hon hade
ännu icke fått den efter tidens sed erforder-
liga högtidliga likbegängelsen. Gustaf Adolf
hade tänkt låta föranstalta denna, men hann
ej utföra sin plan. Först tio år efter döden
fördes hennes jordiska kvarlefvor till sitt sista
hvilorum. Hennes brorson Wladislaw, nu
konung i Polen, hade låtit bygga ett särskildt
grafkapell vid koret i den vackra, då prote-
stantiska Mariakyrkan i Thorn, där många
förnäma personer hvilade. Huru omtyckt
prinsessan var af befolkningen, visar beskrif-
ningen på det ståtliga liktåget fran Strasburg
till Thorn. På begrafningsdagen den 16 juli
1636 höllos i Thorn likceremonier på både
tyska och polska; och den berömde tyske
skalden Maria Opitz, som nu blifvit polsk
historiegraf, men också stod den svenska re-
geringen nära, utskickade en praktfull pane-
gyrik öfver prinsessan.
Den vackra grafvården, utförd i ädel och
måttfull renässans, som snart därefter upp-
sattes, hade konung Wladislaw sannolikt låtit
beställa hos någon nederländsk konstnär. Mar-
morstatyn hvilar på en bädd af alabaster med
förgyllningar; katafalken och postamentet äro
af svart marmor med hvita ornament; den af
furst Ratziwill författade inskriften kom aldrig
att blifva inhuggen. Den ståtliga portalfor-
made omfattningen, som något bortskymmes
af den kolossala altardekorationen, är utförd
i svart och hvit marmor med guld och färger.
Den prydes af allegoriska figurer (tron, hoppet
och kärleken?) samt af Wasa-, Svea- och
Göta-vapnen.
Grafvården, som tyckes varit bortglömd
under ett par hundrade år, men som nu af
tyska och polska forskare uppsökts, har på
det hela trotsat tiden rätt väl. Nu börjar
den emellertid att förfalla och kyrkan har
inga medel att bevara den. Kapellets utåt
halfrunda mur är mycket bristfällig, de alle-
goriska figurernas armar afslagna, liksom flere
ornament samt prinsessans händer skadade.
De flesta bitarne finnas dock i behåll. Det
vackra dithörande trägallret ligger sedan länge
i en skräpkammare, men torde kunna åter
uppsättas.
Man har frågat mig i Thorn, om icke i
Sverige något kunde göras för upphjälpandet
och bibehållandet af detta grafmonument öfver
en svensk prinsessa, som väl lefde sin mesta
tid och dog i främmande land, men som hade
sitt fädernesland alltjämt kärt, och som be-
skyddat och understödt så många af dess
söner och döttrar. Kanske just Sveriges kvinnor
skulle vilja åtaga sig detta kärleksverk —
det vore att på sitt sätt utföra den store
Gustaf Adolfs försonande tanke. Anna af
Wasa var en af de svenska kvinnor, som mest
gjort det svenska namnet heder bland främ-
mande folk.
K
vinnofrågan och kultur-
strömningarna. ETTBIDRAG
TILL KVINNOEMANCIPATIONENS HI-
STORIA. AF I. A. DAVIDSSON.
FORTS. FRÅN FÖREQ. N:R.
I
ETT AF sina skådespel yttrar Aristophanes :
»Enligt min åsikt skall kvinnan efter detta
lifvet ej blifva delaktig af något kommande
lif!» Således skulle enligt Aristophanes en man,
äfven den fegaste och brottsligaste, lefva evin-
nerligen, men en kvinna, äfven den ädlaste
och bästa bland kvinnor, för alltid upphöra
att existera efter dödenI Detta må ju kunna
förlåtas Aristophanes, ty han var ju endast
en »hedning», men hvad skall man säga om,
att det i sjätte århundradet efter Kristi fö-
delse på ett kristet kyrkomöte i Nâçon upp-
ställdes den frågan: »Har kvinnan någon själ!»
och att denna fråga till slut med ringa röst-
öfvervikt blef bejakad! Och att denna fråga
mer än en gång uppställdes af teologerna
under medeltiden och ibland besvarades ne-
kande, synes af en lärd latinsk afhandling,
som trycktes så sent som 1641 och heter:
»Mulieres scilicet non esse homines, Christum
ergo pro iis non esse possum, nec eas salvari»
d. v. s. »bevis för att kvinnorna icke äro
människor, att följaktligen Kristus icke dött
för dem och att de således ej kunna blifva
frälsta ! » Det synes häraf, att den kristna
ortodoxien ej bidragit till att höja kvinnans
anseende. Tvärtom har den ortodoxa kristen-
domen alltid i kvinnan sett förförerskan, som
förde synden in i världen och bragte mannen
på fall. Ja, tallösa äro de anathemer, som
af religiösa författare blifvit slungade mot kvin-
norna. Jag vill blott anföra tvänne bevis, det
ena från den katolska kyrkans första århun-
drade, det andra från dess adertonde århun-
drade! »Kvinna,» utropar Tertullianus, »du
borde ständigt gå i sorg och trasor med ögo-
nen fulla af ångerns tårar för att komma en
att glömma, att du bragt människosläktet på
fall! Kvinna, du är porten till helvetet!»
