Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 99—100. 13 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 IDUN 1899,
den kalla nordanvinden, och på detta sätt
äro de klädda för att gräfva och bygga i
sanden, om detta nu skulle falla dem. in.
De se helt gulbleka ut, dessa små damer.
»Det är väl solbränna,» frågar ni. Nej, de
de äta de läckraste franska såser, de dricka
sitt vin ordinaire, ofta ännu starkare sorter,
och följden är dessa bleka kinder. Alltifrån
barndomen äta och dricka de precis det
samma som vuxna.
Kan man då undra på att den skära rod-
naden, vi älska att se på barnsliga kinder,
förnekas dem, är det ej ett underverk att
de lefva alls ! Tänk på alla de bonbons, den
mängd tårtor med grädde och sylt, all cho-
kolad, som dessa små barn förtära hvar
dag och hela dag,en i ända. Yi kunna blott
betrakta dem i stum häpnad och förvånas
öfver, att äfven medels träning allt ifrån
vaggan, de äro i stånd att smälta sådana
saker och förkofras under dylika villkor.
Låt oss nu betrakta våra tyska vänner.
Deras föda är ej så läcker och fin eller så
starkt kryddad, men den är i stället så
mycket fetare. Hvem känner ej till den
tyska soppan, på hvilken en hel matsked
flott simmar. Och likväl äter det tyska bar-
net upp sin portion, smackar med läpparna
och börjar på med nästa rätt.
Den tyska ungdomen äter och dricker
äfven hvad som helst, och redan vid fem års
ålder följer barnet med föräldrarna, då
dessa såsom äkta tyskar företaga en liten
lustfart på eftermiddagen. Då föräldrar-
na sitta ned för att hvila och dricka sitt öl.
får femåringen såsom något helt naturligt
äfven sitt glas och låter sig märkvärdigt
nog väl smaka. Yi ha sett ett två års barn
dricka ett halft glas Lagerbier på en resta-
urant, utan att detta experiment på något
sätt tycktes bekomma, det illa.
Låt oss kasta en blick på någon tysk re-
kreations-ort. Då musiken mellan half tolf
och half ett spelar vid de olika hotellen,
finner man öfver allt en stor samling tjoc-
ka, öldrickande herrar, som lyssna till dess
toner. Mamma och barnen göra det samma
och kl. half ett, då musiken tystnar, stiga
de upp, betala och bege sig till sitt eget
hotell för att njuta af den två timmars
långa table-d’hoten, som dagligen serveras
kl. 1. Deras aptit har ej det minsta förstörts
af ölet, tvärtom ! Men hvad är följden af allt
detta drickande? Blifva de druckna? Nej
för all del. Herr pappas rygg är blott lika
bred som ett biljardbord, och det är åratal
se’n han såg sina egna knän, under det att
Frau Mamma — ja, Frau Mamma har
glömt, att hon en gång hade en midja !
Klockan är nio, sade ni; mycket troligt,
men ni inbillar er väl aldrig att utländska
barn äro i säng vid den tiden. Nej då, de
hålla endast på att kläda utaf sig. I Eng-
land lägga sig tio- och tolfåringar omkring
kl. 7. Utrikes gå fyr- och sexåringar ej till
sängs förrän kl. 9. Och hvad. som är ännu
värre, då engelska barn ha fått sin mjölk,
med kanske en droppe té uti, sitt ägg eller
sin fisk och litet soppa, har däremot det
utländska barnet suttit till bords med för-
äldrarna och ätit och druckit af allt som
framsatts.
Utländska föräldrar äro de mest hängifna
fäder och mödrar, de brista ej i det fallet.
Detta ohälsosamma uppfostringssätt härrör
ej från vårdslöshet, utan blott från den
öfvertygelsen att hvad som är bra för stora,
är bra äfven för de små. Nåväl, fråga vi,
hvilket system är det rätta; då uppfostran
är så olika, måste den ena eller andra me-
toden vara oriktig.
