Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 95. 29 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 —
IDUN 1899.
__
MOLLY ROHTLIEB.
ELLEN ANKARSVÄRD. HANNA W1NGE.
HANDARBETETS VÄNNERS STXFTARINNOR.
SOPHIE ADLERSPARRE.
iflK*
NÅGRA NAMN UR HANDARRETETS
VÄNNERS ANNALER.
F
ÖRENINGENS STIFTARINNA och första ord-
förande var Sophie Adlersparre,
född Leijonlmfvud, denna märkliga per-
sonlighet, till hvilken vårt lands kvinnor stå i
outplånlig tacksamhetsskuld för den väg hon bru-
tit och det föredöme hon gifvit. På tal om bil-
dandet af Handarbetets vänner säger en af hennes bio-
grafer: »Man tvekade, man nekade, man pekade pa
otaliga hinder och svårigheter, men intet fick gälla
inför hennes friska och modiga vilja. Det skulle
gå, — och det gick!» .
Den konstnärliga själen i det nybildade ioretaget,
var fru Hanna Winge. Hennes verksamhet på
detta område utgör »kärnpunkten och höjden af hen-
nes lifsverk.» Hon offrade för den tid och krafter sa
som ingen annan. Hanna Winge var snillet, som bröt
den väg, på hvilken talangerna sedan med sådan fram-
gång vandrat fram.
Eland de öfriga stiftarinnörna märkas fru Ellen
Ankarsvärd, som ända till sin död, 1898, kvar-
stod i styrelsen och hvars klara omdöme och rika er-
farenhet i hög grad gagnade föreningen, samt fröken
Molly Rohtlieb, den enda kvarlefvande, och
som således under ett halft sekel skänkt föreningen
sina bästa krafter.
Tillsammans med »de äldsta» ma äfven nämnas
fröken Hanna L i n d b e r g, hvars ekonomiska stöd
var föreningen till ovärderlig nytta under de första
brydsamma åren, samt målaren Jacob Kulle, som
med sin kännedom om den sydsvenska textila konsten
gagnade föreningen bl. a. genom uppköp af modeller
och genom arbete för att återupplifva den gamla
skånska väfnadskonsten.
Handarbetets vänners första direktris var fröken
FRU ANNA WALLENBERG.
ORDFÖRANDE I STYRELSEN FÖR »H. V.»
’ ;
F1 e t w o o d, numera mrs Derby; den andra var
fröken E k e t r ä, numera fru Petrelli. Båda voro
fullt vuxna ’sinj post och skötte den med ospardt nit,
sïàcklighet och intresse.
Den nuvarande direktrisen är fröken Agnes
Brant in g, som utnämndes 1891. Hon har genomgått
Tekniska skolan och sedermera utbildat sig genom
åtskilliga studieresor inom och utom Sverige. Sär-
skildt har hon under en längre vistelse utomlands
gjort studier i paramentik. Utom sin konstnärliga
kompetens besitter fröken Branting en egenskap, som
kan sägas utgöra en synnerligt viktig faktor vid den
post hon bekläder, nämligen en sällspord finhet, älsk-
värdhet och takt i sitt personliga uppträdande.
Ekonomidirektris är sedan 17 år tillbaka fröken
Alma Öster, ber g. Hon sköter med aldrig svi-
kande reda och noggrannhet föreningens mången gång
knappa, aldrig lysande ekonomi.*
Styrelsens nuvarande ordförande är fru Anna
Wallenberg, utnämnd 1886. Frågar man dem,
som i styrelser och kommittéer samarbetat med fru
W., hvilka egenskaper det är som göra henne så syn-
nerligen lämplig för dylika värf, sa far man till svar.
»Hennes stora organisationsförmåga, hennes klara
blick, som aldrig skymmes af detaljerna, utan först
och främst ser enheten, vidare hennes snabba uppfatt-
ning, hennes villighet att personligen åtaga sig ar-
bete, hennes frihet från all auktoritetstro samt hen-
nes från allt hvad småsinne heter fria karaktär, med
ett ord hennes förmåga att alltid vara en stödjande,
aldrig en tyngande kraft.» Dessa förträffliga egen-
skaper komma ej minst Handarbetets vänner till godo.
Föreningen har äran att som hedersordförande
räkna h. k. h. kronprinsessan samt bland sina he-
dersledamöter d. k. b. kronprinsen och kronprinses-
san samt h. k. h. prins Eugen.
Det finnes helt visst ej mer än en menmg
om den stora betydelsen af den verksamhet föreningen
Handarbetets vänner under de gångna 25 åren ut-
vecklat. Den har varit af ovärderligt gagn för vårt
fosterland, och den har långt utom dess gränser fört
Sveriges runor med den äran.
G. L—R.
ÖGONRLICKSRILDER. TECKNADE
FÖR IDUN AF ELIN AMEEN.
