Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 93. 22 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
iril
A. Blomberg foto.
GUSTAF AF GEIJEHSTAM I FAMILJEKRETSEN
mmm
’å3m
n i s k o r skulle han knappast själf kunna
redogöra, hvarifrån de kommit. Han vill ej
gärna höra talas om, att han har växlat
ståndpunkt, t. ex. att Medusas hufvud är
ett omslag från hans förra realistiska
genre till en mystisk. Han behöfver icke
vara rädd — kraftenheten är hans väsens
grundval, och om han är märkvärdig, är
det framför allt genom energien.
Ganska karaktäristiskt var för öfrigt vårt
första sammanträffande i Stockholm. Jag
träffade en person en dag inom skål och
vägg, som hälsade. »Jag är Geijerstam,»
sade han. Jag kände genast igen honom.
»Och i hvilken egenskap är ni här?» »Som
litteratör. Ni vet, jag har någorlunda slagit
igenom med Gr åka 111. Jag tyckte det
blef för ohyggligt i Upsala. Jag ämnar för-
söka att lefva på skriftställarskapet.» »Ni
menar tidningsskrifveri.» »Ja äfven det kan-
ske, men framför allt — skrifva böcker,
pjeser, hvad vet jag.» Kanske skulle detta
från en annan man verkat löjligt. Jag
mätte honom emellertid från hufvud till
fot. Det var något af svensk Björnson och
af en glad gut. Så kände han och jag, att vi
måste bli vänner, och så blefvo vi det, och
den vänskapen har hållit färgen tills dato,
ehuru vi ha grälat så tappert som några.
En vacker dag kom Geijerstam och förkun-
nade mig, att nu var han förlofvad. Hans
dåvarande fästmö är hans nuvarande hu-
stru — dåvarande fröken Wahlenkamp.
»Men du har inga fasta inkomster ?» Det är
roligt att se G. af G. i sådana ögonblick,
då han har satt sin viljekraft in på någon-
ting. Han blir mild, och han lägger sin
hand med något af en björnrams smeksam-
het på ens axel. »Käre vän,» säger han,
»du begriper inte en smul af det där. Eör
det första vet du inte, hur billigt det är.
Eör det andra har du icke hört, att jag får
det och det för det och det. Eör det tredje
har du ingen aning om, hur mycket bil-
ligare det är att lefva gift än ogift.» Och
under tiden hvilar hans fasta blick nästan
suggererande på den stackars vännen, så
att man känner sig dum och skamsen, och
nästan tror på, att man gör af med femtio
kronor ^om dagen, därför att man är ung-
karl, på nöjen och kypare och rockfångare.
Ja, man är slutligen helt förvånad, att
man icke gift sig — bara af ekonomi-
ska skäl.
När Geijerstam behärskar sin publik, är
det pa grund af denna viljans och öfverty-
gelsens makt, som ger åskådaren eller lä-
saren en fullkomlig underdånighetskänsla
för hvad man ville kalla — denne lärare
af erfarenhet. Det är något faderligt ömt,
som hos honom imponerar. Hans romaner
ha sällan den rent objektiva formen, ty för-
fattarens signatur, hans eget tonfall vill
göra sig gällande och gör sig gällande. I
hans nyutkomna bok, Lyckliga män-
niskor, ser man en tafla af diminutivt
hvardagslif. Men man ser den utan barns-
liga teatereffekter, utan ens den ringaste
sträfvan att göra den till mera än den är.
Dessa bägge makar lefva sig ändå in i ens
fantasi,, fast de äro de obetydligaste af alla
obetydliga hvardagsmänniskor. Eör ett
ögonblick tar författaren själf dem så på
allvar, att han rent af för deras sak, är de-
ras advokat, dock ej utan en humoristisk
blink i ögonvrån. Deras sorger och fröjder
äio ej längre små, därför att man känner
med dem och i samma ögonblick lider och
glädes med dem.
Det är kanske denna vilja att öfvertyga,
som gett Gustaf af Geijerstam en rangplats
bland svenska författare, ty ensamt med sin
förmåga att känna skulle han icke besegrat
så mycket motstånd, undanröjt så många
hinder, inhägnat åt sig ett sådant makt-
område.
Det har funnits ögonblick i hans lif, då
äfven han har haft det mörkt. Han hade
bosatt sig under vintern 1886—87 på Ingarö.