Engelska män och kvinnor äro friska och
starka, ha klar hy och lida mindre af öfver-
flödig fetma än andra nationer, därför sy-
nes mig, som om det engelska uppfostrings-
sättet med dagliga bad, enkel föda och ti-
diga sängtimmar vore det rätta för att
alstra kraftfulla män och kvinnor.
En annan stor skillnad mellan nationerna
är ventilationsfrågan. Huru få utländingar
sofva vid öppet fönster, och när ha de nå-
gonsin fönstret öppet i en järnvägskupé.
Om vi tänka på de nordiska länderna, så-
som Sverige, Norge och Ryssland, så veta
vi, att vid kylans inträde i oktober eller
november insättas dubbla fönster, hvarje
springa tilltäppes väl och de öppnas ej förr-
än vid vinterns slut. Därtill hafva de ej
öppna eldstäder i rummen, så att den då-
liga luften kan draga ut genom skorstenen,
utan hela huset uppvärmes medels kaminer
eller ugnar, hvilka uttorka luften, utan att
ge någon ventilation.
Yatten, frisk luft, enkel föda och kropps-
rörelse är hvarje. engelsmans lifsbehof. Un-
der de senaste åren ha utländska nationer
börjat inse nödvändigheten af det senare,
och fotboll, tennis, golf och äfven cricket
spelas’af många på utrikes ort. Badrum,
förut okända, äro nu en lyxartikel, och un-
der den närmaste framtiden komma de
kanske att äfven på andra sidan kanalen
anses lika nödvändiga, som de nu äro i de
flesta engelska boningshus. Huruvida bar-
nen någonsin skola sändas till sängs tidi-
gare och uppfödas enklare, återstår att se.»
Mrs Tweedie’s erfarenhet inskränker sig
synbarligen till tyska och franska barn,
eljes skulle ännu värre saker kunna sägas
om amerikanerna, där begreppet »barn»
snart sagdt icke alls existerar, utan blott
små män och kvinnor, hvilka visserligen
blomstra mycket skönt i den första ung-
domen, men i förtid åldras och vissna till
följd af den olämpliga dieten, de iskylda
dryckerna och ett i allo forceradt lefnads-
sätt.
Och hvar står det svenska bar-
net?
Man kan ej säga midt emellan dessa kon-
traster och smickra sig med att härvid lag
ha funnit le juste milieu. Nej, tyvärr
liknar det svenska uppfostringssättet, isyn-
nerhet hvad maten beträffar, allt för myc-
ket det kontinentala. Otaliga gånger har
jag sett den svenske fadern (ofta till mo-
derns förtviflan) fylla sin halfvuxne gos-
ses vinglas och åter, på andra håll, mo-
dern själf i öm omsorg räcka barnen vin
för att, som det heter, stärka dem, och
dock borde de båda veta, att vin visserligen
är stimulerande, men ej närande, och god
närande föda är hvad barnakroppen behöf-
ver, ej Stimulantia med alla dess skadliga
följder. i
»Men våra svenska barn äro väl så rosen-
kindade och friska som man kan önska sig,»
utropar ni. Visserligen, men jag vågar på-
stå, att det ej är till följd af uppfost-
ringsmetoden, utan o a k t a d t den samma,
som våra barn ofta frodas och uppväxa un-
der ogynnsamma förhållanden. Själfva
ungdomen äger inom sig så mycket lif,
spänstighet och kraft, att den i hufvudsak
är sig lik i alla länder, men vänta till me-
delåldern uppnåtts eller passerats, det är
då som frukterna af ett föregående lefnads-
sätt visa sig.
Huru många män mellan femtio och sex-
tio år finner man i Sverige redo, att liksom
hundratals engelsmän af samma ålder, täfla
med sina vuxna söner i rodd, bollspel och
andra hälsosamma idrotter? De vore för
närvarande, tror jag, lätt räknade.
