Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 92. 18 november 1899
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
FÖR BILLIGT PRIS.
F
å se nu, hvad vi få för den! Sextio-
fem kronor har .den kostat, på den
tiden, ja ! Det var på den tiden det, när
man var ung och nygift och hela lifvet »log
emot en», som det heter. Nå, hvad är det
där för konster! Har du hört, att du inte
får ligga på golfvet och krafla med dina
kläder. Välsignade ungar, som aldrig lyda !
Månne det inte är nog, att jag dag och natt
skall pina mig med att tänka på, hvar vi
ska ta pengarna, skall jag nu också hvar-
enda timme behöfvå trumfa i er, hur vi ha
det? Tror du man trollar fram kläder, du?
Se så, upp med dig!»
Denna ordström slöt i en snyftning, men
den lille, som obetänksamt lagt sig på golf-
vet för att leka med några tomma tänd-
sticksaskar, blef icke desto mindre häftigt
uppryckt och skakad rätt eftertryckligt.
»Börja inte på att skrika, det . säger jag
dig! Och ni andra! Hvad stirrar du på, i
all världen? Stora flickan, kan du inte ta
dig något för !... Ah, hvad har det blifvit
af mig,» sade hon saktare och kysste bar-
net, som nyss varit ett aflopp för hennes
vrede och missmod.
»Seså, lek nu barn, och tala inte till mig.
Mamma är ledsen, hon har så mycket att
tänka på. Gå nu, Lisa, klockan är nio, och
det är bäst att passa på. Men kom ihåg, att
vi behöfva pengarna, låt inte narra dig.
Stackars barn, gå nu!»
Flickan satte på sig hatt och kappa och
gick. Modern såg efter henne med en vek
blick, rätade upp sig och strök tillbaka hå-
ret från det ännu fina och vackra ansiktet
och blef länge stående så med händerna
för pannan. Barnen sågo skyggt på hvar-
andra och flyttade sakta sina små trasiga
saker, allt under det de med en viss fruktan
afvaktade något nytt häftigt utbrott från
sin stackars mamma.
Men med en suck lät hon händerna falla
och gick till sina sysslor. Mycket var där
ej att göra. Det fanns knappast några möb-
ler, ett bord, ett par stolar, ett par sängar
att bädda upp, några kökssaker och ett
fotogénkök, det var nästan alltihop. Det
är ingenting att se i detta — fattigdom,
det är allt. En kvinna, som sett ljusare
dagar och nu ser framtiden i svart, eller
som af motgångar blifvit så slö, att hon
icke ens ser in i framtiden. Ett par barn,
ännu snyggt klädda och med kloka, söta
ansikten, fastän tryckta af allt det nya,
tråkiga, som de icke förstå. Det fanns en
tid, som då var svår, men nu tycks ljus.
Det var, då man ännu hade föremål af
värde att sälja eller pantsätta, då man
uppehölls af hoppet om femton, tjugu kro-
nor för ett par ringar. Men den tiden är
förbi, ingenting finns kvar mer än en gam-
mal spegel, som lämnats i det usla rum, de
förut bebott, och som annonserats till för-
säljning. Ett ögonblick försjunker kvinnan
i tankar. Ack, hon tänker blott på, hur
mycket man borde kunna få för denna spe-
gel, och hon hoppas, trots allt, på en veckas
frihet från bekymmer för dagen.
Ett par timmar förflyta. Modern har satt
på litet mat till middag och har ingenting
att göra mer än vänta på sin äldsta dotter.
Hon tar fram en hårtång och värmer den
på lågan för att krusa några raka testar.
Hon ser sig i spegeln och 1er bittert.
»Hvarför skall detta vara jag! Jag borde
vara gammal nu och grå och tärd. Ja, ja,
det kommer väl.»
Den bild, som mötte henne i spegeln, ett
par klara ögon, en röd mun och ett vackert
hår, den bereder henne ej längre någon
glädje. Mannen ser sällan på henne, smek-
ningar komma aldrig i fråga, oftast är hon
häftig och ond och han trött och missmo-
dig. Hon ’vet, att de solglimtar, som ännu
skymta förbi, snart skola försvinna för all-
tid, hon vet, att hennes ansikte snart skall
passa med hennes tankar och blifva för-
grämdt och bittert.
