Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 99—100. 13 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
ty snön är ^ djup... och ni, stackars stadsbor, ha
då, aldrig några riktiga öfverplagg!» log tant. »Och
jag ber dig ursäkta, min lilla flicka, att jag gör
dig detta besvär,» tilläde hon, »men jungfrur kunna
aldrig sköta sa ömtåliga saker, de förstöra blommorna
med spaden.»
Ingrid lofvade att göra sitt bästa, ehuru hon inom
sig undrade, om hon verkligen skulle finna några
blommor — de måste ju ha frusit bort! Men hon
utelämnade naturligtvis bottinerna såsom onödiga, till
dess tant knackade på fönstret, då hon sprang förbi,
så att hon måste vända om efter dem. Ja, de be-
höfdes verkligen, när man steg af den uppskottade
vägen och sjönk ned i snön. Men vantarna märkte
inte tant att hon glömt, ty det utvisade stället i träd-
gården doldes af några höga buskar.
Ingrid skottade försiktigt undan snön, hvarf efter
hvarf, och så tog hon till händerna. Jo — där fram-
stack verkligen några mörkgröna blad... en hel grupp
men, o! hvad det sved i fingertopparna! ... hon ång-
rade verkligen, att hon inte tagit vantarna, men blyg-
des för att vända om efter dem också.
»Kan jag hjälpa fröken?» hördes då plötsligt en
röst tätt bakom henne. Ingrid vände sig hastigt om
— och vare sig det kom af öfverraskningen eller ky-
lan, så sprungo i hast ett par skära »julrosor» upp
på hennes egna kinder. — »Kandidat Walther?! —
men hur har ni kommit hit?» utbrast hon ofrivilligt,
mera öppenhjärtigt än artigt.
»Inte så underligt häller!» svarade den tilltalade
med ett glädtigt skratt, i det han skakade hand med
den unga flickan. »Vi tillbringa julen ute på Oxelvik
i år, ty mina yngre bröder, som äro sådana »sports-
män», nöjde sig inte med mindre, när det kom snö,
och vi tycka allesammans mycket om landet.»
»Är Oxelvik beläget i den här trakten ?» Ingrid
hade trott det ligga på andra sidan om staden.
»Nej, det. ligger alldeles här i grannskapet — det
är Oxelviks tak, som sticker upp därborta ur björk-’
dungen . . . Och fröken tillbringar’ juldagarna härute
på Lillå? — min syster nämnde något därom. — Men
hvad söker fröken för dolda skatter här i snön, om
jag får fråga?» tilläde den unge mannen.
»Julrosor — men tror kandidaten att det kan fin-
nas blommor under snön?»
»Det tror jag! — låt mig bara få hjälpa till!
Edra fingrar tåla inte vid sådant här.»
Ingrid såg på sina eldröda fingrar och var tack-
sam för hjälpen; och efter några ögonblick var hon
nära att göra ett utrop af öfverrasknig, ty en rik
tufva af blommor, hvita och skimrande som själfva
snön, mötte hennes blickar.
»Hvad tant skall bli glad! Hon är så ifrig om
sina julrosor,» sade Ingrid och plockade riu en hel
hand full.
När hon reste sig upp, föllo ett par ur knippan.
Kandidaten tog upp dem... »Men kanske att jag inte
behöfver återlämna dem?» sade han leende* » då här
är så stor rikedom på dem ändå?»
»Det^ kan jag inte tro, att tant Märta har något
emot, då hon har så många,» svarade Ingrid skälmskt
och hjälpte så kandidaten att fästa dem i knapphålet.
Så började de tala om andra ämnen, mest an-
gående julen. Ärnade fröken Ingrid fara till julottan ?
— Ja, hon* ville så gärna, men visste inte, om tant
Märta lyckats anskaffa skjuts — ty hon hade ej hä-
star själf.
»Kanske att jag får komma och hämta? En liten
slädfärd kan ju dessutom, i och för sig vara treflig,
då fröken är på landet?»
Ingrid var grufligt tacksam —- hon trodde dock
knappast, att tant Märta själf vågade resa ut, men
man kunde i alla fall framställa det vänliga försla-
get.
Kandidaten gick med in; och så blef det upp-
gjordt, att han skulle hämta Ingrid, som sedan skulle
stanna öfver frukosten på Oxelvik.
»Jag visste inte, att du kände grosshandlarns,»
sade tant Märta senare; »eljes kunde jag ha sagt
dig, att de voro härute, hvilket jag hörde i går.»
»Jag har varit bjuden hos dem ett par gånger i
höst, och kandidaten var händelsevis hemma då.
