Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 90. 11 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 2 —
H
©
îï
&
©:
K
»
»
ta
*3
■t
©
P
&
SS*
Z 0
g? Jr
s ©
p* o
O •
It
P M
P *H
* o
S. S
2 M
* ©
S
©
©
©
JB 3
CU 3 3
3 Q-sd
X S
o Q.
co ?£
CP 3:«T
-o =*
-y JD
^ nj:Q
»Jag vet, att de fiesta damer tänka lika med
mig, men de ha inte så bra tillfälle att tala
ut som jag.»
Där ha vi det. Det är just hennes styrka.
Hon är damernas advokat, hon för den
kvinnliga publikens talan inför offentligheten,
hon säger ut tankarna, som ligga i luften, och
hon gör det alltid på ett originelt och roligt
sätt.
Nu har ju René som en begåfvad kvinna
ibland sitt lilla hufvud för sig. Och det hän-
der understundom vid genomläsandet af hen-
nes teaterkrönikor, att oppositionslusten vill
vakna. Men fru Branting vore icke hvad
hon är: kvinna ut i fingerspetsarna, om hon
icke hade sym- och antipatier. Så kunde jag
t. ex..aldrig fatta hennes undervärderande af fru
Ellens — pardon 1 — friherrinnan Cederströms
talang. Hon var ju i alla fall en sällsynt rik
begåfning, full af sjudande fantasi och lifslust,
hvilket bäst bevisas af, att hennes plats ännu
står tom. Ingen skådespelerska ägde som hon
det talade ordet så i sin makt — minns hen-
nes blixtsnabba, flödande repliker ! — och ville
hon understundom som artist flyga högre, än
vingarna buro, så var det intet fel i våra dar,
då man nästan vant sig vid att se verkligt
begåfvade artister sätta sitt mål alldeles för
lågt.
Men jag vill ingen revision af fru Ellen
Hartmans sak. Det var endast i förbigående
jag kom att vidröra detta. I mångt och myc-
ket sammanfaller min uppfattning helt och
hållet med Renés.
I hennes artistiskt förfinade hem, öfver hvilket
på samma gång hvilar en prägel af gammal-
dags komfort och trefnad, hade jag en afton,
när hon och hennes man sågo några journalist-
vänner hos sig, tillfälle att något djupare pejla
hennes åsikter.
Ty fru Anna Branting har alldeles bestämda
sådana. Och hon är minsann inte att leka
med, om man, utan att hon anar någon argan
list, vill locka henne med att acceptera ens
egen åsikt.
Då lutar hon sig bekvämt tillhaka i den
sidenklädda karmstolen i empire, kisar litet
retsamt med ögonen, blåser långsamt, med
oefterhärmligt behag ut den ljusblå cigarrett-
röken, och så säger hon :
»Nej, men det tycker inte jag.»
Hvad vi nu fullt enades om var, att Hill-
berg och Lindberg äro våra främste skådespe-
lare och fruarna Sandell och fröken Lundekvist
våra förnämsta skådespelerskor.
»Hillberg», yttrade hon på sitt dröjande,
sväfvande, halft beslöjade sätt att tala, »äger
bredd, kraft och blodfullhet. Han är typen
för en renässansartist, Lindberg är poeten,
stämningsmänniskan som skådespelare — fin
i detaljen, men begränsad.»
Nu ett litet kokett bloss på den fina, egyp-
tiska cigarretten och så fortsättning:
»Och fröken Lundekvist! Hvad jag hoppas
mycket af henne. Ingen har någonsin lofvat
så mycket. Hon är härlig. Och denna röst!
Det är som en varm, italiensk sommarnatt,
när hon talar —- en mörk natt med en sjun-
gande näktergal, gömd bland pinierna.»
»Och ni själf, min fru? Vi ha nu så myc-
ket talat om andra. Det skulle roa mig att
höra er tala litet om er själf.»
»Asch, det är rakt ingenting!»
