Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 93. 22 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 —
ÏDUN 1899.
jag tänkt mig honom under andra förhål-
landen än de nuvarande, som agitator och
folktalare. Denna entusiasm, som tager ett
ämne, hur litet det än är, och höjer det upp
i sin egen viljekrafts sfär, så att man skulle
kunna ge sitt hjärtblod för det — märk väl
icke några sentimentalt rinnande tårar, som
romantikern förr i tiden, men hela sin kraft
— denna entusiasm tillhör Gustaf af Geijer-
stam och är hos honom smittsam. Han är
alls ej okritisk eller naiv i den meningen,
att han ej kan väga två ståndpunkter och
se hvarderas berättigande och för- och
emotskäl, men han afgör sin ståndpunkt
och därmed jämnt. Då har han fatt kärle-
kens kriterium på den saken, och då säger
han om den motsatta åsikten, att om man
än talade med människors och änglars tun-
gor, vore man en ljudande malm och en
klingande bjällra.
Det är därför som förtroende och vänskap
kanske äro alltför stora ord i G. af G :s ord-
bok. Det är därför han kanske aldrig skall
undgå bittra missräkningar på personer
här i lifvet, jag menar därför, att han ej
kan se dem under neutralitetens synpunkt
utan uppfattar dem antingen som anhän-
gare eller motståndare, antingen som vän-
ner eller fiender. Partisplittringen i vår
nuvarande litterära värld har nått en gan-
ska beklaglig höjd, och G. af G., som alls
ej vill vara partichef, har nästan utropats
som sådan. Hans inflytelserika ställning
som ett stort förlags litterära rådgifvare,
— han intager som bekant denna ställning
i Gernandtska förlagsfirman -— har bidra-
git att skaffa honom både vänner och fien-
der, och hans praktiska blick att föra
Strindberg in i en Indiansummers solsken
har uttydts som ett försök att göra propag-
anda.
I själfva verket är Gustaf af Geijerstams
ståndpunkt för närvarande den mest för-
sonliga mot alla ståndpunkter, som kan
gifvas. Det skulle ej ligga alldeles utanför
möjlighetens gränser, att Strindberg en
vacker dag blefve för ung och fanatisk för
den, som för närvarande gäller som hans
litterära vapendragare inom ett visst litte-
rärt läger. Detta beror därpå, att Geijer-
stams lif har rönt några af dessa ödets
maktbud och maktutslag, som en gång för
alla göra oss gamla — icke till hjärtat, men
till förståndet ■— lära oss gränserna och
möjligheterna för det, som kan och får vå-
gas, om vår bräckliga lifsfarkost icke skall
gå i kvaf. Och det var detta, som gaf så
mycken sympati åt hans Medusas hufvud,
när denna roman slog ett genomklingande
ackord af djup känsla i vår samtidslittera-
tur.
Hellen Lindgren.
EN ROPANDES RÖST.
I
ÅRATAL har nu kvinnofrågan varit en
fråga för dagen, och striden för kvinnans
rättigheter har kämpats med kraft och ihär-
dighet. Visserligen ha därunder rådt olika
intressen, olika stämningar, och blanka hugg
ha växlats mellan de kvinnliga ledarne. Men
i trots af, eller kanske just till följd af dessa
brytningar — »striden är alltings fader,»
lärde redan Herakleitos — har kvinnorörelsen
gått raskt framåt mot sitt mål.
Frågar man: hvilket är målet? då blifva
svaren många. »Full likställighet med man-
nen,» ropar en grupp. »Frihet i handling,»
en annan. »Upplysning och utveckling,» svara
några. Ja, de äro varierande, inskrifterna på
fanorna, men innebörden af dem alla utmyn-
nar i ordet: »framåtskridande».
Det har händt några gånger, att kvinnor
tala till männen, men då äro fordringarna
annorlunda, då lyder uppmaningen likt Jo-
hannes döparens: »Bättren ederl» och kvin-
nans kraf på det manliga släktet är: »För-
ädling 1»
Är kvinnan då verkligen själf så fullkom-
lig, att hon för egen del blott kan tala om
rättigheter, men förehålla mannen hans fel och
brister? Hör hon ännu i sitt öra ljudet af de
sånger, som sjöngos för mormor och mormors
mor om, att kvinnan är skapelsens krona och
för god för denna världen? Behöfver hon icke
lyssna till uppmaningen: »Läkare, läk dig
själf?»
Det är ju en sedan gamla tider erkänd san-
ning, att det är först som moder en kvinna
når sin fulla storhet, och att detta kall skän-
ker henne de skönaste, men också de ansvars-
fullaste af alla plikter. Moderskärleken är ju
också nedlagd i hvarje kvinnohjärta och aktas
så högt, att den till och med fått blifva en
gradmätare för Guds kärlek till människorna.
»Skulle en kvinna kunna förgäta sitt barn,
så att hon icke förbarmar sig öfver sitt lifs
son? Och, om hon än förgäter, så vill jag dock
icke förgäta dig.» Och det bästa, renaste,
alla tiders skalder besjungit, har varit denna
allt uppoffrande, i själfförsakelse ouppnådda
moderskärlek. Men — äfven solen har ju
fläckar, och hur bemängd är ej denna kärlek
med egoism, hur uttränger ej känslan för det
egna barnet medvetandet om andra plikter
och ansvar!
