Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 91. 15 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 6
räkning i dag dä?» — Nu var jag rasande och
tänkte, det var bäst att göra upp saken med
ens.
Då vände sig mor helt om och gick ett par
steg emot mig. Hon hade nästan gråten i
halsen, när hon med en blick åt hönsen sa’:
»Nej, bevare mig, om det vore så väl ändå,
men jag tror i ställe’, att själfvaste Skam farit
i en af hönorna ! Har hon int’ hovera’ sej och
gale’ te’ morgon, så en kan bli’ från förstånne’!
Det ä’ visst i världens yttersta tid!»
Och som för att bekräfta mors farhågor
höjde verkligen en af hönorna på hufvudet,
purrade upp fjädrarna, ställde sig på ett ben
och gol — gol så käckt tupplikt, att jag i
första häpenheten inte kom mig för att säga
ett ord. Sedan gick hon stolt och röd i kam-
men bort till afskrädeshögen med alla de andra
hönorna efter sig, och där uppe på högen gol
hon igen.
»Jaa, där hör hon själf.» — Nu stodo tå-
rarna i ögonen på mor, och hon snöt sig i
förklädet.
»Ja, men,» — jag måste nu skratta — »är
ni säker på, att det är en höna?»
»Om det ä’? Ja, och en af mina bästa
värphönor till — och nu ä’ hon kanske för-
gjord!»
Mor såg verkligen så upprörd ut, att min
förargelse alldeles försvann, och jag försökte
nu att trösta. Hon skulle lugna sig och se,
om inte till slut hönan gjorde detsamma. Det
var kanske endast ett uttryck af sorg från
hennes sida, nu, första morgonen efter skils-
mässan från tuppen. Ja, mor trodde som jag
efter en stund, och under dagens lopp hördes
verkligen intet annat ljud från hönorna än
deras vanliga, fredliga kakaka. Men följande
morgon och så hvar morgon sedan under den
tid, som den rättmätige styresmannen och ga-
laren var hos Anders Petters, fullgjorde denna
originella höna sin själfpåtagna plikt och gol,
så hon kunde spränga sig. Och hvad som
var ändå underligare: under denDa period var
hon inte så mycket höna, att hon ens värpte
ett enda ägg, till mors stora sorg. Nej, hon
var en höna med karaktär, som inte ville fu-
ska med litet af hvarje. Men så samlade hon
också de andra hönorna omkring sig och höll
ordning på dem, så att det var en glädje att se.
Jag kunde verkligen inte begära att få äfven
henne bortskickad — för resten intresserade
det mig att studera henne, och hvem vet, om
inte någon af de andra hönorna då hade bör-
jat på samma sätt. Hon var i alla fall inte
fullt så intensiv som en tupp, och jag bad,
att denne herre i det längsta skulle få vara,
där han var. Mor började också så småning
om vänja sig vid eländet, som hon kallade det,
men att Skam farit i hönan, det bedyrade hon,
och det var inte så utan, att hon med en viss
respekt betraktade henne.
Dagen före min afresa ■— det var en må-
nad senare — skickades pigan efter tuppen,
för att jag skulle få se, huru hönan då skulle
bära sig åt.
Ja, det var nog så lustigt.
Väckt af den rätta galarens morgonhälsning,
skyndade jag till fönstret, och därute gick han
med sitt harem i hälarna — den lilla galande
hönan närmast efter.
hon fram bredvid honom, purrade upp fjäd-
rarne, sträckte på halsen och stötte fram ett
ku - -, men så blef det intet mer, resten fast-
nade i halsen. Hon såg först med ett öga
på tuppen, som högg efter henne, och sedan,
som fattad af en idé, sprang hon halfflaxande
in i ladugårdsporten.
Efter en stund kom mor ut därifrån med
ett glädjestrålande uttryck öfver sitt bruna
ansikte och ett ägg i handen. När hon fick
syn på mig i fönstret, ropade hon, i det hon
visade ägget:
»Ser hon, det blef folk af höna’ ändål Det
behöfdes int’ mer, än att tuppen kom hem,
så for Skam urna igen. Och Gudskelof för
det! Eu höna ska’ vara en höna!»
Ja, det var historien, och har den någon
förtjänst, så är det, att den är sann. Har
den någon sens moral, så är det nog bara
hönsmoral och ingenting att fästa sig vid.
K
vinnofrågan och kultur-
strömningarna. ETT BIDRAG
TILL KVINNOEMANCIPATIONENS HI-
STORIA. AF I. A. DAVIDSSON.
FORTS. OCH SLUT FR. FÖREG. N:R.
V
I VILJA här endast nämna några namn.
Hvem känner ej en mademoiselle 1’Espi-
nasse, d’Alemberts väninna, eller madame d’Epi-
nay, Rousseau’s väninna, eller den celebra ma-
dame Jouffrin, i hvars salong en Voltaire och
Rousseau brukade uppläsa sina förnämsta alster,
innan de utkommo i bokmarknaden, och där det
18:de århundradets litterära storheter samla-
des för att diskutera tidens frågor, så att det
till slut bief coutume bland Europas furstar,
»de upplysta despoterna», att hafva särskilda
sändebud i Paris »för att få kännedom om,
hvad som beslöts i madame Jouffrins salong?»
Och hvem känner ej en madame Staël von
Holstein, »Corinnes» odödliga författarinna,
eller en madame Rolland, »Girondismens själ»,
och hvem vet ej, hvilken betydande roll dessa
spelade äfven i tidens politiska händelser.
Men ej blott på litteraturens och politikens
himmel finna vi kvinnor intaga en plats så
framstående, att vi i våra dagar sakna mot-
stycke därtill; äfven på konstens och veten-
skapens altaren oSrade kvinnorna i det 18:de
århundradet, och namn sådana som madame
Talma och mrs Siddons skola alltid nämnas
med beundran och stolthet, när talet faller på
konstens och vetenskapens triumfer under förra
seklet.
