Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 90. 11 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899.
att låta en tredje lida, att inviga ett oskyldigt
barn i de svikna illusionernas alla dunkla
kasus — nej — däremot reste sig lika be-
stämdt människan inom mig.»
Ja, hvad skulle ban svara?
Att den lösning, författarinnan gifvit, är
den rätta eller enda tänkbara, vill hon visst
icke själf påstå. Men hon har velat fram-
ställa den allvarliga frågan till diskussion. Yi
förklara alla intresserades inlägg välkomna,
men vi betona, att de måste vara kortfattade.
Och vi skola införa dem, som synas oss af-
sevärda, i mån af utrymme. Vi göra i dag
början med följande inlägg.
I.
Hur den vållat mig sorg, Neagas lilla skiss »Ett
ångestskri» ! Som ett ångestskri har ljudit genom
min själ, alltse’n jag läste den. Men ej det läng-
tans ångestskri, som ljöd genom Karins bref, ej det
af sammanpressad smärta, som sändes henne till
svar.
Nej, för mig var och är ångestskriet den där
svarta, svarta lögnen där sist. Om och om läste
jag, innan jag blef öfvertygad att ha läst rätt.
Kunde det vara möjligt? Ja, det var så.
Med ens var all stämning borta, all den där
veka, drömmande, som smugit öfver mig vid Karins
väna sång och allt det andra fagra. Det blef på
en gång så isande kallt om hjärtat. Att det kunde
vara dikt, det jag läst, föll mig ej in — det var
»oplevelse». Och just därför verkade det så tyn-
gande tungt och svårt. Men nej, det kan ej vara
så, ty den där lögnen är så onaturlig.
Den skulle tjäna till att skydda hans hustrus
lycka. Lögn är nog en dålig vakt om lycka och
kärlek. Och för resten säges det ju, att kvinnan,
den älskande, är skarpsynt. Nog skulle hon där-
för, hans hustru, så barn hon var, förr eller senare
komma underfund med, att hennes »fullkomlighets-
ideal» bedragit henne.
Hur skulle det bli henne då månne? Jag tror,
att den veka blomman ej stode emot i den frostnatten.
Nog skulle hon lidit förfärligt djupt, om hon fått
veta sanningen, men ej så som nu. I det förra
fallet skulle det varit henne en sådan förfärlig
smärta att ej kunna gå ur vägen, att ej förmå gifva
dem åt hvarandra och lyckan, men nu kom därtill,
att hon måste se sitt ideal så ohjälpligt störta. Jag
tänker, han stått ganska trygg »på sin piedestal»,
fast han bekänt sin ungdomskärlek, men nu var
det omöjligt, att han kunde förbli där.
Prästen och människan inom honom stredo om
herraväldet. Hade människan inom honom ingen
röst för sanningen att afgifva?
Och så detta, att han med en fast blick såg sin
hustru i ögonen och beseglade sin lögn med en
kyss. Det ligger något så upprörande i, att det var
en präst detta.
Den, som skrifver dessa rader, hade en gång i
sin ungdom ett sådant där »fullkomlighetsideal».
Så sade han en gång en osanning för henne. Det
var i en helt obetydlig sak, men han sade den för
att bevara sin ställning »på piedestalen».
Hur annorlunda gick det dock ej 1 Den hade en
ödesdiger följd, denna lögn. Mig höll den på att
betaga tron på allt och alla, och den gjorde mig
till en tid så bitter och stygg.
Nu är jag gammal och har lärt, att det är få-
fängt söka fullkomlighet här på jorden. Mycket
stort och skönt och godt finnes, men fullkomligheten
måste sökas högre upp. Där finns den.
Min ljusa vårdröm och lögnen, som skingrade
den, kanske är det eder det genom min själ lju-
dande ångestskriet gäller. Ja, eder och allt mörker,
all lögn i världen. Alla fagra drömmar, all ljus
glad tro, som förkväfves i vårtid, och lämna bjärtan
C
HOPIN OCH KVINNORNA.
NÅGRA ERINRINGAR MED
ANLEDNING AF 50-ÅRSDAGEN AF
HANS DÖD.
