Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 98. 9 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899. 4
: 11
• • vy^XV
i Si *
i:o:i
m &
’&W*
wmm:
öfver sin far, korpralen, som hon jämställer
med kung Gösta, därför att båda varit dug-
liga och förträffliga hvar på sitt håll. Hur
detta är fri fantasi och hur Karins tal till
hertig Karl i fjärde aktens slut och detta
tals verkan på hertigen är beräknadt på
en lättköpt effekt, ligger i öppen dag. Det
vackra hos Pauls Karin är att hon andligen
växer under sin upphöjelse och under med-
vetandet om sitt goda inflytande på kung
Erik. I Bäckströms »En krona» ger Max
henne bland andra vackra afskedsord dessa:
»Gif den du älskar ditt hjärtas dygder,
Ty älska är ju att gifva så.»
Efterföljande tecknare af Karin tyckas ha
utgått just från dessa rader — antagligen
helt instinkligt, utan att känna till dem.
Äfven Strindbergs Karin — hvars kärlek till
Erik är mindre älskarinnans än moderns —
talar om sin glädje öfver att kunna locka
fram det goda ur Eriks sinne och öfver hans
erkänsla mot henne. »Jag själf blef bättre
genom hans beröm. Men nu är faran nära,
ty han har vant sig att öfverskatta mig och
ser i mig sin goda ängel. . .
Tänk, när han vaknar ur den
drömmen en gångi»
Göran Persson i dikten
vore ett tacksamt ämne att
ingå på. Jag måste dock fatta
mig kort härom. I folkfan-
tasien står han som Eriks
onda ängel, och låt vara att
det är hans fiender, som gif-
vit honom hans orlofssedel i
historien, så har dock den
nyare forskningen ej kullslagit
dentraditionellauppfattningen
af honom. Försök att rentvå
ÖREBRO SLOTT EFTER RESTAURATIONEN.
någon tidstrohet i Shakspeares dramer, och
hvar ha vi lokalfärgen i Plamlet, Macbeth
eller Othello? Inte fanns det tidsfärg i de
franska klassiska dramerna, Corneilles och
Racines. Och nog är tidsfärgen ringa i
»Bröllopet på Ulfåsa» eller »Engelbrekt och
hans dalkarlar», för att ej tala om »Regina
von Emmeritz». Och inte skall man tro, att
ett stycke får tidsfärg, därför att dess helt
moderna språk försättes med ett eller annat
»mig lyster» eller dylikt uttryck. Det som
ger ett historiskt drama intresse, det plägar
vara helt annat än det historiska däri — det
är det- personligt lefvande. En för-
fattare, som äger genialitet, ger trots ana-
kronismer och bizarrerier mera fullödiga hi-
storiska dikter än den, som utan personlig
uppfattning eller med svag fantasi troget
följer det historiskt gifna. Men de kända
historiska fakta har han ej rätt att förbise.
Det lär och förblir ett fel hos Schiller, att
han låter jungfrun af Orleans dö på slagfäl-
tet, då hela världen vet att hon blef bränd.
Men att med de historiska fakta som grund-
val dikta vidare efter eget hufvud, rätten
därtill kan ingen frånkänna skalden.
Strindbergs dramer äro nog ej synnerligen
historiskt trovärdiga, hvilket ej hindrar att
de äro burna af intensivt och lidelsefullt lif.
Det en skald ger är oftare sin egen tids upp-
fattning af en förgången tid än denna tid,
sådan den verkligen var. Först och sist ger
han sig själf, sitt eget temperament, om han
har något.
HDILL VÅR ÄRADE LÄSEKRETS rikta vi en vörd-
sam uppmaning att ihågkomma Idun med in-
sändande af fotografier och teckningar, som kunna
vara af intresse för vår illustrationsafdelning. Alla
hafda kostnader ersätta vi naturligtvis tacksammast.
vara »lustig» med honom, som det heter i
källarmästar Sven Jonsons anteckningar,
lärde han känna Erik ut och in och veta, hur
han skulle behandlas. Som en rytande och
hväsande teaterbof kan man inte gärna tän-
ka sig honom, lika litet som hans konung
såsom en operatenor.