Grosshandlaren har varit ungdomsbekant med pappa.»
Tant Märta hade satt julrosorna i ett blomsterglas
på bordet bredvid sig. »De äro nästan vackrare i
år än vanligt — ingen enda har tagit skada,» sade
hon med ett tonfall i rösten, som hade hon talat om
lelvande varelser.
»Det är underbara blommor,» sade Ingrid, som
också fått stort intresse för dem.
Tant Märta log, i det hon fortfarande betraktade
dem, och det spred sig ett ljust skimmer öfver hen-
nes anlete, som nästan kom det att synas ungt. »Det
var också en julafton, som jag såg dem för första
gången,» sade hon, »— jag var lika gammal som du!
Jag fick en hel knippa...,» så höll hon upp, och blic-
ken blef drömmande och inåtvänd, som hade hon
talat till sig själf mera än till deii unga flickan vid
sin sida. »Många vintrars snö har fallit sedan dess,»
tilläde hon sakta.
— 4 —
Det for fen så underlig känsla genom Ingrids själ...
Tant Märta hade ju också en gång varit en ungdoms-
frisk flicka som hon själf — det hade hon inte tänkt
sig in uti förut !... hade haft samma känslor, samma
erfarenheter och förhoppningar; och kanske föreföll
det den gamla alls inte sa längesedan ? —- Hur skulle
det val vara, när Ingrid själf en gång med en sjuttio-
årings blick skulle se tillbaka på sin ungdom ?... på
denna julafton ?... — den tanken hade aldrig fal-
lit henne in förr! Med ens stod framtiden för henne
som en lång, okänd saga, en sväfvande dröm, ett
dunkelt frågetecken... Hon kände på en gång lifligt,
att det fanns något gemensamt mellan tant Märta
och henne själf, något som ovillkorligt drog henne till
den gamla; och följande ögonblickets impuls sprang
hon fram och slog armarna om gummans hals och
kysste henne.
Den gamla såg upp — först kanske något öfver-
raskad, men det låg något så varmt och förstående i
blicken, att det föreföll Ingrid, som hade den sett
rakt in i hennes hjärta. Hon kände sig i sin tur
öfverraskad, en hastig rodnad for öfver hennes ansikte
och hon vände sig åt sidan.
De hade en riktigt angenäm julkväll på tu man
hand, den gamla och den unga. Ingrid såg med nöje,
att tant fann kudden vacker, samt värderade hennes
mors gåfva. Ingrid öppnade nu sina egna julklappar
från hemmet,fdem de båda gemensamt beundrade.
Och så voro där ett par paket till, med tant Märtas
ännu prydliga handstil — det ena innehöll en liten
vacker boa, alldeles modern ; det andra, som var min-
dre, tycktes innehålla en bok. Men hur kunde tant
ha gissat det? Det var ju ett vackert »poesi-album»,
just sadant som hon önskat sig, för att däri samla
små dikter eller citat från vänner och-bekanta.
Så gick aftonen fort, och julsupén lämnade häl-
ler intet öfrigt att önska.
Ingrid blef alldeles lagom i ordning följande mor-
gon, till dess bjällerklangen hördes på gården. Fär-
den till kyrkan i den mörka morgonen, med stjärn-
himmeln uppöfver och gfindrande ljus äfven härnere
från de jordiska boningarnas fönster, bragte redan
en sann julstämning i sinnet, och julgudstjänsten i
en landtkyrka har därtill en särskildt högtidlig anda
Under hemresan vid full dager fick Ingrid tillfälle
att beundra trakten i dess vinterdräkt, som ofta kan
vara nä.stan så vacker som sommarens; och i den
täcka villan på Oxelvik blef hon hjärtligt mottagen.
Efter ett par angenäma timmar hos dess vänliga in-
vånare, vände dock Ingrid tillbaka till sin värdinna,
som hon ej alltför länge ville lämna ensam.
Efter middagen, medan tant tog sig en stunds
hvila, satt Ingrid framför brasan och bläddrade i
jultidningar och böcker. Då märkte hon, hvad hon ej
sett förut, att det stod någonting skrifvet på ett af
bladen i hennes nya poesi-album. Där läste hon nu
följande lilla vers, skrifven med gifvarinnans egen
stil :
Ej lifvet i vår värld är dans på rosor blott,
— dock trifvas rosor här, att våra hjärtan lifva!
Om vi i ungdomsvår dem vårda rätt förstått,
De blomstra för oss an, djupt under vinterdrifva.