Och hon gör en lekfullt afvärjande rörelse.
»Låt mig åtminstone se ert arbetsrum —
verkstaden. »
»Guillotinen!» skrattar hon. »Gärna för mig
— ni skall bli förvånad.»
Hon reser sig, och jag lämnar min cigarr
och min grogg och följer henne.
Hon slår undan ett mjukt, tungt draperi i
varma färger, och vi stå i ett litet förtjusande
rum, prydt med alla de småting och konst-
verk, en kvinna älskar att se omkring sig,
när hon drömmer eller arbetar — de må nu
smeka hennes hjärta eller väcka hennes fantasi.
Här finner ni bilden af en hennes allra kä-
raste väninna, som hon tillber. Väggarna ly-
sas upp af bilder från Italien, förnämligast
Firenze, där hon tillbragt en vinter i Arno-
dalen som gäst hos den kände skriftställaren
och publicisten Gustaf F. Steffen. Det var i
den lilla byn Settignano.
Men det, som nästan tager min blick med
våld, är ett hufvud i gips af den döende ridda-
ren Guido Vivarelli från Ravenna. Sällan har
jag sett ett så själfullt uttryck, någonting så
underbart gripande vackert. Och mitt hjärta
skälfver ett ögonblick i stum hänförelse.
»Är det inte vackert?» frågar hon helt sakta.
Och jag kan endast nicka till svar.
Så rycker jag mig lös och ser mig på nytt
omkring i rummet. Det är som sökte jag
omedvetet något.
Hon ser på mig småleende.
»Inte sant? Jag sa’ ju, att ni skulle bli för-
vånad — öfver det som inte finns.»
Nu har jag det! I denna litterära verkstad
saknas det viktigaste — skrifbordet. Det finns
helt enkelt inte en tillstymmelse till något
skrifbord.
Fru Branting slår sig nu ner just i den stol,
ni ser henne sitta i på »Iduns» första sida.
»Ja,» säger hon och slätar med en liten blyg-
sam min, som klär henne ofantligt väl, ut ett
veck på sin klädning, »ja, jag använder verk-
ligen icke något skrifbord.»
»Men hur skrifver ni då edra böcker, edra
artiklar?»
»Jag lägger en hok på mitt knä, lägger ett
ark papper på boken, tänder en cigarrett och
tar en penna.» •
»Och så?»
»Så blir artikeln färdig. Vet ni, båda mina
böcker har jag skrifvit på det viset. Och dem
har jag icke skrifvit mellan fyra väggar, utan
midt ute i Guds fria natur, i skogen, med
kvittrande bofinkar och sjungande bäckar rundt
omkring mig.»
»Då förstår jag edra böcker ännu bättre.
Då fattar jag, hvarifrån ni fått stilens frisk-
het, käckheten i uppfattningen och denna allt
försonande humor, som verkar likä välgörande
som en forsande bäck mellan nakna stenar en
het sommardag.»
»Det var vackert sagdt!»
»Och just därför skall ni nu tala om för
mig, när René började skrifva, och hur hon
började.»
» En interview ? Fy ! »
»Kalla det hvad ni vill. Men då ni nu
sitter i ert arbetsrum, just i den där stolen,
där ni antagligen diktar och drömmer, hvar-
för då inte vara litet älskvärd . . .?»
»Jag måste väl då. Men skaffa mig till
gengäld en ny cigarrett.»
Den kom och den tändes.
Och René började:
»När jag började skrifva? Jo, det var i tid-
ningen »Tiden» 1884, om jag mins rätt. Jag
skref under signaturen »Vox» och under rubri-
ken »Medan skörden mognar». Det var kåserier
— ibland allvarsamma, ibland lustiga. Som
det föll sig. Men hvad som genomgick dem
var nog en medkänsla med allt, som heter
lidande här i världen. Så skref jag i »Social-
demokraten». Men jag måste nu inskjuta det,
att jag icke alls är någon socialist. Jag tror
snarare, jag är aristokrat i min uppfattning.
