Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 88. 4 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2
dagar, i kretsen af barn*, barnbarn, anhöriga
ocb vänner samt på alla håll omgifven af den
mest oskrymtade vördnad och tillgifvenhet,
firat sin åttioförsta födelsedag.
E. A. B.
K
vinnofrågan och kultur-
strömningarna. ETT BIDRAG
TILL KVINNOEMANCIPATIONENS HI-
STORIA. AF I. A. DAVIDSSON.
FORTS. FR. FÖREG. îf:R.
I
CKE SÄLLAN förekom hos germaner och
kelter skiljsmässa efter ömsesidigt samtycke.
Enligt den gamla keltiska lagboken Senchus mor
(den visa lagen) knnde makarne skiljas efter öm-
sesidig öfverenskommelse. Men efter kristen-
domens införande ändrades detta. Det bestäm-
des nu, att mannen skulle äga rättighet att
skilja sig från hustrun, såvida hon gjort sig
skyldig till äktenskapsbrott, men kvinnan ägde
ingen som helst rättighet att skilja sig från
mannen, om han gjort sig skyldig till det-
samma. -j*
Hos de öfriga folken i forntiden hade man-
nen rättighet att förskjuta sin hustru, när han
behagade, och utan godtgöreW; han kunde
sälja henne som slafvinna, om han så fann
för godt. Men bland germanerna kunde man-
nen ej förskjuta hustrun, såvida hon ej be-
gått äktenskapsbrott. »Han jagar då,» säger
Tacitus, »den brottsliga makan nt nr byn,
naken och med afklippt hår, och hvarken ge-
nom skönhet, ungdom eller rikedom finner en
sådan kvinna en mani» Hos våra nordbor
på Island gick man under forntiden så långt
i fördomsfrihet, att man till och med medgaf
kvinnan rätt att själf fordra skiljsmässa. La
gens motiv är särskildt att lägga märke till.
»Ingen», säger nämligen den isländska lag-
boken, »är förpliktad att dela sin tillvaro med
en annan mot sin egen vilja 1»
Kvinnan betraktades nämligen bland ger-
manerna liksom mannen som en individ, och
det är egendomligt för den germanska kultu-
ren och det germanska skaplynnet att i allt
öfverordna individen öfver samhället, hvare-
mot den österländska kulturen och den öster-
ländska andan så mycket som möjligt söker
befrämja det helas välfärd äfven med upp-
offring af den enskildes lycka. Den german-
ska andan är individualistisk, den grekisk-ro-
merska, som mottog sina viktigaste strömnin-
gar från orienten, var socialistisk. Den först-
nämnda såg i kvinnan liksom i mannen indi-
viden, den senare såg i kvinnan endast ett
redskap till samhällets upprätthållelse och
ökande. Det är denna högre och sannare upp-
fattning af kvinnan, som karaktäriserar hela den
germanska kulturen, ur hvilken kvinnans eman-
cipation framsprungit. I den mån den gre-
kisk-romerska kulturen höjde sig under me-
deltiden, förbättrades kvinnans ställning bland
de kristna folken ; särskildt sökte lagens hand-
hafvare att skydda kvinnornas intressen. Under
inflytande af den grekisk-romerska1 kulturen,
som vann insteg bland germanerna med kristen-
* Af de fyra sönerna är den äldste filosofie dok-
tor och chef för den välkända bokförläggarefirman
Fahlcrantz & C:o, den andre framstående landskaps-
målare, den tredje skolman och den yngste läns-
notarie i Södermanlands län samt rådman i Nykö-
ping, hvarjämte han helt nyligen innehade första
förslagsrummet till borgmästaretjänsten i sin födel-
sestad.
f I Irlands kanoniska lagbok, som tillskrifves
den helige Patrick, läses följande: Non licet viro
dimittere uxorem, nisi ob causam fornicationis».
domens införande, hade nämligen uppfatt-
ningen af kvinnans natur i hög grad dekline-
rat, och i sammanhang härmed försämrades
äfven hennes ställning. Hon ansågs ej längre
för ett mannen öfverlägset väsen, som ägde
samband med himmelen, hon var den leda
förförerskan, som fört synden in i världen.