Den är gammal, sagan om den elaka styf-
modern, därom bära häfderna och historien
många blodiga vittnesbörd. Och i det en-
skildas tysta värld, hvem kan räkna alla de
tårar, lidanden och förödmjukelser, som en
styfmor förorsakat de barn, hvilka blifvit läm-
nade i hennes vård? Hur förfärande stort är
ej antalet unge män, som kommit på lastens
och brottets vägar, därför att de så tidigt
drefvos från hemmet genom sin styfmors ill-
vilja, och hur oändligt många äro ej de unga
kvinnor, som måste ut och arbeta bland främ-
lingar, ty de kunna eller få ej stanna i hem-
met, där styfmodern råder!
Det dåliga förhållandet mellan styfmor och
styfbarn kau ju äfven bero på de senare, men
då ha dessa i de flesta fall som fullvuxna
nödgats att se en främmande kvinna intaga
en älskad moders plats och äldsta dottern
kanske fått afstå från de plikter i faderns
hus, hvilka det varit heDnes lust och glädje
att fylla. Oftast äro barnen små, när de få
styfmor, och kunna ej ha några förutfattade
fördomar, utan skulle nog snart kunna i barns-
lig tillit vända sig till den, som af egen fri
vilja lofvat att vara dem i moders ställe, om
— hon blott ville låta dem komma! Men nej,
där finnes intet rum för dem i hennes hjärta!
Och huru blir deras lif, dessa små, som från
sina tidigaste år blifva undanskjutna, ställda
i vråarne, aldrig få en glimt af kärlek, om
ej en och annan förstulen smekning af fadern,
och som sedan, så fort de kunna göra nytta,
få bokstafligen ikläda sig en tjänares skepelse!
Men halfsyskonen, som växa upp i samma
hem, ack, de åtnjuta den ömmaste föräldra-
vård, för deras trefnad och glädje kan ej
göras nog af en uppoffrande moder. Orätt-
visor äro en tung börda att bära för små
skuldror, och när sedan styfbarnen som full-
vuxna träda ut i lifvet, då äro bittra barn-
domsminnen om kärlekslöshet och förödmju-
kelser af alla slag frön, som gro och bära
frukter. Hurudana?
Och det är verkligen samma kvinna, denna
styfmoder och moder? Hur är det möjligt?
Henne själf förefaller saken dock helt natur-
lig. Det har alltid varit henne en stötesten,
att maken varit gift en gång förut, och all
sträfvan går ut på att ur hans hjärta full-
komligt utplåna minnet af den första hustrun.
»Hvad komma styfbarnen mig vid, få de föda
och kläder, så har jag gjort min plikt. Jag
har så fullt upp att göra för min egen lilla
älskling.» Och vänner och bekanta säga helt
urskuldande: »Ja — styfmor är ända styfmor.».
Finns det då ej hos denna kvinna något
medvetande om det ansvar, hon ikläder sig,
då hon förenar sig med en man, som äger
barn från ett föregående gifte? Nej, det är
svartsjuka och egoism, som så ha öfverhand
i hennes hjärta, att de goda känslorna för-
kväfvas, och sagan om »den elaka styfmodern»
— den är en af mänsklighetens sorgligaste
sanningar.
Vore ej här ett verksamhetsfält för en sann
kvinnorörelse? Behöfdes ej här talet om »mo-
derlighet»? Är det icke här väckande röster
skulle låta höra orden: förädling och förbätt-
ring? Vore det icke framtidens kvinna värdigt
— vi drömma ju så stort om henne ! att
söka blifva icke blott stor i kunskaper och
begåfning, utan en ädel kvinna, som förstår
både moderskapets höghet och dess kraf. Må
hon fullt känna ansvaret, icke blott för sina
egna små, utan äfven för dem, öfver hvilka
hon blifvit satt i moders ställe! Må hos henne
medlidandet väcka till lif kärlek till de omed-
vetna små, som förlorat sitt bästa värn på
jorden — sin egen mor!
Ja, nog vore det målet stort för ett kom-
mande kvinnosläkte, -att söka förbättra sig
själft, att förändra ett skriande ondt till godt
och därigenom — om det är möjligt sprida
ett försoningens ljus öfver hvad kvinnan bru-
tit från tidernas början.
Dagmar Nord.
ÖGONBLICKSBILDER. TECKNADE
FÖR IDUN AF ELIN AMEEN.
ni.
B
LÄNDANDE ljuhsken från hundratals elek-
triska lampor belyser den praktfullt in-
redda våning, där det grefliga huset i afton ger
bal. Glänsande uniformer, eleganta toaletter,
blixtrande juveler och kraschaner, exotiska pal-
mer och härliga blomsterdekorationer. Allt hvad
lyx, förfining, rikedom och smak kunna upp-
finna smälter här samman till en för öga och
sinne bedårande trollvärld. Så känner åtmin-
stone den adertonåriga, som från landsbygdens
enkla hvardaglighet ser sig förflyttad midt in
i hufvudstadens mest lysande societetslif. Detta
är hennes entrée i »stora världen», dit hon in-
föres af en tant, som inbjudit henne till sig
öfver vintern. Hennes hjärta klappar hårdt,
medan hennes ögon vidga sig af allt under-
bart, som möter hennes blick. Hon blir yr i
hufvudet och hör rösterna ikring sig som ett
meningslöst virrvarr. Hon vet knappast hvad
hon svarar, när man talar till henne. Den ene
unge mannen efter den andre presenteras för
henne, och de anteckna sina namn på hennes
dansprogram.
Men midt bland detta virrvarr, denna glans
och prakt, söka hennes blickar någon. Okänd
är han för henne, och hon 1er åt sin egen,
fantastiska förväntan. Men det är zigenerskan
skuld till ; det var hon, som trängde sig fram
till henne i parken där hemma och envisades
att få spå henne i handen. Hon sade, att på
sin första bal i en stor stad bland ljus, blom-
mor och musik skulle hon träffa honom —- ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
