Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 88. 4 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
Visserligen irriterade mig detta småleende,
men jag anade ändå ieke oråd, utan tänkte
bara, att det var hennes sätt att visa sig älsk-
värd mot utländingar. Och glada och belåtna
gingo vi hem igen, försmående både droskor
och omnibusar.
Återkomna till vårt logis, sutto vi en stund
och pratade och åto middag, och så var det
tid att bege sig ut igen. Den gången följde
vår värd med oss till omnibusstationen vid
Place de 1’Étoile, och vi åkte bekvämt ner,
nästan ända till teatern.
Stolta öfver oss själfva, att vi ställt det så
väl för oss och beredda på en njutningsrik
afton, togo vi så af oss ytterplaggen och trädde
in i den stora salongen. Den tjusade våra
ögon, så att vi en bra stund stodo och stir-
rade oss omkring. Men så kommo vi plöts-
ligt ihåg vår värdighet som hufvudstadsbor,
ehuru icke precis parisare. Folk skulle väl
icke tro oss vara riktigt från landet heller.
Och så började vi söka upp våra platser. Allt
längre och längre nedåt träDgde vi oss, och
till slut hade vi framför oss en två alnar hög
vägg, ofvanför hvilken rampen tindrade.
Med detsamma gick ett ljus upp för mig.
Nu begrep jag rätta orsaken, hvarför biljett-
försäljerskan smålett så vänligt emot mig.
Nedanför det där planket skulle vi sitta,
antingen vi ville eller inte, och hade vi lust
att se något på scenen, så måste vi lägga
nacken på ryggen. Då var det utsikt till att
få syn på den öfre delen af skådespelarna,
nota bene om de voro längst framme på sce-
nen. Annars kunde man lika gärna blunda.
Sådana voro de utmärkta platser, på hvilka
vi skulle se så bra, höra så förträffligt och
sitta så bekvämt efter resans besvärligheter.
Jag hade skrutit hela dagen öfver min skick-
lighet att ha förskaffat dem utan hjälp i den
främmande stora staden. Men nu skröt jag
inte längre, inte ens för Betty. Dock är jag
rädd, att jag i stället öfveröste de frånvarande
teaterdirektörerna med en del fula ord för
deras oanständiga tilltag att inte placera en
orkester mellan salongen och scenen, som bru-
ket är vid alla bättre teatrar. Det var dessa
personer, som lurat mig. Det var inte jag,
som varit dum.
Så länge vi kunde hålla ut, så sutto vi
sålunda med nacken på ryggen, men Betty
stackare, som var tröttast, måste ofta hvila
sig under själfva representationen, och för
omväxlings skull tittade hon ibland ut i sa-
longen i stället för i planket.
Bäst det var, så hviskade hon emellertid
helt ängsligt till mig:
»Vi ha bestämdt kommit galet. Det är ju
bara herrar härnere, och de se på mig, som
om de ville titta ut mig.»
Hon hade rätt. Parketten var svart och
hvit af bara frackar och skjortbröst! Det var
då en märkvärdig teater! Aldrig hade jag
vetat, att inte fruntimmer fingo sitta på par-
kett i Paris.
Skönt, nu kunde vi af bara skam inte ens
vrida på hufvudet. Vi hade det lika bekvämt
som i ett skrufstäd. Nacken på ryggen eller
ögonen i planket. Det var allt hvad vi hade
ett välja på. Och det efter att inte ha sof-
vit en blund på fyrtioåtta timmar!
Oaktadt vi dyrkade konsten, kan jag inte
säga, att vi sörjde, när ridån gick ner för
sista akten och vi fingo våra hufvuden loss
igen. Det var verkligen en nästan salig känsla
att stå på trappan utanför teaterhuset och
känna, att man kunde vrida halsen åt hvilket
håll man ville. Jag tyckte mig ha blifvit fri
människa igen, och det var förmodligen den
förnimmelsen, som uppeggade min motsägelse-
anda, när vi strax därpå började résonnera
om, hvilken kurs vi borde hålla för att komma
hem.