Det föreföll Ingrid, som om alla de öfriga, oskrifna
bladen liknade hennes egna, kommande år — hvad
skulle de väl innehålla ? rosor eller törnen ? säkert
bådadera. .. Men nu kom tant Märta ut igen, så
att Ingrid fick tacka henne, och sedan sutto de länge
och språkade, hvarunder den unga flickan fick höra
mången skildring från forna dagar.
Annandagen på eftermiddagen blef. Ingrid åter häm-
tad till Oxelvik; och ehuru hon först tvekade att ånyo
lämna den, gamla, som själf ej kunde resa ut i ky-
lan, så ville dock tant Märta på inga villkor, att
hon skulle afstå från det erbjudna nöjet. Och Ingrid
kände härvid ännu lifligare än förut, att det främst
var för sitt eget nöje, hon blifvit bjuden till sin
tant, mera än för att blott vara henne till sällskap.
När Ingrid, efter dessa angenäma och minnesvärda
juldagars slut, den påföljande morgonen åter kom till
stationen för att resa till staden, väntade där ett
bud från Oxelvik, som lämnade henne en stor bukett
af julrosor!
Ingrid började åter sitt arbete med förnyad kraft
och spänstighet, men . hon tyckte sig efter dessa tre
(lagar ha blifvit nästan lika många år äldre — äldre
i utveckling .. . Lifvets vår låg bakom henne och soim
marens rosor hade börjat spira. Och hon tyckte sig
nu förstå äfven dess höst och vinter bättre än förut;
de unga,, ha framför sig, hvad de gamla ha ba-
kom sig — det är egentligen hela skillnaden ! Eljes
är det samma kretsgång, och människohjärtat är i
grunden alltid sig likt, äfven om de yttre omständig-
heterna växla. Ingrid kände, att det kan gå en under-
ström af ungdomsvärme, äfven där kinden är blek och
hyn vissnad, och .att det gifves minnen och känslor,
som lefva friska, ännu under många vintrars snö!
EN PENNANS MAN BORTGÅNGEN.
F. Hedlund foto.
MAURITZ RUBENSON.
M
AURITZ RUBENSON, en af vårt lands mest
bemärkte journalister, afled i förra veckan å
akademiska sjukhuset i Upsala, där han inta-
gits för att undergå en operation.
Mauritz Rubenson, som föddes i Göteborg 1836,
var son till en sockerbagare därstädes och ägnade
sig till en början åt faderns yrke. Gubben Rubensons
konditori var .samlingsplatsen för en del af den ti-
dens Göteborgs-litteratörer, och däraf kom det sig,
att unge Mauritz, som ofta lyssnade till deras diskus-
sioner, fick lust att själf försöka sig i vittra idrotter.
Han gjorde också några ansatser på det dramatiska
skriftställaregebietet — ansatser, hvilka alls ej slogo
illa ut och följaktligen uppmuntrade honom till fort-
sättning. Hur det var, kom han från vitterheten in
i tidningspressen och där fick han sitt framtida ar-
betsfält. Ägande i hög grad den israelitiska racens
lifliga intelligens och ett vaket öga, särskildt för alla
företeelser på det praktiska lifvets många områden,
blef det hans uppgift att som resekorrespondent till
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, hvilken han
från och med 1865 tillhörde som fast medarbetare,
skildra utställningar, industriella anläggningar, järn-
vägsbyggnader o. d.
I denna egenskap fick han på sin lott att i alla
riktningar genomfara vårt land, äfvensom att göra
långresor genom Europa och Amerika, skildrande med
liflig och sakrik penna allt, hvad som kom inom hans
synkrets, »Handelstidningens Flygande» blef den be-
tecknande benämningen på hans rundt Sverige gärna
sedda och omtyckta person.
Hans intresse för allmänna frågor blef i fäderne
staden vederbörligen uppskattad, så att han efter
hand kallades till stadsfullmäktig och invaldes som
ledamot i en mängd kommittéer och föreningar af kom-
munal och merkantil natur.
Hjärtegod, vänfast och nobel i allt sitt görande
och låtande, hade R. förskaffat sig en stor och ho-
nom uppriktigt tillgifven vänskara, af hvilka han djupt
saknas.
Närmast sörjes den aflidne af maka och flere barn
samt af bröder.
»RESEÄFVENTYR».
O
MRÖSTNING-EN i »Reseäfventyrstäf-
lingen» har så utfallit, att n :r Y
»Flickor på h j u 1 ridt» erhållit eu öf-
verväldigande majoritet af de insända rö-
sterna. »S c a n i a» torde därför ge sig till-
känna för redaktionen för prisets — 50 kr
— öfversändande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
