Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 98. 9 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad kapten dansar bussigt,» sade Elsa
och såg upp på honom med två glänsande,
djupa ögon.
Han blundade och ryste invärtes för det
gräsliga slangordet, men kände sig så un-
derligt tacksam för berömmet.
»Nu ska-vi söka ut en treflig vrå åt oss,»
sade han, »och bjuda till att inte ha allt för
tråkigt.»
»Vi kanske kan få ett litet kotteri,» före-
slog Elsa lifligt.
»Åh nej,» nästan bad han, »låt oss slippa
det. Jag skall vara så litet banal som möj-
ligt,» tilläde han halft ironiskt.
Och de fingo ett litet fridfullt hörn i den
stora matsalen, där det brusade af röster,
klang af skratt och skramlade med silfver
och porslin. Elsa hade tagit handsken af
sig och vårdslöst lagt den på bordet utan
att draga ut den. En sådan liten barnhand
med korta fingrar, kapten Reuter såg länge
med ett egendomligt uttryck på den lilla
hvita tingesten, hvilken låg där så säll-
samt lefvande i samma form som fem lif-
liga fingrar nyss krupit ur den.
Elsa var ingen svår bordsdam att under-
hålla; hon pratade om sitt studielif i Up-
sala, om den resa hon på sommaren företa-
git till England och om sitt hem.
Kapten Reuter rycktes med; han lutade
sig emot henne, berättade lustiga historier
från Karlberg och mindes så plötsligt, att
han för många år sedan varit i Köln. Det
var gulnade blad ur sitt memorandum han
drog fram, men det var som de fått lif
och färg på nytt, när han mötte det intres-
serade uttrycket i Elsas ansikte. Hon ha-
de skjutit tallriken ifrån sig och satt med
de bara armarne mellan händerna, som näi
ett barn lyssnar till sagor.
Efter supén lät hon honom servera sig
kaffe och en cigarett.
»Äh, hvad jag godtar mig,» utbrast hon
belåten, (där hon satt, uppkrupen i ett
soffhörn och blåste ut små lätta rökringar
från cigaretten.
Kapten Reuter hade tagit en stol och satt
midt emot henne. Han lekte med hennes
lilla handske, som hon glömt ute i matsalen
och som han därför tagit till vara.
»Vet fröken hvad, jag har aldrig så tyd-
ligt som i afton förstått Andersens saga om
den »Uartige Dreng», sade han skämtande,
men allvaret skymtade nästan tungsint
främ. »Den gamle Poet är jag.»
»Gammal ! Man har sagt mig—» hon tyst-
nade.
»Hvad har man sagt er ?»
»Att kapten var så rädd för att bli gam-
mal. Och då tyckte jag så synd om kapten,
för jag förstod, att ni lefvat så, att ni inte
hade någonting att uppfylla ålderdomen
med. Men nu vet jag, att de narrats för
mig, nu när jag känner er, vet jag, att de
bara inte förstå er.»
»Ah nej, de som sagt er, att jag är rädd,
ha allt talat sanning,» inföll han och lät
hennes handske ligga stilla i sin hand. »Ser
ni, lilla fröken, för att bli gammal utan bit-
terhet, skall man ha ett helt herbarium af
tankar och minnen. Man skall med ett ord
ha samlat, medan blommorna voro friska.
Jag har inte ett minne, som kan hålla mig
sällskap en lång kväll. Balsouveniren ka-
star man i skymningsbrasan, man drömmer
ej om dem vid den.»
»Men inte skall en man bara drömma,»
sade hon otåligt, »kapten skall väl ha ett
mål, ett stort, högt mål ; säg att ni har det !»
»Nej, det har jag inte,» svarade han, »jag
är ett ballejon, min unga fröken.»
— 3 — ÎDUN 1899.
»Nej, nej,» utbrast hon ifrigt, »jag började
redan hålla så styffpå kapten. Ska vi bli
vänner, riktigt goda vänner. Kapten är dub-
belt så gammal, men det gör ingenting ; jag
har goda vänner i alla åldrar, och jag har
en sådan väldig energi, att när de bli trötta
och slappa, så rycker jag dem med mig. Jag
kan locka och jag kan pocka. Jag kan allt,
när jag håller af en människa.»
»Det tror jag,» sade han innerligt, »men
hvad skulle ni t. ex. göra med mig ? Ni vet
väl att af spånor bygger man inga hus, inte
ens luftslott.»
»Jag vet inte, hvar jag skulle börja, men
här är min hand på, att jag nog skall hålla
ut och taga ballejonet ur kapten, för hu,
hvad den besten förargar mig. Förklädda
rofdjur äro ännu värre än de äkta.»
Han höll länge hennes varma, fasta hand
i sin, och när han slutligen släppte den, var
det med en manlig tryckning. Kanske, kan-
ske kunde hon lära honom ett nytt lifvets
A. B. C. med tankar och allvar. Han sade
lugnt : »Tack, fröken, för er goda vilja, och
om intet annat blir af vårt vänskapsför-
bund, har ni åtminstone gifvit mig ett vac-
kert minne.»
I det samma kom en kavaljer för att
hämta henne till kotiljongen. Hon reste
sig genast.
»Hvar är min handske?» frågade hon sö-
kande.
»Den är kastad, och jag har tagit upp
den,» sade kapten Reuter sakta, »godnatt,
fröken Tigrell.»
»Äh godnatt; går kapten redan?»
»Ja, nu har min sista bal gifvit mig nog
innehåll.»
Elisabeth Küylenstierna.
