Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 88. 4 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
il
I
{ r
|iIUlSTREPAD yTlDNI NO
OCH • HEMMET
FOR • KVINNAN
N:r 88 (663). LÖRDAGEN DEN 4 NOVEMBER 1899.
12:te Ârg.
PRENUMERATIONSPRIS PR ÅR:
Iddn ..................-.............................. kr. 5: —
Iddns Modetidn.med plan-
scher OCH HANDARB. — » 5: —
Iddns Modetid. utan pl. » 3: —
UTGIFNINGSDAGAR :
HVARJE
ONSDAG OCH LÖRDAG.
LÖSNUMMERPRIS : 8 ÖRE.
REDAKTOR OCH UTGIFVARE:
FRITHIOF HELLBERG
TRÄFFAS SÄKRAST KL. 2—3.
BYRÅ OCH EXPEDITION :
KLARA S. KYRKOGATA 16, 1 TR.
ÖPPNA KL. 10—5.
KOMMISSIONÅRER
ANTAGAS ÖFVER HELA LANDET PÅ ALL-
DELES SÄRSKILDT FÖRMÅNL. VILLKOR.
Redaktionssekr.: JOHAN NORDLING.ai-lm tel 6147- R1Ks1646’
Stockholm,
Iddns Küngl. Hofboktryckeri.
WILHELMINA FAHLCRANTZ, FÖDD
VALERIUS.
V**‘ •<; »– XW: - , -W * "
y?;"’-’–
; sF“ • 1kg; I ‘.v lsK>,. v
Dahllöf foto.
PORTRÄTT TAGET VID FYLLDA 80 ÅRS ÅLDER.
|ET FINNES ett litet rörande poem af
den gamle skalden Johan David Va-
lerius: »Till min hustru vid tvänne
barns graf. »
Den forne glade vissångaren var gammal
vorden. I sin Lingdom högt uppburen och
beundrad af sin samtid, hade han så små-
ningom börjat glömmas. De vittra striderna
i århundradets början hade gifvit äfven honom
sår, hvilka han, med sitt blida, känsliga och
för striden föga anlagda lynne, kände smärt-
sammare än de måhända förtjänade, och äfven
i andra hänseenden hade han fått sin beskärda
del af lifvets bitterhet.
Men i liemmet ägde han rik ersättning. I
det äktenskap, hvilket han vid några och fyr-
tio års ålder ingått med sin mer än tjugu år
yngre maka, hade en blomstrande barnskara
växt upp. Ej mindre än sex, både i inre och
yttre hänseende begåfvade, barn omgåfvo med
innerlig kärlek den dyrkade fadern.
Dock äfven här skulle han drabbas hårdt.
En häftig farsot bortryckte samtidigt tvänne
nnga, fagra döttrar, den ena adertonårig, den
andra femtonårig. På årsdagen af de båda
döttrarnas död grep den gamle skalden ater
den länge bortlagda lyran och sökte i ett litet,
vemodigt gripande skaldestycke trösta sin af
sorgen nedböjda maka.
»December återkommit, min Aurora!
Det känns, som när han hälsade oss sist;
Det känns, som skulle vi på nytt förlora
De älsklingar, vi redan .en gång mist.»
»Ja, min Aurora, offren voro dyra.
Och hård var pröfningen att undergå;
Men vördom den, som lämnat oss de fyra,
Då han åt himlen förbehöll de två.»
Den äldsta af dessa kvarlefvande fyra*, och
hvilken han i poemet särskildt karaktäriserar
som »den barnsligt nöjda» och »ljufva», var
Wilhelmina, då en blomstrande sjuttonårig
ungmö, nn en vördnadsvärd gammal farmor,
som i dessa dagar ingått i sitt nionde decen-
nium.
En och annan mycket gammal stockholmare
torde från slutet af 30-talet och början af
40-talet minnas »gubben Valerius», en ovan-
ligt högrest åldringsgestalt med klassiskt regel-
bundna anletsdrag, stora mörka, vemodiga
ögon och böljande silfverhvitt hår, där han
då och då syntes på hufvudstadens gator,
vanligen under armen ledande sin äldsta dotter
Wilhelmina, hvilken han älskade att kalla sin
»Antigone».
