Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 95. 29 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. — 2 —
utveckling möjliga voro några svenska bro-
derier, grundade på inhemska motiv, natio-
nelt behandlade.» De förut nämnda kvin-
norna förenade sina krafter, och våren 1874
utfärdade de till allmänheten ett upprop
att deltaga i bildandet af en förening med
namn Handarbetets vänner. Den nya före-
ningen skulle arbeta för »smakens höjande
i konstnärlig och fosterländsk riktning».
Till vinnande af detta mål skulle förenin-
gen »återupptaga och för nutida ändamål
lämpa de gamla svenska mönster och
färgmotiv, som förefinnas i våra allmoge-
väfnader, nationaldräkter, spetsar och gam-
la broderier samt vidare gifva det finare
handarbetet en mera konstnärlig riktning
öcli därigenom återupplifva smaken för det-
samma.»
Våren 1874 började föreningen sin offent-
liga verksamhet med en utställning, som
bl. a. upptog de från Wien-expositionen
återkomna broderierna. Samma år inflyt-
tade Handarbetets vänner i sin första lokal,
ett litet rum innanför ett vid Drottningga-
tan beläget växelkontor. Dess enda till-
gång, om man får nämna den så, var en be-
ställning på en flossamatta för 100 kronor
samt styrelsens garanti för tre månaders
hyra.
Ej mycket i sanning och mer än modigt
att börja med så litet! Man jämföre det
lilla rummet och den anspråkslösa beställ-
ningen med föreningens nuvarande stora lo-
kaler, dess lager värdt mellan 60- och 70,000
kronor samt de arbetslöner, uppgående till
20 à 30,000 kronor, som föreningen årligen,
utbetalar till för den arbetande kvinnor af
nästan alla samhällsklasser !
Föreningen utvecklade sig hastigt, och
redan under sitt tredje verksamhetsår ägde
den en samling af 500 modeller och mön-
ster, icke tagna ur utländska mönster-
böcker, utan hemgjorda, om jag får begag-
na ett sådant uttryck. Detta öfverraskande
goda resultat får till stor del tillskrifvas
den omständigheten att föreningen till med-
arbeterska, styrelseledamot och vän hade
den intelligenta och skickliga konstnärin-
nan fru Hanna W i n g e. Det var näm-
ligen hon som under den första tiden utar-
betade flertalet af dess modeller och mön-
ster. Under årens lopp har nu i Stockholm
uppstått en stab konstnärligt utbildade
skickliga mönsterriterskor, till största delen
utgångna från Tekniska skolan. I detta sam-
manhang bör nämnas, att Handarbetets
vänner alltid låtit sig angeläget vara att på
detta område begagna och uppfostra goda
inhemska krafter. Andvändningen af
utländska mönster och modeller, där in-
ländska med lika stor eller rättare större
fördel kunna begagnas, förekommer tyvärr
i många fall i vårt land och torde ha sin
grund dels i missriktad sparsamhet och
dels i misstroende till den egna kraften.
En förändring till det bättre härutinnan
skönjes likväl, sedan konstnärerna börjat
ägna konstindustrien uppmärksamhet och
intresse.
Redan i början af sin verksamhet omfat-
tades Handarbetets vänner med synnerlig
välvilja af Hushållningssällskapen, af hvil-
ka den uppburit i anslag 18,200 kronor.
Af staten erhåller föreningen ett årsun-
derstöd af 1,200 kronor. Under åtskil-
liga år åtnjöt den förmånen af en fribiljett
på Statens järnvägar. Tack vare denna se-
nare kunde föreningen med lätthet sända
lärarinnor och arbeterskor till skilda orter
för att meddela råd och undervisning samt
studera och samla alster af utdöende konst-
slöjd. Denna förmån har sedermera blifvit
indragen, hvilket är att beklaga, då det på
flere ställen inom vårt land, särskildt inom
väfnads-, broderi- och spetsindustrierna,
sedan långliga tider finnes en folkslöjd,
som det skulle vara af stor betydelse för
allmogens kvinnor att under sakkunnig led-
ning uppehålla, utveckla och förädla. Så-
dan verksamhet skulle säkerligen utgöra eii
häfstång för allmogeklassens intelligens —
denna, viktiga faktor i ett folks lif.
Utom sin ständigt fortgående verksam-
het har föreningen mången gång med rätt
stora uppoffringar deltagit i utländska och
inländska expositioner: i Wien, Eiladelfia,
Chicago, Amsterdam, Karlsruhe, Köpen-
hamn och Glasgow samt i Stockholm, Gö-
teborg och flere andra svenska städer. Pris
eller »mention» ha erhållits vid alla dessa
tillfällen — vid utställningen i Stockholm
1897 två guldmedaljer. Utom arbeten i
schattersöm, applikation och
guldbroderi hafva utställts v ä f n a-
d e r af mångahanda slag : flossaväfnad föi
mattor, rödlakan, krabbasnår, rosengång,
munkabälte och hvad de nu allt heta, dessa
för Sverige egendomliga väfnader, samt
sist, men ej minst gobelin er. Det är ett
faktum, att gobeliner numera tillverkas i
Sverige. Föreningen började med att väfva
mindre sådana för kuddar, bänkdynor, dörr-
stycken och stolbeklädnader samt en och
annan gardinbård. Så gjordes försök med
landskap, och slutligen har föreningen
vågat sig på det i denna bransch svåraste
af allt, nämligen figurer. Gobelinbeställ-
ningar ha utförts för bl. a. Gripsholms och
Stockholms ‘slott samt; för en mängd privata
personer både i Sverige och utomlands. Vi-
dare ha en mängd gamla gobeliner af före-
ningen restaurerats. Utom den på denna
utställning exponerade, efter kartong af
Carl Larson utförda, har föreningen under
arbete eller förberedda fem gobeliner för
expositionen i Paris nästa år, — Gobelin-
väfverskorna äro, med några få undantag,
kvinnor af folket. Den första i föreningens
tjänst anställda var Anna Albrektsdotter
från Skåne. Hon hade lärt konsten af sin
mormor.