Denna förändrade uppfattning af kvinnans
natur inverkade äfven på hennes ställning i
samhället. Med kristendomen infördes sålunda
bland de germanska folken, där kvinnan förut
varit i det närmaste lika fri som manneii, den
österländska regeln, att kvinnan i allt skall
vara mannen underdånig, såsom vi hafva sett
den få sitt uttryck i »Manus lagbok» eller i
Pauli bref, där kvinnan uppmanas att vara
»sin man underdånig». Och ej nog med att
hon skulle lyda sin man, hon skulle äfven
vara dennes manliga släktingar underdånig.
Så stod enligt den »burgundiska lagen» änkan
under sin äldste sons domvärjo, så snart denne
hade fyllt 15 år, och liksom fordom i Indien
och Grekland, måste hon hafva denne sin sons
samtycke för att få ingå giftermål eller gå
i kloster. Ingen kvinna, som var vasall i ett
kungligt län, kunde ingå äktenskap, utan att
hafva sin faders, sin länsherres och sin konungs
samtycke. Ja, länsherren kunde utan hennes
samtycke bortgifta henne med hvem han be-
hagade, så snart hon blott var fyllda 12 år.
Enligt våra gamla svenska landskapslagar
var kvinnans ställning under medeltiden ännu
sämre än enligt de sydgermanska. En kvinna
fick enligt dem ej köpa eller sälja öfver en
örtugs eller ett öres värde, och hon fick ej
vittna i annat mal, än då det gällde, huruvida
ett barn var födt lefvande och inom elfte må-
naden. En hustru kunde agas af sin man,
men han fick ej slå henne »i ölbänk» eller
sa att blodvite uppkom. I öfverensstämmelse
härmed säger den franske riddaren Beauma-
noirs lagbok från 1300-talet: »Hvar och en
äge rättighet att slå sin hustru, när hon ej
vill lyda hans befallningar eller förklarar hans
tal för osanning, såvida han gör det med
måtta och utan att hon däraf tager skada till
lif eller lem!»
Vi se sålunda, att kvinnans ställning under
medeltidens första skede bland de germanska
folken var synnerligen tryckt. Men i den
mån den germanska kulturen höjer sig på be-
kostnad af den grekisk-romerska, som vunnit
terräng genom kristendomens utbredande, se
vi, huru allt flere förbättringar i lagstiftningen
göras till förmån för kvinnan. Särskildt gjorde
Englands sasiska invånare under Alfred den
stores regering ett viktigt framsteg i denna
riktning. Den unga flickan upphörde näm-
ligen nu att vara ett bytesvärde för fadern;
hon fick gifta sig af egen fri vilja och kunde
ej utan dom förskjutas af sin man; öfver sin
egendom och husets nycklar ägde hon själf
att råda.
Sedan aktningen för kvinnan som person-
ligt väsen, hvilken fått sitt uttryck i dessa
lagförbättringar, en gång åter blifvit väckt
hos de germanska folken, kunde den ej så
lätt hejdas, och den nådde slutligen sin kulmen
med riddarväsendet och chevaleriet. Ty che-
valeriet under medeltiden får väl anses vara
direkt framsprunget ur den germanska andan
af aktning för kvinnan såsom varande af en
högre natur än mannen. Kvinnan represen-
terade för riddaren inbegreppet af det ljufva,
sköna och ädla, men på samma gång svaga
och bräckliga. Därför svor han att skydda
henne och bar hennes färger i striden mot
våldet och orättvisan såsom en skyddande
talisman.
(Ports.)