Betty sade åt vänster, men jag sade åt
höger, och dels emedan en hustru alltid bör
följa sin man, dels emedan jag hade behof
af att använda min nyss återförvärfvade rät-
tighet att vända hufvudet åt hvilket håll jag
behagade, gingo vi naturligtvis åt höger.
Vi gingo och gingo, och för att trösta Betty,
som började bli en smula otålig, sade jag
oupphörligt:
»Vet du, Betty, nu känner jag igen mig.»
Det trodde jag nog också halft om halft
själf. Men hade vi bara fått fatt i en om-
nibus, som gått åt Place de 1’Étoile, så hade
jag tagit den med glädje, ja, till och med en
droska, fastän vi egentligen icke hade råd till
en sådan lyx. Men omnibusarne gingo åt
alla andra håll utom åt vårt, och någon tom
droska tycktes icke Annas i hela Paris.
Slutligen nedlät jag mig att fråga om vä-
gen, men då blef det så många pekningar
hit och dit och kors och tvärs och ett bikups-
surr af nästan bara r, att jag blef yr i huf-
vudet, lyfte på hatten och gick som förut dit
näsan pekade.
Jag tror, att vi lyckades komma ända bort
till Bastiljplatsen, och hur vi sedan letade oss
tillbaka till våra rätta trakter igen, vet jag
inte riktigt. Betty måtte helt omärkligt ha
tagit ledningen, åtminstone har hon skrutit af
det många gånger efteråt och användt det
som ett bevis på, att fruntimmer ha lokal-
sinne, men inte herrar. Men som alla frun-
timmersuträkningar äro ologiska, bör man icke
fästa för mycken vikt vid denna hennes utsago.
Hufvudsumman var emellertid, att vi kommo
hem, ehuruväl det var något sent på natten
eller tidigt på morgonen, hvilket man ville.
Klockan var visst närmare sex.
Det tillstånd, hvari vi stego upp dagen
därpå, är äfvenledes något svårt att skildra.
Värk hade vi förstås, men hvad det var för
en värk, är inte godt att bestämma, ty det
värkte i hvarje tum af bådas våra kroppar.
Kanske i alla fall det var värst i nacken.
Och stå, sitta eller gå var oss lika motbju-
dande alltihop.
Men hvar tror ni vi voro på kvällen?
Jo, naturligtvis på teatern igen.
Hvarför hade vi kommit till Paris, om inte
för att gå på teatern, som Betty sade.
Vi skulle ansett oss ha begått en synd mot
konstens heliga ande, om vi ägnat en enda af
de tjuguåtta kvällar vi hade att vistas i Paris
åt någonting annat än teatern. Och vi skulle
ha skämts för hvarann, om vi börjat pjoska
oss och talat om trötthet.
Skräp i tröttheten! Vi Ango väl hvila oss
om förmiddagarna.
Värre var det att få pengarna att räcka till
både mat och teaterbiljetter. Vi knusslade
naturligtvis så mycket som görligt var. En
Aäsk- eller köttpastej Ack vara nog till fru-
kost, och middagarna intogos på någon Duval
till en francs och tio centimer.
Men det blef ändå alldeles för dyrt, och vi
bråkade våra hufvuden med, hur vi skulle få
drygsel i slantarna, ända tills vi hittade på
att skaffa oss en god och utgiftsbesparande
diner åtminstone för de dagar vi voro på
Odéonteatern.
Där i närheten existerade nämligen en för-
träfflig bagarbod, full med närande och aptit-
liga saker, hvaribland funnos ett slags peppar-
kakshjärtan, stora som en hel pannkakslagg,
för endast tio centimer stycket. Vi togo oss
hvar sitt, veko ihop det, stoppade det under
armen och begåfvo oss till en närbelägen liten
park, som utnämndes till vår matsal.