SLUT FRÅN FÖREG. N:R.
H
ANS konstnärsskap imponerade på henne,
som äfven var musikalisk och ägde en viss
kompositionstalang. Sålunda blef den gemen-
samma konsten till ett föreningsband mellan
deras hjärtan. Då _Maria i sällskap med sin
mor begaf sig till Marienbad, följde Chopin
henne dit; dock förblef den gamla grefvinnan
i okunnighet om hans bevekelsegrund härtill.
Hon såg i deras närmande till hvarandra en-
dast en fortsättning af barndomsbekantskapen
och skulle aldrig kunnat komma på den tan-
ken, att en konstnär af borgerlig härkomst
lyfte sina ögon till hennes dotter. Chopin
fäste sig ej det ringaste vid bördsskillnaden;
hans inre stod i eld och lågor, och till hans
outsägliga glädje besvarade Maria hans kärlek.
Men då han vid ett tillfälle röjde för henne
sin brinnande önskan att göra henne till sin
maka, svarade hon, att hon aldrig kunde till-
höra honom, enär hennes föräldrar ej skulle
samtycka till deras förening.
För andra gången seende sina heligaste
känslor göras till föremål fpr svek, drog sig
Chopin djupt sårad tillbaka till Paris och måste
snart höra, att hans älskade gift sig med en
grefve Sharbek.
Nu förgingo flere år, under hvilka Chopin
så godt som uteslutande var hänvisad till um-
gänget med sina landsmän; då mötte han
ännu en gång i sitt lif en kvinna, hvilken
skulle komma att öfva stort inflytande på ho-
nom. Den snillrika madame Aurore Dudevant,
bekant under skriftställarnamnet George Sand,
hvilkens första roman just då väckte berätti-
gadt uppseende, hörde en gång, hur Liszt med
beundran uttalade sig om Chopins talang och
»poetiska geni». Hon förskaffade sig hans
kompositioner, och hvad som ur desamma
klingade hennes själ till möte, berörde henne
öfvermåttan sympatiskt. Det blef nu hennes
lifliga önskan att få göra komponistens per-
sonliga bekantskap; men Chopin, hvilken in-
nerligt afskydde alla litterära damer, undvek
länge att träffa henne. Då de slutligen möttes,
erfor han till en början stark motvilja för
hennes person.
»Hvilken osympatisk kvinna !... Månne hon
verkligen är en kvinna?» sade han till Hiller.
I själfva verket hade Sand någonting manligt
i sitt väsen, som ytterligare förhöjdes af den
mansdräkt, hon ofta och med förkärlek bar,
enär den tillät henne att för sina lifsstudiers
skull besöka platser, som ej voro tillgängliga
för kvinnor. En sträng uppfostran hade tryckt
en prägel af hårdhet och energi på hennes
person, men äfven skärpt hennes säregna in-
telligens. I hennes bröst hade mötet med
Chopin väckt till lif helt andra känslor än
dem hon förmått upptända hos konstnären;
hans väsen motsvarade de föreställningar hon
gjort sig om honom, och hon var rörd i sitt
innersta. Flere gånger sade hon honom utan
alla omsvep att hon älskade honom.
Dessa försäkringar måste naturligen beröra
honom, som ännu tärdes af saknaden efter
Maria Wodzinska, på det angenämaste; han
började intressera sig för den ovanliga kvin-
nan, och då de närmare lärt känna hvarandra,
drogos de magnetiskt till hvarann, oaktadt,
eller kanske snarare till följd af motsatserna
i deras karaktärer. Det uppstod från och med
nu mellan den manhaftiga kvinnan och den
fem år yngre, förfinade och ömtålige konst-
nären ett förhållande, som bragte Chopin
mycken och rik glädje, men också många
bittra lidanden.
Omedelbart efter det de gjort hvarandras
bekantskap, införde George Sand i kompositö-
rens lugna hem alla de framstående män, som
då uppehöllo sig i Paris : Liszt, Hiller, Meyer-
beer och Bellini, Delacroix och Ary Scheffer,
Heinrich Heine och Adolf Nourrit. För dem
spelade Chopin och blef föremål för såväl sin
väninnas som de öfriga åhörarnes entusiasti-
ska tacksamhet.
