Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 97. 6 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÎDUN 1899. — 4 —
•v:.;,.
FRÅN DET NYA GRAND HOTEL.
KAFÉET.
MATSALEN.
säger Erik. (Samma känsla går igen hos
Strindbergs Gustaf Vasa, fastän naturligt-
vis klädd i helt annan dräkt.) Lidners
känslofulla Erik har ett allt för lättrördt
hjärta, det bidrager till hans olycka:
»Att, som jag har gjort, med känslor kronan bära,
Det är att störta sig och folkets otack nära.»
Han måste bli tyrann, om han skall
kunna hålla sig kvar vid makten.
»Vid Gud, jag blifva vill barbar!»
utropar han.
Det är hos figurerna i detta skådespel
tårögd sentimentalitet öfver hela linien.
Man gråter och mördar och fäller en tår på
den mördades stoft. Johan III :s ord, då
han tar kronan från Erik, äro betecknande
för stilen:
»Hur rör mig ej hans fall! Jag vet han var barbar,
Men han olycklig är, han rätt till tårar har.»
Likaså den mördade Svante Stures änka,
som räcker Erik giftdrycken. Hon »ömmar
för hans öde» och yttrar bland annat, att
»den största oväns fall med tårar skådas bör.»
Lidner föregår senare diktare med att till
det historiskt gifna foga fritt uppfunna
konflikter. Ett drama måste ju ha en in-
trig, och det var för skalderna ej alltid
nog att fånga de intressen, som represen-
terades af Erik och hans omgifning, och
ur dessa intressens inbördes brytning skapa
en dramatisk konflikt. De som behandlat
Eriks historia i dramatisk och romanform ha
i regeln undvikit just detta sätt att för-
klara händelserna och i stället tagit sin
tillflykt till småintriger och hemmagjorda
konflikter och låtit de kända historiska
händelserna framgå ur dessa.
Hos Lidner älskar Nils Sture konungens
syster Sofia. Johan vill begagna sig häraf
för att vinna den unge Sturen för sina pla-
ner, han öfvertalar sin syster att söka för-
må Nils till affall från konungen, men Sture
förblir sin konung trogen och blir ändå af
denne misstänkt och mördad, oskyldig till
det brott, man sökt förleda honom till.
Vida längre är intrigen drifven i Sell-
mans »Kung Erik», där en hel rad ogyn-
samma omständigheter föra kungen i
olycka — vida mer än hvad hans egen ka-
raktär eller karaktärslöshet gör det. Den
drifvande kraften är här en tysk öfverste
i Eriks tjänst. Tysken har fått en korg af
den stolta Brita Sture, Nils Stures syster,
Eör att hämnas vill han störta Sturen, som
redan förut är föremål för kungens miss-
tankar. Kungen inbillar sig nämligen, att
Sture är förälskad i Karin Månsdotter.
Sturen fängslas, Karin är oförsiktig nog
att af ren barmhertighet skicka vin och
frukter till honom, kungen får se en bricka
med dylikt, anser denna omtanke om fån-
gens välbefinnande som ett bevis på en otill-
börlig förtrolighet de båda emellan, drar
sin dolk och rusar ursinnig i väg att mörda
rivalen. Eriks död åstadkommes sedan på
så sätt, att Brita Sture för att hämnas mor-
det på sin fader och sina bröder smusslat en
bägare giftblandadt -vin in till den fångne
konungen. Denne blir i det samma fri-
gifven af kung Johan, hans maka och
barn anlända, lifvet 1er på nytt emot ho-
nom och dem alla. Då fattar han händelse-
vis bägaren för att läska sig — och dricker
giftet.
Något dylikt intrigspel —- där slumpen
spelar så stor roll ■—• förekommer ej i de
öfriga Erik XIV :dramerna. Beskows ver-
sion af ämnet är dramatiserad historia med
Schiller som närmaste förebild. Eriks död
sker äfven där till följd af en intrig och
utan Johans vilja — det är påfvens nuntius
Possevinus, som lockat Johan till att ut-
färda en dödsdom och som styr om, att den
blir skyndsamt utförd, kungens kontraorder
kommer, när domen redan är fullbordad.
Börjeson skref med Shakspeare som före-
bild och i nyromantikens anda med sväl-
lande lyrik, praktfulla vers, lidelse och
fart i de omväxlande, färgrika taflorna.
Hans »Erik XIV» är tvifvelsutan den mest
vägande poetiska behandling af konungens
person och öden.
FIGURER UR SKISSBOKEN. AF RA-
FAEL. (förf. till »en passionshisto-
ria».)
VI.
F
RÖKEN SARA BACKFISCH är sexton år.
hon bär i hvardagslag mörk jackkostym
med bjärt väst, mycket omsorgsfullt knuten
halsduksrosett och matroshatt. Hennes ljusa
fläta hänger ned åt ryggen; dels har hon en
smula svårt att helt skilja sig från barndomen,
dels har »han», som hon tror sig beundra i
all hemlighet, sagt, att hon borde heta Marga-
reta, tilläggande, i det han bjöd henne armen
ut till buffeten: »Mein schönes Fräulein, darf
ich wagen meinen Arm und Geleit Ihr anzu-
tragen?»
Sarah Backfisch läser på studenten med den
bestämda föresatsen att en gång förvärfva en
professur; för öfrigt afskyr hon studier och är
anhängare af fröken Keys åsikter om kvinnan,
särskildt sedan hennes tant sagt, att talet om
moderlighet är oanständigt. Samma skrift-
ställarinnas uttalanden om patriotismen sluter
sig Sarah helt till, på samma gång hon åhör
alla historiska tal från Renberget å Skansen
och, blek af hänförelse, med ögon som små
springbrunnar, sjunger med i »Hör oss Svea»
och »Hjältar, som bedjen».
Först när Sarah går och lägger sig, vaknar
läslusten, helst man förbjudit henne läsa på
sängen. Har ej yngsta syster somnat, mutas
hon, och en mörk skärm hänges för lampan.
Hon har tre böcker i famnen, när hon sti-
ger i säng: Viktor Rydbergs dikter, Nietzsche,
nota bene Zarathustra i någon svensk, för-
kortad upplaga, samt den »lifvade» boken.
Rydbergs dikter är andaktsboken. Hon börjar
med den och läser:
»Arma Psyche, född bland skuggor, här i jorde-
lifvets dal,
Längtar du till ljus och frihet, till det skönas ideal.»
Hon har ingen näsduk hos sig, men torkar
tårarne med lakanet och fortsätter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
