Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 98. 9 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s»
S
a
* J»:
88
’S B
** *
E ©
H. a
SJ*
- 0
s» JJ4
s ©
Cu Q
« •
» 0|
: 0
£ *
g œ
& œ
5
59
B
-a
8)
«s|
CD
<1
ÇDo
QC
I—i1
go
IDUN 1899.
W
som skulle fram från det ganska rikt för-
sedda bokskåpet.
Ödman bjuder emellertid icke bara på en
roande, utan äfven på en ytterst sund lek-
tyr. lian sysslar helst med det goda och
vackra, som mött honom i lifvet och natu-
ren, han skildrar helst, som han själf en
gång uttryckt sig, sina minnen från lifvets
vårdagar och naturens sommardagar. Och
dessa hans minnen, som upptecknats från
skolpojkstiden i Karlstad, från studentåren
i Upsala och från de många resor, han gjort
inom och utom landet, de äro, om också i
och för sig stundom ganska obetydliga, all-
tid präglade af en sådan blick för det i
livarje fall karaktäristiska, så på en gång
skämtsamt och trohjärtadt återgifna, att
man skall vara bra blaserad för att icke
ryckas med af författarens framställnings-
konst. Den som — för att bara taga ett par
tre exempel någon gång läst Ödmans
skildring af Arpi och sångarfärden till Paris
år 1867, hans beskrifning af huru dagen till-
bringas i ett finare engelskt hem eller hans
intima interiörer från Öregrund i helg och
söken, han glömmer dem ej snart. Och när
Odman, såsom tyvärr ganska sällan händer,
slår sig på att skrifva vers, så visar han sig
ha många- strängar på sin lyra. Han kan va-
ra den känslige, varmhjärtade, nästan veke
lyrikern så i det sällspordt vackra stycket
»Lilla Anna» — och han kan, när han får
syn på humbugen och ovederhäftigheten
omkring sig, uppträda som den skarpt giss-
lande satirikern — så i ».Kammarjunkaren»,
»Souper» och åtskilliga andra bitar. Men
hvacl han än skrifver, alltid framträder hans
ädla lifsåskådning, hans varma religiositet
eller hans kärlek till det land, där hans
Ycig^ci statt och där hans närmaste uppgift
blifvit att verka såsom en ungdomens lärare
och uppfostrare.
Tiden, på^hvilken dessa rader nedskrifvits,
har vaiiu sa knappt tillmätt, att det varit
mig omöjligt att vare ..sig muntligen eller
skriftligen interviewa Ödman om ett och
annat, hvilket naturligen skulle gjort min
skildring både fullständigare och fylligare,
än den nu kunnat blifva. Jag får därför
inskränka mig till att rörande de yttre dra-
gen af hans lif ur Hordisk Familjebok med-
dela, att han är född i Ämål den 12 augusti
ETT GAMMALT BALLEJON.
oos
CD 3_
3 0-03
CL $n
S’ä*
O u
CD n; ju
fil
3 Hß
2^Z’
C» Tf
0°:l
© <?3
o JU
13 ff
Cft dt
^ 35° o
=■
S® -y
! >r o
3 g* »
a * 3-
1838, att han tillbragte sin skoltid i Karl-
stad, att han 1856 blef student i Upsala,
att han tio år senare förvärfvade filosofiska
doktorsgraden, att han 1868 antogs till huf-
vudlärare i franska och engelska vid Göte-
borgs realgymnasium, samt att han 1870 ut-
nämndes till lektor i lefvande; språk vid Her-
nösands allmänna läroverk, hvilken tjänst
han 1877 utbytte mot ett dylikt lektorat i
Gefle.