Inom spetsknypplingen har Hand-
arbetets vänner äfven utöfvat en gagnande
verksamhet. Den liar satt sig i förbindelse
med och sysselsätter knypplerskor bâcle i
Dalarna, Skåne och Vadstena med omnejd.
Särskildt förtjänar nämnas föreningens
arbete på den kyrkliga konstens område.
Initiativet till denna verksamhet togs af
fru Winge, och den har sedermera under
fröken Brantings ledning i hög grad ut-
vecklats. En mängd beställningar å ältar-
kläden, bokdynor, kalkkläden och kormat-
tor hafva utförts, dels till flere af hufvud-
stadens kyrkor, dels till andra städer och
till landsorten. Särskildt anmärkningsvärd!
är det af fröken Branting för Chicagout-
ställningen komponerade antependiet. Det-
ta åtnjöt äran att afbildas i nämd.a utställ-
nings illustrerade katalog.
Flerfaldiga handarbetskurser ha af för-
eningen anordnats och dess väfskola, som
på ett mönstergillt sätt förestås af fröken
Ann-Margret Hamilton, är i ständig verk-
samhet.
Handarbetets vänners föredöme har i vårt
land väckt till lif förut ej anade krafter
inom det textila och konstindustriella om-
rådet, och tsåväl i Stockholm som i lands-
orten ha uppstått en mängd företag med
liknande syfte som denna förening.
Att vara ledamot af Handarbetets vän-
ners styrelse är förvisso ingen sinekur. I
marknaden utsläppes icke en enda modell,
som icke blifvit gillad af konstutskottet.
Mången gång kan detta under flere sam-
manträden diskutera en enda modells stil-
enlighet, form och färg. Ingen större åt-
gärd vidtages, utan att ha förberedts i eko-
nomiutskottet. Dessa utskott sammanträda
livar eller hvarannan vecka, och man kan
förstå, hur mycken tid och hur mycket ar-
bete deras ledamöter skänka den af dem så
varmt omhuldade föreningen.
»Men härföraren ensam vinner ej slaget;
de djupa leder vinna det åt honom.» Det
är -för mig en plikt på samma gång som
ett nöje att uttala ett hjärtligt tack till
föreningens alla arbeterskor, utan hvil-
kas vakna intelligens, skicklighet och kär-
lek till sina uppgifter det ej vore möjligt
för föreningen att så som nu sker sköta
sin verksamhet — en verksamhet som alltid
bär prägeln af den intressegifvande indi-
vidualitet, som i vår — schablonens och
fabriksarbetets tid — så sällan framträder
Till sist ett ord om hur Handarbetets vän-
ner förverkligat den idé, uppnått det ideela
mål den gjort .till sitt : hemslöjdens föräd-
ling i fosterländsk och konstnärlig riktning.
Att dess arbete visat sig vara konstnärligt,
torde ingen kunna förneka; ej heller kan
man neka den erkännandet att utöfva en
fosterländsk verksamhet. Ty är det ej fo-
, sterländskt att lära sitt lands kvinnor att
själfva arbeta för att pryda och försköna
sina hem? Hvad förädlar, om ej att låta
det uppväxande släktet vänja sig att älska
sköna och stilfulla föremål ? Skönheten för-
aktas mången gång ; dess gudomliga ur-
sprung misskännes, och den skjutes alltför
ofta åt sidan af det, som är nyttigt och
nödvändigt. Men om man tänker efter, fin-
ner man lätt, att en nyttig och nödvändig
sak likaväl kan göras vacker som -ful. Det
kostar ej, om man förstår sin sak, mer än
det senare. Material, form och färg äro ge-
mensamma för båda. Hvarför då ej välja
ett stilenligt material, hvarför ej så gärna
göra formen vacker som ful, hvarför ej fär-
gerna harmoniska i stället för oharmoni-
ska? Hvarför icke i ett handarbete visa det
logiska förstånd, som skänker det största
behaget åt alla arbetade föremål ?
Kvinnligt handarbate kan visserligen tyc-
kas mången vara af underordnad betydelse.
Men det, som förskönar hemmet, för-
1 j u f v a r detsamma och bidrager på så sätt
att göra det älskadt af familjemedlemmar-
na och i och med detsamma till en kär me-,
delpunkt. Och det är sammanhållningen,
som gör familjen stark, kraftig och karak-
tärsfull.
Sträfvanden, som anses vara af underord-
nad vikt, visa sig dock mången gång som
betydelsefulla insatser i ett folks utveck-
ling. Och det är min öfvertygelse, att
Handarbetets vänner har utöfvat och allt-
jämt kommer att utöfva en för vårt land
och vårt folk gagnande och välsignelserik
verksamhet.
EN FRISK, FOSTERLÄNDSK KAMRAT-
ANDA BLAND SVERIGES UNGDOM
har ungdomstidningen »Kamraten» gjort till sitt främsta
mal att väcka och utbreda. Nu i jultider må därför
alla föräldrar bland skänkerna i de ungas julklapps-
korg äfven komma ihåg ett pr-enumerationskvitto för
är 1900 på Kamraten, denna Nordens erkändt för-
nämsta ungdomstidning !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