ERIK XIV I DIKTEN. ANTECKNIN-
GAR AF GEORG NORDENSVAN.
II.
D
ET är hufvudsakligen i två situatio-
ner, Erik fortlefvat i folkmedvetan-
det, den första den som Snoilsky besjungit
— »kung Erik leker på luta» i sommarkväl-
len med mälarmånsken och åreplask och li-
ten Karin i båten — den andra, som är be-
sjungen af Nicander, Erik vid fängelsefön-
stret på Gripsholm, den fallne Erik, luttrad
af lidande, beröfvad både drottning och
kungavärdighet — »tungt är att vara ko-
nung utan krona». Erik är och förblir den
intressanta romantiska hjälten, och då man
läser en från all diktning fri skildring
af hans görande och låtande — sådan som
den af prof. Alin i den illustrerade Sveriges
historia — så händer det nog man försöker
inbilla sig, att historikern ej låtit tragiken i
konungens öde och person komma till sin
rätt, därför att han afklädt honom det poe-
tiska skimmer, de »historiskt-romantiska»
skildringarna begåfvat honom med.
Men det är nog den nyktre historikern,
som här har rätt. Historiens fakta tala ett
annat språk än diktens. Den verklige Erik
sökte leja lönmördare att förskaffa hertig
Johan ur världen, och när Karin Månsdot-
ters barndomsvän Maximilian väckte hans
misstankar, så lät han utan vidare taga fast
mannen och dränka honom i en säck i
Norrström. Hvad Karin sade om det, för-
mäler ej historien — kanske fick hon aldrig
veta, hur saken förhöll sig. Kung Erik lekte
nog lika vackert på luta för henne efter som
före denna händelse — att han skulle lägga
den synnerligen på sinnet, är föga troligt.
Det är Karins förhållande till denne Max,
som Edvard Bäckström behandlat i »En
krona», men där kastar sig den ädle och
själfuppoffrande Max, som träffat Karin för
att säga henne farväl, själfvilligt i ström-
men för att ej kompromettera henne och
drunknar •—- hvarpå Erik, för att hon ej
skall vara ledsen, lofvar att göra henne till
sin drottning.
Ofver hulvud taget sträfva skalderna till
att göra kung Erik så oansvarig som möj-
ligt för de mindre vackra handlingar, hi-
storien påbördat honom. Genom sitt lidan-
de försonar han i alla fall sina handlingar
och visar sig åtminstone som fånge värdig
sin krona. Hos Beskow och äfven hos Bör-
jeson yppar sig för honom ett tillfälle att
bli fri, men han väljer själfvilligt att stan-
na där han är, därför att hans frihet skulle
kosta trogna vänners välfärd. Själfviskhet
finns ej hos skaldernas fångne kung Erik.
Den som i en romantiserad skildring af
Erik bäst fått fram tidens anda, är Björlin
i »Prokuratorn». Tidens råhet liksom kun-
gens, hans omgifnings och hans motstån-
dares litenhet är där skarpt belyst. Däi
finnas inga »hjältar», personerna och deras
öde väcker också mindre intresse, men tids-
karaktären är med stj-rka gifven, och den
förklarar ett och annat i deras handlings-
sätt. »Föreställningen om den enskildes
människorätt och människovärde,» yttrar
författaren i sitt förord, »fanns icke hos
Göran Perssons samtida... rädslan för
straff af högre makter finner man sällan
under denna tid, men väl så mycket oftare
tron på ett oundvikligt öde.» Och han till-
lägger: »Sedlighetsbegreppen voro äfven i
mycket olika våra. Karin Månsdotter kände
sig helt säkert ganska väl till freds med sin
ställning såsom konung Eriks älskarinna,
och, om man får sluta af analoga fall, tor-
de hon snarare väckt afund än medömkan
bland de förnäma adelskvinnorna.»
Karin kom för öfrigt ej från fruktstån-
det på Stortorget direkt upp till makt och
härlighet. Hon fick uppfostran vid hofvet
tillsammans med en af de unga prinsessor-
na, konungens systrar — båda hennes för-
äldrar voro redan döda. Så blef hon tidigt
en af kungens favoriter — ty Erik, liksom
flere högheter och riddare på den tiden,
omgaf sig med ett helt litet harem — och
det var endast småningom, hon fick den
makt öfver honom, man känner af historien
och som var uteslutande af det goda. Att
Erik under tiden närmast efter sin afsätt-
ning skref i sin dagbok, att man lockat
hans hustru att plåga honom, får väl tagas
som én yttring af hans förföljelsemani, hans
misstänksamhet mot alla.
I dikten är Karin naturligt nog Eriks
goda ängel, som sådan visserligen skildrad
ur olika förutsättningar och olika tempe-
rament. Vilhelmina Stålberg gör henne till
en högst beskedlig och oskuldsfull liten
hvit borgerlig dufva, hos Björlin är hon
»den nådiga frun», som är husmoder i Eriks
hof på Svartsjö, bakar och håller ordning
på pigorna och vet att sätta sig i respekt,
hvilket allt nog är mera historiskt sanno-
likt, än då Strindberg låter henne kallas
»fröken», ses med förakt af sin familj och
sin omgifning och lida under denna ring-
aktning. Adolf Paul gör henne till flickan
af folket, som är van att försvara sig med
näfvarna mot karlarnas efterhängsenhet
och som behandlar konungen på samma sätt
som andra manfolk, med ett slag på örat,
då han blir närgången —- och som för öfrigt
är stolt öfver sin borgerliga härkomst och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