Och det var ingalunda någon dålig diet att
lefva på konst och pepparkakshjärtan. Visser-
ligen var den ju litet mager, men blef man
lätt till kroppen, så blef man också lätt till
sinnes. Och den tiden tänkte man mera på
konst och mindre på mat än nu.
Skulle ett par nutidens artister komma till
Paris med samma resurser, som vi hade den gån-
gen, så kan jag våga mitt hufvud på, att de ätit
goda middagar alla tjuguåtta dagarna och gått
på teatern tre eller fyra. Men de hade heller
icke behöft gå dit oftare, ty nu för tiden blir
man så fort färdig. Det inträffar nästan med
detsamma man debuterat, och sedan är det
inte nödvändigt att lära sig något vidare.
. Emellertid var det nog litet tröttsamt i
längden att dyrka konsten så allvarligt som
vi gjorde. Det var inte utan, att vi släpade
benen efter oss en smula, och om kvällarna
föllo vi som trasor ner på våra bäddar. Betty
Ack Aytta in häktorna i sina klädningslif, och
mina skjortkragar sutto och gapade riktigt
genant.
Jag började verkligen bli orolig för Bettys
hälsa, men om jag frågade henne, om hon
inte för en gångs skull hellre ville sitta utan-
för ett kafé och se på boulevardlifvet än på
teatern, svarade hon med en högdragen blick,
att hon gudskelof hade bättre smak än så.
Och när jag undrade, om hon ändå inte skulle
föredraga soppa och stek framför ett peppar-
kakshjärta, svarade hon, att pepparkakshjärtan
var det bästa hon visste.
Hvad skulle jag göra? Inte kunde väl jag,
en man, visa mig mindre uthållig i kärleken
till konsten än hon, en svag kvinna. Och så
gingo vi på som förut.
Under tre veckor, lika med tjuguen dagar
i sträck, hade vi sålunda tillbragt våra kvällar
på teatrarna och tänkte göra det allt fort-
farande, då vår värd en morgon kom inru-
sande med en tidning i handen.
»Ack, mina kära vänner,» sade han, »en
sorglig nyhet! Prins Adolph (eller hvad kurren
hette) har dött i natt. Han är kusin till kej-
saren, och det blir sex veckors hofsorg och
tre dagars stängning af teatrarna.»
»Det var då en fördömd otur för oss,»
sade jag.
»Herre gud, så tråkigt,» sade Betty.
Men när jag tittade på henne, kunde hon
inte låta bli att draga på munnen. Och plöts-
ligt Aög hon upp och tog mig i famn, och
vi dansade rundt och hoppade kring golfvet
som ett par tättingar. Vi jublade som barn,
då de oförmodadt få skollof, och vi hurrade
högt för den hedersknyffeln, prins Adolph.
Hvem vet, hur det gått med oss, om inte
han kommit emellan. Kanske räddade han
våra lif genom sin död?
Hvad som är visst är åtminstone, att han
skänkte oss tre välbehöAiga, goda middagar,
bjöd oss på åka både i omnibusar och droskor,
lät oss sitta och hvila upp oss på boulevar-
derna under tre sköna, ljuAiga eftermiddagar
och lagade så, att vi Ango se litet af Paris,
som vi annars skulle ha lämnat nästan lika
okunniga som vi kommit, utom i afseende på
teatern.
Efter de tre fridagarnas slut återtogo vi
emellertid vårt förra lif och fortsatte att njuta
af vår konst och våra pepparkakshjärtan, ända
tills dagen för afresan bröt in. Det blef en
vemodig saknadens dag, och när vi seder-
mera tänkte tillbaka på dessa veckor i värl-
dens hufvudstad, mindes vi dem i ett skim-
mer af lycka och härlighet.
Men hur det är, då jag upplifvar dessa
minnen af nöjen och konstnjutningar, så ägnar
jag också alltid en tacksamhetens tanke åt
den hygglige prins Adolph.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
