Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 97. 6 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
’Ä -ÿf
>ÄSSl
Visst icke genom någon förväxling af
grundtal och ordningstal, som man på sina
håll påstått, utan rätt och slätt af den
enkla anledningen, att det är skiftet a.f
hundratal, som praktiskt berör oss, icke
skiftet af århundrade.
Detta »18-hundrade» har ju nu följt oss i
hela vårt lif. Det har vuxit samman med
oss, med vår glädje och vår sorg, med vårt
arbete, med våra minnen, med vår längtan
och vårt hopp. Hvarje dag ha vi hört det
och sagt det och skrifvit det.
Det var liksom litet högtidligt hvar gång
vi skulle begynna att säga och skrifva nytt
årtal, och vi skrefvo ofta fel till en bör-
jan. Men det gick snart öfver, vi blefvo
vana vid ombytet — och så följde ju alltid
det gamla »18-hundra» med! Men att nu
säga farväl till det också, det blir — nej,
kan det verkligen gå för sig!
Seklet — århundradet?! Ja, vid ett eller
annat högtidligt tillfälle ha vi nog nämnt
det, men högst få så ofta som en gång i
veckan i genomsnitt, de allra flesta knap-
past en gång i månaden. Någon förtrolig-
het har icke utvecklat sig, än mindre någon
kärlek. Snarare har det varit en smula ironi
och bitterhet med i talet om »vårt upply-
sta århundrade», »vårt framskridna århun-
drade», »vårt humana (?) århundrade» o. s.v.
Jag för min del har inte varit alldeles fri
från en viss afvoghet mot detta halft främ-
mande väsen. Kanske beror det på förar-
gelse öfver dess opposition mot hundra-ta-
let, som det vid alla möjliga och omöjliga
tillfällen vill vara före. Rätt som det var
kom det och gjorde sitt näsvisa 19-tal gäl-
lande, medan vårt ärevördiga 18 ännu satt
på sin rättmätiga tron och regerade oss i
stort som smått!
Nej, århundradena kunna skifta när helst
de behaga; vi människor skola för det me-
sta knappast märka det engång ! Men öfver-
gången från »18 hundra» till »19 hundra»
— det blir en allvarsam affär! Jag vill inte
engång tala om alla de blanketter och med-
delanden och brefpapper med påtryckt
18.., som komma att tillspilloges. Hvarje
dag och hvarje timme komma vi att erinras
om den stora förgängelsen; vårt hela lif
blir upp- och nedvändt. Vi få svårt att
hålla reda på minsta sak, som har något
med tideräkning att göra, till och med vår
egen och våra barns ålder, för att nu icke
Nu slocknar stic-
kan. Sara ligger län-
ge vaken. Hon lider
af indigestion. Emel-
lertid svärmar hon för
det hvita pulfret, som
en gång skall göra
det välsignade mat-
ätandet onödigt.
Jag tillåter mig ut-
tala mina sympatier
för fröken Backfisch.
Det blir nog ett godt
exemplar, bara hon
blir genomstekt. För
all del, tro ej, att jag
plagierat ur den af-
skyvärda »kväsar-
marschen». Jag hatar
all kväsarrolighet.
Men apropos — frö-
ken Backfisch är mu-
sikalisk. Hon älskar
särskildt »kväsarval-
sen» och Beethovens
ess-dur-symfoui.
FRÅN KRIGSSKÅDEPLATSEN I SYD-AFRIKA: »DET SISTA BREFVET».
Ingenting är svårare än
att välja en bra man, om
icke möjligen att välja
en bra hustru.
J. J. Rousseau.
>Trår du till en himmelsk brudgum, stackars barn,
hvart bär din färd?
Skall din blyga längtan gäckas eller nå sin drömda
värld ? »
Hon kämpar tappert med tanken, som gyck-
lar fram »hans» bild, och läser poemet med
serafiskt lugn till slutet. Då slår hon igen
boken med en hastig liten smäll och lägger
åsido aftonens högre läseinsats.
»Zarathustra» tas nu fram. Det nyss mus-
taschprydda föremålet för hennes svärmeri har
sagt, att hvar tänkande människa bör läsa
Nietzsche. Hennes »bästa vän», som hon an-
förtrott sig åt, har lånat henne boken, medan
vännens pappa är bortrest. Sara läser några
sidor; det är inte så lätt att förstå, men så
mycket begriper hon, att det är »vådligt sti-
ligt». Hon kväfver några gäspningar och an-
tecknar på omslaget ett lämpligt citat, som
hon skall så där liksom händelsevis använda,
när hon är hans moitié i »Folkdansens vän-
ner». Hon lär sig det utantill, dunkar sig
med Zarathustra i hufvudet, för att det skall
sitta kvar, hvarefter hon anser sig kunna ta
ihop med den »lifvade» boken.
Blad efter blad vändes; hon är alls inte
sömnig; det är så spännande. Ett par sidor,
som hon flyktigt genomögnar, anser hon sig
böra hoppa äfver. Det är en röst inom henne,
som starkt lockar till att läsa om det, men
hon tar bara om hälften och segrar mot det
öfriga. Lyckligtvis har hon sparat en del
chokladpraliner att mugga på. Tyst, rörde
inte mamma på sig därinne? Behändigt släc-
ker hon lampan och lägger undan böckerna.
Nej, allt är åter stilla; ingen kommer. Hon
har tre vaxtändstickor. Medan två brinna ut,
läser hon, sittande i sängen, ut kapitlet. Den
tredje ägnar hon åt ett stycke Rydberg till:
»Maria drömmer i rosengård,
Därute är träldom och våld och kif,
En döende värld af synder mätt,
Därinne drömmer om evigt lif,
Om frid på jord...»
NÄR INTRÄFFAR SEKELSKIFTET?
H
UR KAN MAN väl tvista om denna
enkla sak? Den borde väl vara all-
deles oomtvistlig ! Skall jag ha 10 kronor,
sä är jag väl icke till freds, förrän jag har
fått den tionde ; skall jag ha 100 kronor,
sä nöjer jag mig inte med 99, och skulle
jag ha 1900 kronor (ack, att det vore så
väl!), men-bara hade fått 1899, så skulle
jag naturligtvis kräfva en till. Att det
1900-de året måste höra med till det nit-
tonde århundradet, det måste väl vara lika
klart som att 2 och 2 är 4.
Hvaraf kommer sig då, att man tviflar
och tvistar och tar fel?
FRÅN KRIGSSKÅDEPLATSEN I SYD-AFRIKA : DRABBNINGEN VID ELANDSLAAGTE.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