Bland nu befintliga Cacaosorter
intages säkert förnämsta platsen af HULTMANS CACAO
N
ÄR BETTY OCH JAG FÖRSTA GÅN-
GEN VORO I PARIS.» UPPTECK-
NING UR MINNET EFTER KNUT ALM-
LÖF AF ANNA WAHLENBERG.
J
A, DET VAR DÅ DET, när Betty och
jag reste till Hamburg, men kommo till
Paris,» sade Knut Almlöf, och de unga ögo-
nen i det gamla ansiktet lyste med en sär-
skild glans liksom alltid, då han talade om
sin hustru.
»Vi hade under ferierna blifvit bjudna af
en bekant sjökapten att resa med hans fartyg
till Hamburg, där vi skulle studera teater,»
fortsatte han. »Och i fall kassan möjligen
räckte till, skulle vi också fara till ett par
andra närbelägna städer och taga kännedom
om deras dramatik.
Men när vi gått omkring några dagar i
Hamburg, fingo vi tag i en del tidningar,
som berättade om, hvilken lysande repertoar
teatrarna i Paris lagt sig till med, och hvilka
strålande stjärnor, som uppträdde där.
Vi sago på hvarann, och den oförnöjsamma
mänskliga naturen tittade fram ur bådas våra
ögon.
»Det vore allt annat det,» suckade Betty.
»Skulle tro det,» svarade jag.
Och sedan vi för skams skull stridt en hel
dag mot den mänskliga naturen, gick jag bort
och telegraferade till min svärfar, Deland, ni
minns, efter hans välsignelse och ett lån för
en parisersejour.
Svaret kom, så fort det kunde komma, och
underrättade oss om, att ett resekreditiv i en
af den stora världsstadens banker stod till vår
disposition. Välsignelsen läste vi mellan ra-
derna, och så gåfvo vi oss af.
Det var tidigt en morgon vi anlände till
nordbangården i Paris, fingo tag i en droska
och åkte till en god vän, som alltid lofvat
att hysa oss, i fall vi någon gång- kommo till
världens hufvudstad. Han bodde på en gata
ganska långt ofvanför Triumfbågen, och det
dröjde om en hel timme, innan vi kommo
dit. Men oss föreföll det, som om vi flugit,
så fort gick tiden, och så drömlikt skymtade
alla härligheter förbi oss.
Sedan vi väl kommit fram, blifvit välkom-
nade och fått en bit frukost, hade vi heller
ingen tanke på annat än att komma ut i
vimlet igen, fastän vi knappast sofvit en blund
på natten i den skakande kupéen.
Och ut gingo vi arm i arm genom de breda .
gatorna och nedåt hela Champs Elysées.
»Orkar du gå på teatern i kväll?» frågade
jag, sedan vi gått en stund och uttömt vår
förtjusning öfver omgifningen.
»Ja, visst orkar jag,» sade Betty. »Hvad
skulle vi annars göra? Vi ha ju kommit till
Paris för att gå på teatern.»
Nå, eftersom hon var duktig, så letade vi
då reda på biljettkontoret till Théâtre Français.
Men för att skona oss den första kvällen, då
vi kunde ha rättighet att vara trötta efter
resan, beslöt jag att köpa oss ett par riktigt
bra biljetter, där vi skulle sitta lugnt och be-
kvämt.
»Två biljetter på parkett, så nära scenen
som möjligt,» sade jag till biljettförsäljerskan.
Denna tittade litet stort på mig och frågade
om igen. Och som jag trodde, att hon hade
svart att. förstå min franska, upprepade jag
min begäran högre och tydligare och med så
god accent jag kunde åstadkomma.
Det hjälpte. Hon gaf mig mina biljetter,
visade mig småleende på en karta öfver tea-
tern, att de voro alldeles intill scenen, frågade
mig ännu: en gång småleende, om jag ville
ha dem, och tog småleende emot pengarna.
C3-nl«loi©caal3
vid 1897 års Konst- och Industriutställning
i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