Härvid är nu att lägga märke till, att indu-
striens utveckling i förening med upptäckter
och uppfinningar på alla områden i slutet af
förra och början på detta århundrade hade
satt kvinnorna i tillfälle att ägna åtminstone
hälften af den tid, som fordom användes till
de husliga sysslornas skötande, åt intellektuela
studier och sociala spörsmål.
Men det inträffade snart åter en reaktion
på kvinnoemancipationens område. Den s. k.
»nyromantiska» rörelsen, som gick öfver Eu-
ropa under 1800-talets första hälft, är nämligen
att betrakta som en reaktion mot den franska
revolutionens frihetssträfvanden. Den sökte
återföra folken till humanismens och renaissan-
cens tid, och därmed gjorde sig åter den gre-
kisk-romerska kulturen gällande. Detta spåras
särskildt i nyromantikernas uppfattning af kvin-
nan. Ty nyromantiken såg i kvinnan en blyg
och ömtålig blomma, en drifhusväxt, som skulle
angripas af nattfrosten och frysa bort, om den
komme ut i lifvets skarpa luft. Hon skulle
därför förblifva i hemmets varma jordmån och
där utveckla sin kvinnliga fägring och doft
för mannen, hvilken skulle bära henne på
ömma och skonsamma händer och beskärma
henne mot lifvets omildhet.
I Nyromantikernas dikter och drömmar blef
kvinnan under denna tid ett halft öfverjordiskt
väsen, som föga lämpade sig att deltaga i hvar-
dagslifvets prosaiska arbeten; i det verkliga
lifvet blef hon en underlig blandning af ett
dylikt väsen och mannens slafvinna, af ängel
och arbetsdjur, ett tillstånd, som i längden
visade sig vara odrägligt. Också höjde sig i
midten af detta århundrade röster mot detta
kvinnornas onaturliga och osunda tillstånd,
och liksom förra gången utgingo dessa från
England. De funno i den store engelske filo-
sofen John Stuart Mill sin förnämste förkämpe.
Det vore ovärdigt, att kvinnorna skulle vara
utestängda från ett verksamhetsfält, som de
lika väl som männen kunde sköta. Så reson-
nerade Mill och hans meningsfränder bland
kvinnorna, bland hvilka särskildt må nämnas
George Sand (madame Dudevant) och vår egen
landsmaninna, den frejdade Fredrika Bremer.
Och det är ej blott ovärdigt, det är äfven
förnuftsstridigt. Ty det finnes ej det ringa-
ste bevis för, att kvinnans andliga begåfning
är ringare eller annorlunda än mannens. På
alla de områden, där kvionan under en följd
af släktled fått tillfälle att verka, har hon pre-
sterat ett arbete, som är fullgodt med mannens.
Hafva vi ej haft förståndiga och kraftfulla
regentinnor, snillrika skaldinnor och skådespe-
lerskor? Har månne Sverige haft någon mera
imposant företeelse på tronen än drottning Mar-
gareta, som anticiperade flere århundraden
skandinavismens storartade idé: ett enigt Skan-
dinavien, och verkligen lyckades genomföra
denna idé för en tid. Eller drottning Kristi-
na, »som», efter hvad Thorild säger, »var stor
nog att leende kasta bort en krona, för hvil-
ken ståtliga leksak de största karlar i världen
gjort så många tusende, blodiga dårskaper?»
Men vi behöfva ej gå till tronens höjd för
att få bevis för kvinnans andliga jämnlikhet
med mannen. Låtom oss t. ex. vända oss till
litteraturen. Hvilken af sjuttonhundratalets
skalder är ännu mest populär och kan med
nöje läsas såväl i slott som koja? Det är ju
Anna Maria Lenngren ! Kellgren, Atterbom,
Ling, ja, själfva Tegnér hafva åldrats och
kunna ej läsas med så myckfen förståelse som
fru Lenngren; hon ensam är evigt ung!
Vi se häraf, att äfven historien visar, att det
ej finnes någon olikhet i mannens och kvin-
nans andliga natur.
Emellertid upptäckte (?) den alltför högt skat-
tade skriftställaren Spencer, att kvinnans an-
lag på grund af vissa fysiologiska egendomlig-
heter äro af annan art än mannens, och att
det därför finnes arbeten, som en man kan
sköta bättre än en kvinna och tvärtom. Denna
s. k. upptäckt har emellertid begagnats af
När tuppens kukuliku hade förklingat, sprang
Bal-Sfden
65 öre till kr. 16: 45 pr meter
från mina egna fabiker
äfvensom svart, hvitt och kulört Henneberg-Siden från 6g öre
kr. 16: 45 pr meter — slät, randig, rutig, fasonerad, damast m. i
(cirka 240 olika kvalitéer och 2,000 olika färger, mönster m. m.).
Bal-Siden________ fr. 65 öre—16,*
Siden-Grenadin . 90 öre— 8,<
Siden-Bengalin * kr. 1,75— 8,!
mtr. Slden-Armûres, Monopols, Crlstalliques, Moire antlqu
Siden-Damast________ fr 90 öre—16,45
Siden-Bastklädn. pr robe ■ kr. 1 2,30—58,80
Siden-Foulard, tryckt, » 85 öre— 3,85
pr
* » r f w. ITkVll V HUtllJII
Duchesse, Princesse, Moscovite, Marcellines, sident&cken och fa
siden m. m. porto- och tullfritt till hemmet. Profver och ka!
log omgående. — Dubbelt porto till Schweitz.
SSs23.sa.sb©rgs Siäen-Fabrik, Zürich
(K. & K. Hofleverantör.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