Jag dyrkar skönheten framför allt. — Den,
som nu egentligen gaf mig en liten knuff
framåt på min skriftställarebana, var Vult v.
Steijern. Min man hade förlorat en hel hop
pengar — jag minns nu inte på hvad, men
det var förskräckligt mycket! •— och jag an-
såg, att jag borde hjälpa till att förtjäna nå-
got. Och så öppnade Dagens Nyheter väl-
villigt sina spalter för mig, och den fine, hygg-
lige redaktören lät mig få honorar. Ar 1891
reste jag till Dresden’ och Paris och skref rese-
bref hem. År 1893 gaf jag på Albert Bon-
niers förlag ut »Lena», den där boken om
fruntimmer ni vet, och året därpå, på samma
förlag, »Sju Martyrer», bland hvilka den i
mångas tycke — jag vet det —- hårresande
brutala novellen »Edens ve» förekom.»
»Jag minns. Men jag minns också historien
om fru Margareta — henne glömmer jag al-
drig! — hon, den guldhåriga, hvars ungdoms-
drömmar skimrade i hvitt som björkens stam
om våren, men som fick sju svarta starka
ungar, som togo hennes kraft och smulade
sönder hennes drömmar. Stackars fru Mar-
gareta ! »
Och den förtjusande vackert skrifna novel-
len glider förbi i våra tankar, medan en ängel
går genom rummet. . .
Här skulle jag med ett sista streck kunna
afsluta mitt flyktiga utkast af René. Men
jag måste tillägga: fru Anna Branting är ge-
nuin stockholmska — ja, så genuin, att jag
tror hon är nästan lika känd af hufvudstaden
som gamle general Sven. Till min stora sorg
måste jag då konstatera, att hon i hög grad
älskar det glada surret på en första klassens
restaurant, och efter en première är man nä-
stan säker att träffa henne ute någonstädes i
sällskap med sin man och ett par litterära
eller artistiska vänner. Hon är en liten raffi-
nerad läckergom.
I äktenskap är hon sedan flere år tillbaka
lyckligt förenad med den framstående skrift-
ställaren och politikern Hjalmar Branting, in-
för hvars präktiga karaktär till och med de
argaste motståndare buga sig med aktning.
Och bättre man kan en hustru inte få.
Vackra, begåfvade barn har fru Anna äfven,
och de tvänne flickorna bära de ryskt och
musikaliskt klingande namnen Vera och Sonja.
Hennes båda bröder, Axel och Edvard Jäde-
rin, äro kände män: den förre som dugande
publicist och den senare som framstående ve-
tenskapsman, nu senast som ledare af den
gångna sommarens gradmätningsexpedition till
Spetsbergen.
Det är således en duktig och begåfvad släkt
hon tillhör, och själf har hon med sin fint
skurna, alltid kvicka, stundom litet hänsyns-
lösa penna bidragit att ge den ytterligare
glans.
Fru Anna Brantings namn är ett af dem,
som skola nämnas, när man i framtiden skrif-
ver den svenska pressens historia i slutet af
det nittonde seklet.
Daniel Fallström.
HVAD SKULLE HAN SVARA?
S
ÅSOM både redaktionen och författarinnan
själf nästan med visshet väntat, har den
i n:r 86 af Idun införda skissen »Ett ångest-
skri» väckt liflig diskussion i skilda kretsar.
Det måste ock medgifvas, att den unge prä-
sten-maken i Neagas skiss står inför en kon-
flikt, hvars rätta, ögonblickliga lösning sanner-
ligen ej är en hvardagslek. »Min Gud, hvad
skulle jag svara?» utbrister han själf. »För-
neka min ungdoms kärlek, bedraga min hustru
med en lögn? Däremot uppreste sig på det
bestämdaste prästen inom mig. Att alltså
erkänna denna kärlek, som aldrig fått blomma,
att förstora en redan ohjälplig olycka genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