IV.
S
KYMNINGEN breder sig stilla, dämpande
in i mitt rum, ger allt en djupare, mattare
förtoning och kommer mig att försjunka i
vakna drömmar, där jag hvilar på min soffa.
En doft af rosor tränger fram till mig från
det lilla hörnbordet där borta med fotografierna.
Det är praktfulla, yppiga rosor, och de ha fått
sin plats tätt framför hennes bild. Hvilken
ödets nyck förde dem just hit i dag till mig
på hennes dödsdag! Hon älskade rosor, liksom
hon älskade allt, som gaf lifvet glans, skönhet,
fest och berusning. Men mest af allt hade
hon älskat honom, som icke har en aning om,
att doften af hans rosor i detta nu omsväfva
hennes bild. Min sjuksköterska gaf mig dem
— hon hade på sin promenad i dag besökt
* Om alla dessa uttalade fru Wallenberg i sitt
tal föreningens tacksamma erkännande.
en resande familj, hos hvilken hon en tid
vistats. San hade köpt en hel korg med ro-
sor på en utställning och räckte dessa åt min
vårdarinna. Det var så de kommo att stå,
där de nu tala till mig om min ungdomsväns
kärlekssaga.
För hans skull förlorade hon allt, hem, mo-
ders och systrars kärlek, sitt namn och sitt
rykte. Men jag vet, att hon kunde följt honom
till lifvets slut, som en slafvinna, som en
hund följer sin herre, ty så älskade hon ho-
nom, att hon, som annars bar sitt hufvud så
stolt och aldrig tålde en skymf, böjde sig i
tillbedjande nndergifvenhet för honom och i
hans kärlek sökte tröst för allt, som hon
måste lämna. Hur länge varade berusningen
och lyckan? Jag vet det ej — jag vet blott,
att hon, öfvergifven af den, för hvilken hon
offrat allt, sårad till döds, förskjuten, hemlös,
icke mera brydde sig om att ens i sitt eget
medvetande bära sitt hufvud stolt. Besin-
ningslöst, hejdlöst, utan rast eller ro, döfvande
kroppsliga och andliga marter med det för-
färliga morfingiftet, framlefde hon ännu några
år af sitt lif i den stora världsstaden, därifrån
ryktet om hennes excesser stundom fördes hit
upp till norden.
Människornas skarpa tungor äro aldrig hvas-
sare än öfver en ung kvinnas rykte, och aldrig
hade de hvässats skarpare än öfver henne.
Men honom, som störtat henne, gaf man ingen
skuld — han samlade rikedomar, steg till
en af landets höga förtroendeposter, vann en
ung brud ur en af dess förnämsta familjer
och förjagade utan tvifvel minnet af henne från
sin af ära och lycka omstrålade tillvaro.
Omtöcknad af morfinets inverkningar, bru-
ten, döende, dref henne en oemotståndlig läng-
tan mot norden, mot hemmet. Måhända trodde
hon, att hon där skulle återfinna den svunna
barnafriden, som en gång lyste ur hennes klar-
blå ögon ; måhända tänkte hon, att hon ville
dö närmare honom — ingen vet det, ty åt
ingen sade hon det. Moders, systers och vän-
ners dörrar voro för alltid tillslutna för henne,
och hon gjorde intet försök att klappa pa hos
någon.
Som en främling dog hon i sitt fädernesland,
några gator från sitt barndomshem, på ett
hotell, vårdad af legda händer, utan ett ord,
en hälsning, en klagan eller bön till dem, som
en gång stått henne nära. Men under hennes
hufvudgärd låg en psalmbok, och inuti den
hittades en pappersremsa, på hvilken stod skrif-
vet : Till min moder. Guds barmhärtighet öfver-
går allt förstånd och är större än äfven en mo-
ders kärlek.
Hennes kista höljdes med blommor, och vi
alla, som stängt våra dörrar för henne, när-
voro, när hennes stoft sänktes i familjegrafven,
hvars portar öppnade sig vidt för att taga mot
den vilseförda och lämna henne en plats hos
dem, som gått före in i evigheten.
Allt detta återväckte rosorna i mitt minne,
hans rosor, som dofta och glöda framför hen-
nes bild. Och medan skymningens skuggor
blifva djupare, och föremålen i rummet antaga
fantastiska former, däri fantasi och verklighet
blanda sig samman, tycker jag mig se, hur
porträttets ögon få lif, hur läpparna öppna sig
till ett svagt leende, och hur de fina näsbor-
rarna vidga sig för att insupa rosornas doft.
Så dofta, ni blommor, och ge all er skön-
het i dag åt henne, som en gång älskade så
varmt och felade så djupt! I morgon är eder
doft förbi, eder glans slocknad !
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