Han var gift, hans hustru hör till dessa
barnaglada naturer, som med ens slå ut i
lyckans solsken och som därför en älskande
äkta man framför allt lider af, att de stå i
skuggan, barnen ville ha julklappar, julen
tillstundade. Då tillspetsade sig kampen
för tillvaron oerhördt för detta unga par.
Geijerstam hade nyss lämnat Dagens Ny-
heter, nyss förut hade han tagit afsked från
sin plats som Lindbergs biträde vid den Gö-
teborgska teaterscenen, där han varit enga-
gerad som dennes högra hand.
Det är alltså i en brytningstid som Gei-
jerstam nu lefver, ty 1888 ger han ut S v ä r-
far och får åter vind i seglen. Men nu
fanns det sannerligen icke vind i seglen
utan motvind på alla håll. Man skulle bara
läsa kritikens uttalanden från den tiden
om Geijerstam och Levertin. Det var min-
sa*111 ord och. inga visor. Det var en dag,
då Geijerstam sade sin hustru, att han ej
såg skymt af utsikt att förtjäna tillräckligt
till lifsuppehället, om ej någon lycklig und-
sättningsmöjlighet yppade sig inom när-
maste framtiden. Han sade helt enkelt:
inom fjorton dagar. Där fanns ej mvcken
utsikt att sittande på skä,ret därute få ett
lyckoanbud. Man skulle knappast tro, hvad
som nu hände. Det är helt enkelt Lill-Klas’
sagovinst, som tillfaller ödets favorit. G.
af G. hade tagit två lotter på tafvellotte-
riet. Själf har han glömt dem — men hu-
strun ser efter i tidningen, letar reda på
lotterna i skrifbordslådan, där de ligga liän-
kastade och tillknycklade, finner, att num-
ret är andra vinsten — en Malmströms-
tafla. Man tror icke på möjligheten — men
det äger sin riktighet, och »hela lifvet får
en ny kulör».
Det blir dramatik i lifvet, en lifslefvande
bit sagodrama, som nu utspelas därute, när
hon finner honom ute på en promenad, myc-
ket jubel och naturligtvis litet gråt också,
ty det hör till pjesen vid sådana fall i lif-
vet likasom på teatern.
Eör närvarande är Gustaf af Geijerstams
ekonomiska ställning betryggad. Både hans
romaner Medusas hufvud (1895),
Kampen om kärlek (1896) och de un-
der de senaste åren utgifna Vilse i lif-
vet, Det yttersta skäret, Äkten-
skapets komedi (1898) och nu senast
(1899) Lyckliga människor gifvaoss
bekräftelsen på, att hans andliga skapar-
kraft är lika framgångsrik som fruktbar.
Da och då ser man också, huru de svenska
bondpjeserna Per Olsson och hans
käring (1894), Lars Anders och Jan
Anders (s. å.) och nu senast Sto r-K las
och L i 11-K las med framgång utföras på
våra scener. Huru reprisen af Svärfar
på Dramatiska teatern under detta års höst
bief en fullständig framgång — därom är
öfverflödigt att erinra.
De här meddelade reproduktionerna af
fotografier från Gustaf af Geijerstams nya
hem hafva sin särskilda historia. .Geijer-
stam har sitt egna sätt att meddela ny-
heter. »Nu har jag köpt en villa på Saltsjö-
baden,» sade han utan förberedelse plöts-
ligt en dag, ironiskt blickande på under-
tecknad. Mitt försök att vara farbroderlig
och höja mina. händer mot himlen i tyst
förebråelse, misslyckades fullständigt.
»Mahända är det en affär,» sade han god-
lynt och lugnt, »i alla händelser kommer
jag och familjen att må bra, och ruinerande
är det i alla händelser icke.» Villan har ett
förtjusande läge och kallas Nennesberg.
Det finnes intet härligare än att från denna
skogshöjd en vacker månklar afton se ut
öfver sjöns blinkande vatten, låta ögat
drunkna bland trädens mörka skogskontu-
rer och återvända till familjens sköte, efter
att ha druckit några djupa klunkar Wald-
einsamkeit.
Ej sällan kommer hos G. af G. något af
denna entusiasm fram, som alltid gjort, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