En timme går i väntan. Barnen sitta
tysta, de undra blott, om Lisas hemkomst
skall göra modern glad och sålunda göra
dem lättare till mods. Och modern ser
ibland på dem, smeker dem en gång eller
två, biter i sin näsduk för att tränga till-
baka gråten — hon har ännu icke lärt att
vänja sig af med att gråta ! Och icke heller
med att hoppas ... Hon hoppas ännu —
trettiofem kronor vore det minsta. Lisa
skulle kunna få sig ett par nya kängor, kan-
ske att man kunde köpa hem något godt åt
mannen. »Stackars min gosse, stackars oss
allesammans !»
Det tar i låset.
»Mamma, snälla mamma, jag kunde inte
hjälpa det...»
»Lisa! Hur mycket fick du?»
»Hon ville inte på några villkor ge mer,
hon var så fin, och så kom det i alla fall
ingen mer än den enda.»
»Hur mycket? Svara, svara då, barn!»
»Femton kronor.»
Det blef tyst en lång stund.
»Mamma, blif ej ond på mig,» kom det
skyggt från dottern.
»Ond? Nej, barn, min Lisa, min egen
flicka ! Hvarför skulle jag också tro att...
Ja, hjälp mig nu att sätta fram maten,
pappa är snart här.»
Den ton, med hvilken hon säger detta,
innebär ett löfte för framtiden, att det dår-
aktiga hjärtat skall lära sig att icke hop-
pas, utan taga hvar sak för hvad den är.
* *
*
»Ja, vet du Amelie, du har det riktigt
trefligt ! Riktigt utmärkt trefligt, söta du !»
»Ja, det tycker jag själf också. Men kan
du se, om jag har fått något nytt här se-
dan sist?»
»Tennstopen ?»
»Nej då, har du icke sett dem? Det är
inte nytt längre, dem menar jag icke.»
»Den lilla lampan i hörnet där?»
»Nej, söta du, den har du sett förr •— men
jag har ju bra många lampor, förstås.»
»Nu ser jag! Nej du, så stilig den var!
Riktigt antik! Så utmärkt vacker! ITvar
har du fått den? En sådan spegel skulle
jag just ha i mitt rum, men jag har icke
haft råd än. Hvad har du gifvit för den?»
»Kan du gissa? Femton kronor, du! Jag
prutade duktigt också. Men kan man den
konsten, så är det icke svårt att få det fint,
och gamla saker ta sig så bra ut.»
Och de två fruarna gå lifligt pratande ut
i salen, där en kopp chokolad väntar dem,
hvarpå de ta sig en promenad i det vackra
vädret och väcka allmänt uppseende för
sina smakfulla toaletter.
Vera. Hjärne.
miLL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
-*- sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksam-
mast.
EN NATIONALFEST. FÖR IDUN AF
V. LINDMAN.
I
DESSA DAGAR har den finska pressen firat
en fest, som blef en verklig nationalfest för
hela landet.
Och det är rätt och billigt, att den sft blef. Ty
under den sorgens tid vårt land allt sedan februari
månad genomgått, har tidningspressen här på ett
manligt och värdigt sätt fört landets talan och
värnat de rättigheter, oss genom regentbesvuren
lag tillförsäkrats. Och den har därunder ej svikit
sin plikt trots alla de svårigheter, man i anledning
häraf upprest mot densamma, och den skall aldrig
göra det, medveten som den är, att den kämpar
för en rättvis sak, för sanning, som dock sist skall
segra.
Tidningsmannens arbete här i Finland är äfven
under vanliga förhållanden tungt och utslitande
samt litet inbringande. Mången dukar vid det-
samma under i förtid, andra’ få med nedbrutna
krafter blicka en mörk framtidsdag till möte.