Några år efter den ofvan nämnda sorgliga
familjetilldragelsen flyttade Valerius, sedan
han som pensionsmässig lämnat statens tjänst,
till Upsala, där familjen vistades, medan ende
sonen aflade sina akademiska examina. Den
älskvärda och särskildt i musikaliskt hänseende
begåfvade familjen mottogs med öppna armar
af den tidens litterära och konstälskande Up-
salakretsar, och där gjorde äfven äldsta dottern
bekantskap med sin blifvande make, d. v.
teologie professorn, sedermera biskopen Chri-
stian Erik Fahlcrantz, äfven han en märkes-
man i vår litteratur.
Äktenskapet ingicks 1847, och redan ett
par år därefter kallades professor F. som biskop
till Västerås’ stift. Den unga professorskan
lämnade med sin make det lilla hemmet vid
Dombron i Upsala för att som stiftschefens
maka intaga en mera bemärkt och mera for-
drande plats.
Icke så få torde ännu lefva, hvilka med
vemodig saknad minnas den tid, då makarne
Fahlcrantz hade .sitt hem i det urgamla biskops-
hnset i Västerås och där i rikt mått utöfvade
både hjälpsamhetens och gästfrihetens dygd.
Det gick så lätt att känna sig hemmastadd i
dessa stora, gammaldags rum, där alla väggar
voro täckta af taflor, med hvilka den konst-
älskande värden, själf tillhörande en konstnärs-
släkt, älskade att omgifva sig. Det rådde en
patriarkalisk, på en gång obesvärad och fln
ton i detta estetiskt anlagda hem, hvars dör-
rar så välvilligt npplätos, och där hög och låg
mottogs med samma vinnande hjärtlighet.
Värdens esprit och fryntlighet i förening med
värdinnans blida älskvärdhet och betydande
musikaliska begåfning — denna senare ett
fädernearf — bidrogo att göra samkvämen i
detta biskopshus till minnesrika högtidsstun-
der. Och ej minst bland de små i samhället,
de ringa och fattiga, hade den milda, okonst-
lade och deltagande biskopinnan många upp-
riktiga vänner.
Genom biskopens död 1866 upplöstes detta
hem, och änkan flyttade några år senare till
sin födelsestad Stockholm, där hon allt sedan
dess varit bosatt.
Biskopinnan Fahlcrantz tillhör de kvinnor,
för hvilka hemmet — först fädernehemmet
och sedan det egna hemmet — betyder så
mycket, och hvilka därför själfva betyda så
mycket för hemmet. Dotter till en berömd
man och maka till en annan berömd man,
har hon med äkta kvinnlig anspråkslöshet
ställt sig i skuggan, men på samma gång, då
det gällt att träda fram och representera, för-
stått att göra detta med äkta kvinnlig takt
och älskvärdhet.
Det finnes kvinnor, öfver hvilka åren synas
hafva mindre makt än eljes, hos hvilka blicken
är klar och sinnet ungdomligt, trots det snö-
hvita håret, hvilka, trots all hjärtats ödmjuk-
het, utgöra medelpunkten inom sin familjekrets
och sin närmare omgifning. En sådan kvinna
är den, hvars bild i
* De öfriga voro en före medelåldern bortgången
son samt tvänne döttrar: den ena den för några
år sedan aflidna bekanta målarinnan Bertha Vale-
rius, och den andra friherrinnan Adelaide Leuhusen,
bekant både inom måleriets och särskildt musikens
område.
dag pryder vårt blad,
och på hvilken fadern-
skaldens karaktäristik
»den barnsligt nöjda»
fortfarande äger sin
tillämpning. Djup och
äkta kvinnlighet, hjär-
tegodhet, anspråkslös-
het och förnöjsamhet
samt — måhända just
på grund af dessa egen
skaper — ännu i höga
ålderdomen en ovan-
lig sinnets ungdom-
lighet och själens häl-
sa utmärka den gamla
dam. som just i dessa
’
■JP®
Æê-
WILHELMINA FAHLCRANTZ
ÅR I860.
EFTER EN PENNTECKNING.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