Historisk trovärdighet är en egenskap,
som ej skadar ett diktverk med historiskt
ämne och där historiska personligheter
framföras. Tvärtom har man rätt att for-
dra, att författaren till ett dylikt skall ha
studerat sig in i ämnet — ju mera han det
gör, dess säkrare grund att stå på, säkrare
lokalfärg och dess flere uppslag får han.
Men nödvändig är tidstroheten ej för att
dikten skall bli bra som dikt. Inte finns det
NYA RIKSBANKSHUSET
I ÖREBRO.
Axel Barr foto.
»HOTEL CONTINENTAL» I OREBRO.
honom ha dock ej saknats. I Sellmans dra-
ma är han en redbar och viljekraftig man,
som till och med uppför sig som en verklig
hjälte, då han frivilligt lämnar sig i fien-
dens våld för att genom sin själfuppoffring
rädda konungen. I den holländska roma-
nen »Eurstegunst» är han en man, som star
öfver sin tid och som af dess förhållanden
och af kungens svaghet hindras från sin
själs begär att gifva Sverige fasthet och
styrka och kung Eriks tron säkra fötter
att stå på. Det tyckes mig, som hade ingen
af de vittra författare, som sysslat med äm-
net, fått fram därur all dess innebörd. Gö-
ran, det öfverlägsna hufvudet, en blandning
af intelligensaristokrat och plebej, härsk-
lysten och våldsam, i själ och hjärta förak-
tande denne kung, som aldrig vet hvad han
kommit. Då »Erik den
fjortonde» just i dessa da-
garbåde uppföres ochfinns
i tryck tillgänglig, är det
obehöfligt att gifva en ana-
lys af detta styckes verk-
liga liufvudperson —■ en
genialisk skapelse för re-
sten — utan får jag hän-
visa läsaren till själfva
stycket.
Hvad diktarne i allmän
het uraktlåtitattframhålla,
är att Göran var en lärd
man. Han hade fått en för sin tids svenskar
ovanlig bildning, hade studerat i Witten-
berg och hade litterära intressen, var bland
annat bibliofil och finsmakare i fråga om
vackra upplagor af sina älsklingsförfattare.
Han var nog inte en så ful fisk, som han är
på Georg von Rosens bekanta tafla, där han
ser ut att kunna användas som fågelskräm-
ma, och i den praktälskande Eriks hof gick
han nog klädd annorlunda än i den svarta
kåpan och de klumpiga gula tofflorna. Han
blef ju för öfrigt adlad. Hans långvariga in-
flytande öfver Erik förklaras ej uteslutande
af räfaktighet och lismande, från början var
det nog hans goda hufvud, hans begåfning,
kanske hans rikedom på idéer, som gjorde
honom oumbärlig för den unge hertigen —
och genom att taga del i hans utsväfningar,
vill och som tar tillbaka ena stunden hvad
han gifvit den andra, och ärligt återgäldan-
de de högadlige herrarna den ringaktning,
de öppet visa honom, denne Göran borde,
har man tänkt, kunna skildras med en an-
nan karaktäristikens styrka än hvad hittills
skett.
Det har Strindberg gjort i sin »Erik XIV».
Redan uppslaget i »Gustaf Yasa», där Göran
visar sig som prins Eriks dryckesbroder,
en cynisk skeptiker, full af galghumor, är
förträffligt. När denne man kommer till
makten, kan man vänta att han skall växa
ut till den diaboliske, men kraftfulle och ab-
solut hänsynslöse Göran Persson, historien
fäst vid skampålen.
Det är en originell och öfverraskande
bild, Strindberg sedan gif-
vit af Göran som kungens
prokurator, den antagligen
ej mest historiskt giltiga,
men alldeles säkert den
mestpersonligt lefvande Gö-
ran Persson, dikten åstad-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