Tanken att i någon mån, genom åstadkomman-
det af en tidningsmännens pensionskassa, betrygga
denna osäkra ställning omfattades därför inom de
kretsar, den närmast berörde, med lifligt intresse,
stadgar för en sådan uppgjordes och vunno hög-
vederbörlig fastställelse. Men pengar, pengar be-
höfdes, för att denna kassa skulle uppfylla sitt
ändamål, och med de afgifter delägarne erlade ut-
rättades ej stort. Väl hade varmhjärtade personer
genom donationer och gåfvor bidragit till kassans
tillväxt, men dessa voro härvidlag blott »en droppe
i hafvet». En utväg återstod dock än: en vädjan
— den första från tidningsmannahåll här — till
den allmänhet, hvars talan man fört och för. Och
denna vädjan har nu krönts med en framgång, som
måste betecknas såsom storartad. Ej något lotteri
hos oss har till dato kunnat uppvisa omkring 3,400
vinster, och lika litet kunna vi anteckna någon fest-
tillställning, därvid öfver ett tusental personer med-
verkat för att göra densamma så lockande och in-
bringande som möjligt. Jag talar nu blott om
festerna i hufvudstaden. Ty det var ej endast
Helsingfors, som lämnade sin medverkan, fester
firades äfven i snart sagdt alla landsortsstäder, ja
äfven i flere landskommuner buro dessa dagar
vittne om, att något annat än det hvardagliga gick
af stapeln.
Festernas rad här i Helsingfors inleddes med
lotteriet den 3 nov. I societetshuset. Den storar-
tade vinstexpositionen, smakfullt anordnad som
den var, ådrog sig allmän uppmärksamhet, och till-
strömningen af lottköpande var så stor, att samt-
liga, till ett 30,000 tal uppgående lotter inom något
mer än en timme slutsåldes.
På kvällen samma dag var en sportfest anord-
nad i Cirkus-manegen å Broholmen, nu lokal för
Helsingfors ridinstitut. Den tidigare, mindre till-
talande lokalen företedde denna afton, prydd som
den var med guirlander, draperier och sköldar i
rödt och gult, en praktfull anblick och den rikliga
elektriska belysningen bidrog i sin mån att höja
det hela. Salongen var proppfull, ja den var det
jämväl vid den reprisföreställning, som den 5 nov.
gick af stapeln därstädes. Gräddan af hufvudsta-
dens publik hade här stämt möte.
Programmet bjöd här på rullskoåkning, i hvil-
ken äfven den europeiskt ryktbara fru Nadja Franck
deltog, vidare på bicykelnummer, ridnummer, gym-
nastikuppvisning, sabelhuggning, amatörbrottning
m. m.
Bäst utfördes de två förstnämnda numren samt
en Jeu de barre, och aftonens clou var onekligen
den i kostym från sextonhundratalet utförda qua-
drillen, i hviken äfven hästarnas utstyrsel var fullt
historisk.
Lördagen den 4 november ägde en galaföreställ-
ning rum i Svenska teatern, från golf till tak fylld
af en festklädd, entusiasmerad publik. Aftonens
program kulminerade i de af vår finska teaters
energiske och intelligente grundläggare och ledare
doktor K. Beybom arrangerade sex historiska ta-
blåerna framställande: 1. Wäinämöinen fröjdar na-
turen med sin sång, Kaleva- och Pobjolafolket; II.
Finska folket dopes; III. Från herlig Johans hof;
IV. Finnarna i 30-åriga kriget ; V. Under den stora
ofreden och VI. Finland uppvaknar. Till tablåerna
hade vår unge talangfulle kompositör Jean Sibelius
komponerat musiken. En prydnad för festen var
onekligen jämväl den manligt hållna och vackra
prologen af prof. O. M. Reuter. Till programmet
hörde vidare en finsk prolog af skriftställaren K.
Larson, sångnummer af fru grefvinnan Aina Man-
nerheim och af fru Anna Pettersson-Norrie, violin-
nummer af fröken Sigrid Lindberg samt en skämt-
Bland nu befintliga Caoaosorter II III T §M| ÜSUÇ f* SÏ f* Sk
intages säkert förnämsta platsen af Si U L B SYS M B1 O wM wHU vid i397 års Kons‘- industriutställning
° i Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0739.html