Hösten 1837 angreps Chopin af en svår
sjukdom, och läkarne rådde honom därför att
förlägga sin vintervistelse till södern. Då
George Sand hade för afsikt att med sin lika-
ledes sjuke son resa till ön Mallorka, lät kom-
ponisten gärna öfvertala sig att blifva henne
följaktig. Men omedelbart efter landstigningen
i Palina, fick han ett nytt och denna gång
så häftigt anfall af sitt onda, att ingen ville
mottaga den bröstsjuke, synbarligen dödsdöm-
de mannen, hvadan han måste draga sig till-
baka i ett afsides och ensamt liggande kartu-
sianerkloster.
I detta lifsskede »koncentrerade sig lyckans
alla strålar kring honom.» Den älskande kvin-
nan vårdade honom med den -mest hängifna
uppoffring; hon kände ingen trötthet, ingen
otålighet, och i samma mån som hon sökte
stålsätta sin kropp mot sjukvårdens ansträng-
ningar, växte hans andliga kraft genom hennes
styrka. Han betraktade henne som sitt lifs
räddarinna, och den fridfulla ön, kringbrusad
af Medelhafvets vågor, blef härden för hans
sista lycka. Senare gingo hans tankar ofta
med längtan och varm tacksamhet tillbaka
till dessa dagar.
Efter återkomsten till Frankrike fortfor Cho-
pins lif att vara en oafbruten kedja af lidan-
den. George Sand, som dittills så trofast vårdat
honom, vardt nu irriterad af hans alltjämt
växande sjuklighet, den plågade henne och
hon glömde sin förra hänsyn mot honom.
Länge öfversåg han med hennes ojämna lynne,
men till sist kom brytningen. Den föranled-
des af hennes roman »Lucrezia Floriani», i
hvilken hon i bokens båda hufvudpersoner på
ett mycket ogrannlaga sätt skildrat sig och
Chopin. Djupt sårad drog han sig tillbaka,
och den våldsamma sinnesrörelsen kastade
honom på sjukbädden. Han önskade sig dö-
den, ty han kände, att med detta brnstna
vänskapsband var den sista länk, som hållit
honom fast vid lifvet afsliten. Men tack vare
sin elev Gutmanns vård tillfrisknade han ånyo
och reste om våren 1848 till London. Sitt
svårmod kunde han emellertid ej förjaga; det
tilltog mer och mer.
Minnet af George Sand förgiftade hans
dagar, hans smärta förvandlades i bitterhet.
Då han återvändt till sitt af violernas doft
ständigt genomströmmade hem i Paris, bör-
jade hans lefnadssol snabbt sjunka. Men äfven
nu slösade ädla kvinnor sin kärlek och om-
sorg på honom. Hans syster, fru Luise Jedrze-
jewicz, skyndade från Warschau till hans sjuk-
bädd, och furstinnan Czartoriska understödde
henne i att vårda honom; från Nizza kom
grefvinnan Potocka för att närvara vid hans
dödsläger. Hon tedde sig för honom i sin
hvita dräkt och med det vackra, af tårar fuk-
tade ansiktet som en himmelsk uppenbarelse.
På hans önskan sjöng hon en hymn till ma-
donnan, som enligt sägnen skall ha räddat
Stradellas lif. Chopin mumlade: »Min Gud,
hvad det är vackert 1 . . . Än en gång ... än
en gångl» Och under det att de andra sjönko
ned vid hans bädd, blandade sig grefvinnans
stämma i en högtidlig psalm af Marcello med
deras snyftningar.
Nästa dags eftermiddag, den 17 oktober
1849, afled han efter att ha undfått döds-
sakramentet. Kärleksfulla kvinnohänder lade
hans stoft i kistan, som de smyckade med
hans älsklingsblommor, violer. Han begrofs
på pariser-kyrkogården Père-Lachaise, men
hans hjärta fördes till Helgeands-kyrkan i
Warschau, inom hvars murar det fortfarande
finnes.
(Moderne Kunst.) C. Gerhard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