Den som känner Ödman från hans skrif-
ter är, kan man nästan säga, redan däri-
genom personligen bekant med honom själf,
ty mellan författaren och människan finns
i detta fall ingen skilnad. Plar man dess-
utom haft nöjet att höra honom på någon
af de eftersökta aftonunderhållningar, som
han då och då plägar anordna, och vid hvil-
ka han på sitt oförlikneliga sätt föredrager
egna och andras visor och berättelser, bör-
jar man nästan att i honom se en gammal
vän. Ehuru de gångna mer än sextio åren
strött silfver på hans hjässa, är han allt
fortfarande till sinnet ung. Plan är öppen
och tillgänglig, varmhjärtad och entusia-
stisk, glad, men med allvar på botten. Det
kan jag af personlig erfarenhet intyga.
Hugo Victorin.
H
AH STOD EJ bland de andra balkaval-
jererna, hade på det hela taget så
litet att säga dem, ty att vara bon cama-
rade med tjugu-tjugufemåringar ansåg han
sig vid sina fyllda fyratio för god till. Hej,
han gick uteslutande pa balen för damernas
skull och protegerade troget den yngsta och
vackraste med en viss chevaleresk förtrolig-
het, som kom månget oerfaret hjärta att
väfva in hans bild i sina första ljusa dröm-
mar.
Det hade åtminstone varit så ; vågade
han någon gång i ensliga stunder vara är-
lig mot sig själf, måste han erkänna, att
världen gått framåt, och han tillbaka. En
kapten med uniformvärdighet, långa, mörka
mustascher och ett par stora, talande ögon,
var ej längre tillfyllest för nutidens flicke-
barn.
Antingen ville de ha pengar och gifter-
målsutsikter, och han hade bara skulder och
en fri bonvivantstillvaro, eller också for-
drade de intelligens, en konversation, som
ej blott var ett af franska och svenska glo-
sor spanflätadt kåseri, utan hvilken hade
ord, verkliga, manligt genomtänkta ord.
Det hände ju visserligen ibland, att kap-
ten Reuter kunde möta en af de bedårade
blickarne från fordom, men då var det
oftast från en af »panelS^täckningen», bo-
naderna, som han en gång kallat dem, ett
uttryck, hvilket sedan blifvit bevingadt i
hans kotteri.
Om det fanns något, kapten Reuter fruk-
tade, så var det ålderdomen, att nödgas
sitta ensam vid en nedbrunnen brasa och
ifrån att betrakta lifvet som ett dagslände-
lif helt allvarligt säga sig : homo sum, jag
maste tänka, maste mana fram inom mig de
krafter jag hittills låtit slumra och bruka
dem i en seg kamp med ledsnaden.
Men dylikt grubbel slog han lätt ifrån
sig igen. Dussintals med bjudningsbref lågo
ännu pa hans bord, ännu ringde telefonen
glada bud om små trefliga picknicker, eller
tillät någon ung löjtnant sig fråga, om kap-
ten ville göra dem den äran på någon sub-
skriberad danstillställning. Och så kom
fracken och den verserade salongsminen på.
Han var lika statlig som i sin ungdom, det
var bara. förargligt, att han fetmat litet,
men så gick det med de flesta svenskar, trö-
stade han sig, det var punschens eftermäle.
Han stod i dörren till salongen och talade
med värden, sin svåger.
»Hå, du är alltjämt uppe i dansen,» sade
derme, med sin något tjocka röst, »du är out-
tröttlig, käre bror.»
Kapten Reuter ryckte litet på axlarna,
som han velat säga : »hvad skall man göra,»
vek så. undan det tunga dörrdraperiet och
såg in i salongen, där det skimrade af ljusa,
smekande färger, lockade med glada skratt,
och liksom sjöng från klara, unga röster.
Det var en vacker tafia, en tafla, som
kapten Reuter aldrig tröttnade att betrakta
först som totalintryck och sedan i detalj ;
bland allt detta virrvarr af rosa, blått’
grönt, gult och hvitt upptäckte hans vana
blick snart en viss färgpunkt, som han vis-
Me, att han skulle närma sig längre fram
på kvällen, kanske först i kotiljongen, men
som aldrig skulle vara ur sikte för honom,
hvem han än dansade och konserverade
med.