Det är den religiösa passionen, som så talar
genom den afrikanske biskopens mun !
Det andra profvet är af den franske biskop-
en Bossuet. Han säger: »Kvinnorna böra ihåg-
komma sin härkomst, och, utan att alltför
mycket prisa sin finkänslighet, böra de erinra
sig, att, när allt kommer omkring, de blott
äro ett öfvertaligt ben, som ej har någon
annan skönhet än den Gud behagat förläna
detsamma ! »
Sant är också, att i bibeln, särskildt i gamla
téstamentet, lämnas stöd för dylika nedsättan-
de uttalanden om kvinnorna. Så t. ex. säger
den vise konung Salomo, som ju lär hafva
varit en stor kvinnokännare — han hade ju
700 hustrur — följande vackra saker om kvin-
nan : »Från hennes hus leda helvetets vägar
till dödens afgrunder,» och på ett annat ställe:
»Kvinnan liknar jägarens nät; hennes hjärta
är en snara och hennes händer äro fjättrar 1»
Dock är det äfven sant, att i bibeln finnas
uttalanden om kvinnan i alldeles motsatt anda,
men om vi närmare granska dessa, skola vi
finna, att de alla hafva afseende på kvinnan
i egenskap af hustru och maka åt mannen.
Så t. ex. säger den vise konungen: »En om-
tänksam hustru är en krona för sin man,»
och apostelen Paulus kallar hustrun för »man-
nens ära».
Det var dock endast i österlandet i forn-
tiden och hos de folk i västerlandet, som
rönte inflytande af österlandets kulturström-
ningar, där man hade så låga tankar om kvin-
nans natur och följaktligen behandlade henne
på ett förnedrande sätt. Vända vi oss där-
emot till de »barbariska» folken i forntiden,
kelter och germaner, så finna vi, att kvinnan hos
dem tvärtom ansågs som ett mannen öfverläg-
set väsen. Den gamle romerske skriftställa-
ren Tacitus anmärker’ också med förvåning,
»att germanerna i kvinnan funno någonting
heligt (aliquid sanctum et providum) och pro-
fetiskt, och därför», säger han, »hvarken af-
visa de kvinnornas råd eller förakta deras
svar!» — Den germaniska kvinnan kände
därför ej det tvång, som fördystrade lifvet fÖT
hennes medsystrar hos orientens folk och kul-
turfolken i västerlandet under forntiden. Hem-
ma i sina fäders hus ägde döttrarna nästan
samma frihet som i våra dagar. De deltogo
i alla husets angelägenheter; de kunde gå ut
och göra utfärder tillsammans med männen
och mottaga besök af män, när’ dessa voro
af släkten eller närmare bekanta. Vid gästa-
bud, vid folknöjen, vid alla högtidliga tillfäl-
len var kvinnan med som prydnad i männens
lag. Äfven hade man en vacker sed, som
saknar motstycke hos något annat folk i forn-
tiden, att nämligen, då en fader ville hedra
sina gäster, han lät sin fagra dotter bära
hornet, fyldt med mjöd eller vin, fram till
hedersgästen och dricka honom till. Döttrarna
själfva ägde dock ännu ingen rådighet öfver
sitt giftermål, utan köp, handladt med fader
eller närmaste fränder, var den lagliga formen
för äktenskapet.*
De gamla germanerna och kelterna hade
flere hustrur allt efter råd och lägenhet. Konung
Dagobert hade ej mindre än 600, och till och
med Karl den store skall hafva haft samti-
digt 4 stycken. Det är nämligen först genom
kristendomens införande bland kelter och ger-
maner, som monogamien blifvit rådande bland
dem. Ofta bief en af mannens hustrur offrad
på hans graf för att ledsaga honom in i det
tillkommande lifvet, liksom ända in i våra
dagar änkorna i Indien brukat brännas på den
aflidne makens bål. Hos germanerna och kel-
terna måste dock ett sådant offer vara fri-
villigt å änkans sida.
(Forts.)
* Ett sådant brudköp kallades »mundium» eller
hemgift. Ju rikare friaren var, dess mer gaf han
i hemgift. Höfdingarne gåfvo stundom, enligt hvad
Gregorius af Tours berättar, i sin Historia Franco-
rum, hela byar i hemgift; ja, det gick så långt, att
den »lombardiska lagen», för att sätta en gräns för
friarnes gifmildhet, bestämde, att man ej finge gifva
mer än en fjärdedel af sin förmögenhet i hemgift.
Utom denna hemgift till brudens fader eller släk-
tingar måste friaren äfven gifva en särskild gåfva
till bruden, hvilken hos våra nordiska och german-
ska förfäder kallades »morganegiba» eller »morgon-
gåfva» och hos kelterna »tinuscra» på Irland,
»cowyll» i Gallien. Denna gåfva utbetalades hos
germanerna dagen efter, hos kelterna dagen före
bröllopsnatten. Hvarken hos greker eller romare
förekom det, att friaren gaf bruden någon särskild
gåfva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0699.html