. »Hvem är den där unga damen i hvitt, där
till höger — hon sitter .bredvid den äldsta
fröken Knopf, henne tror jag inte jag har
haft den äran att vara presenterad för?»
»Hej, det är nog troligt, hon är ute första
vintern. En liten fröken Tigrell, litet
extra, tycker jag, och mycket säker i sitt
uppträdande. Skall jag presentera dig?»
»Ah nej tack, det kan vara så länge, jag
har redan engagerat en hel del.»
Svågern nickade och gick, men kaptenen
stod kvar och såg på den unga flickan i den
anspråkslösa hvita ylleklädningen. Han
följde med kännaremin nackens rena linje
nedåt halsen och det lilla hufvudets klas-
siska form. Själfva ansiktet behagade ho-
nom dock mest i sin käcka oregelbunden-
het; en bred, låg-panna med ett betänk-
samt veck — hvilket gärna kunde varit bor-
ta — mellan ögonbrynen, ögon, som nästan
doldes af de långa ögonfransarna, en ener-
gisk, om också en smula plebejsk uppnäsa
och en vacker, rörlig mun.
Han kände en sådan underlig lust att
stryka henne öfver kinden och säga: »du
lilla barn!» Vekt och varmt, som man sä-
ger: »pip, pip» till en fågelunge.
Hän såg, hur de unga balkavaljererna,
isynnerhet medicinarne och juristerna när-
made sig henne och anhöllo om danser; om
han icke skyndade sig, skulle han helt sä-
kert bli utan.
Hastigt bad han en ljushårig kandidat
med för korta frackärmar föreställa sig för
fröken Tigrell.
»Har fröken någon dans ledig, t. ex. val-
sen före supén?» frågan han.
Elsa Tigrell höll en smula närsynt ki-
sande upp programmet mot ögonen. »Ja,
den är inte uppskrifven,» svarade hon raskt.
»Får jag lof att teckna mig för den, och
kanske ni också tillåter mig föra er til]
bords.»
°»Ja tack, men kapten får själf hålla reda
på det, för jag är både närsynt och distrait.»
Hon skrattade gladt oeh obesväradt, som
det varit den naturligaste sak i världen,
att den firade kapten Reuter ägnat henne
sin uppmärksamhet.
Kaptenen sag henne sedan flera gånger
under aftonens lopp stå fördjupad i så all-
varligt samtal med någon af herrarna — ej
just löjtnanterna — att man kunnat tro
dem bada pausera efter en föreläsning, ej
efter en dans.
Här hans vals ändtligen kom, och han bu-
gade sig för henne, märkte han tydligt, hur
det lilla vecket mellan ögonbrynen halft
missnöjdt framträdde, och i det han drog
hennes smala, fina arm under sin, sade han
skämtande :
»Den blicken kunde åtminstone inte upp-
väcka min fåfänga.»
o»Ja> det är förargligt, att det alltid S3-ns
så tydligt, hvad jag tänker,» sade hon upp-
riktigt, »men kapten får förlåta mig, det
är bara af misstag jag kommer in i socie-
tetslifvet, annars har jag mina studier att
sköta, och där varar ärlighet längst. •
Om jag såg litet »grym» ut, (som mina
kamrater kalla det) när kapten kom., så
var det därför, att jag hört, att kapten är
ett — »hon hejdade sig en sekund, men fort-
satte strax därpå — »ballejon, och jag tänk-
te på, att vi skulle få så ledsamt tillsam-
mans under hela supén, för hvad ska vi
egentligen säga hvarandra.»
Hon såg helt bekymrad ut.
»Alltid hitta vi väl på något,» sade kap-
tenen och dansade ut. Elsa hörde ej till
dem, som tröttnade efter ett par hvarf ; hen-
nes små fotter rörde sig med barnslig, ihär-
dig fröjd efter musikens toner, och kapten
Reuter var helt anfådd, när dansen blåstes
af, så föga hade de hvilat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