Kanske skola nittonhundra-talets räkne-
mästare finna arbetet än tyngre !
Svenska i England.
JULROSOR. SKISS FÖR IDUN AF
HEDVIG INDERETOU.
H
VAD INGRID VAR GLAD, att hon hela jul-
aftonen skulle få vara ledig från kontoret!
Hon kunde då redan kvällen förut med sista
tåget resa ut till tant Märta, dit hon var bjuden
öfver juldagarna.
Ehuru det icke var första julen i sitt lif, som
Ingrid var borta från hemmet, kostade det dock i
början på hen,ne en smula att äfven vara det i år,
men den långa dyra resan var ju ej att tänka på,
hälst som hon blott hade ledigt öfver själfva hälg-
dagarna. Och Ingrid var en hurtig, praktisk natur,
som hälst tog lifvet sådant det var, och inte lade
någonting på sinnet mer än nödvändigt var.
Under närvarande förhållanden var det ju i alla
fall en1 god utsikt att få resa till landet, isynnerhet
som det var snö och slädföre, hvilket det icke varit
under jul på ett par år förut. I öfrigt kunde det
väl hända, att vistelsen hos tant Märta inte just
skulle bli något särskildt nöje; ty hon var ju omkring
sjuttio år och Ingrid själf nitton — och då skulle
de båda väl icke kunna ha så mycket gemensamt.
Emellertid var Ingrid glad, när hon vfd sjutiden
gick ned till stationen; ty tants lilla hem var ju
ändock något nytt att få se, om hon än icke kunde
värja sig för den föreställningen att tant Märta själf
vore en liten gumma med skarpa ögon och stränga,
gammaldags vanor och fordringar. — Det var trångt
i kupén, så att Ingrid var mycket nöjd att efter
en knapp timmes järnvägsresa få stiga ur, ta sin
lilla kappsäck i handen och promenera den korta
vägen fram till tant Märtas bostad.
Hon var väntad och blef väl emottagen, och ehuru
hon i början tyckte att tant Märtas utseende mot-
svarade den tanke hon gjort sig därom, kände Ingrid
alg snart upplifvad och värmd både af hennes hjärt-
liga välkomsthälsningar och hennes té. Den unga
flickan iakttog i början en viss försiktighet i sitt sätt,
men då tanti Märta genom sina frågor efter hennes hem
och anhöriga visade ett verkligt intresse för dem, för-
svann småningom Ingrids skygghet. Den första af-
tonens bekantskap hann dock ej bli så grundlig,
ty som tant Märta hade tidig sängtid och Ingrid
själf var trött efter föregående dagars ökade göromål,
skildes de snart åt för natten och Ingrid somnade
godt i det lilla nätta gästrummet.
Det var glädjande att den påföljande morgonen
lofvade vackert julväder. Snön låg djupare härute
på landet än i staden. Egentligen fick man då icke
riktig föreställning om själfva landskapet, om hvad
som var land eller sjö, åker eller vall; men vackert
var i alla fall det glänsande snötäcket, hvarur den
snötyngda granskogen och de lätt rimmade björkarna
här och hvar höjde sig. Inte ens tant Märtas lilla
trädgård var nu något att beskåda, ehuru den säkert
var vacker om sommaren; men nu liknade blomster-
kullarna och grupperna stora jultårtor med grädde
öfver.
När frukosten var slutad hade tant Märta litet
att bestyra —■ ett par gamla gummor skulle ha jul-
kost, och duktyg till julbordet skulle tagas fram,
o. s. v.; och Ingrid slöt sig under tiden inne i sitt
rum för att lacka in sina julklappar, hvilket hon ej
förut medhunnit. Julgåfvorna till hemmet voro natur-
ligtvis för länge sedan afsända; men hon hade sytt
en liten soffkudde åt tant Märta och köpt ett par
tofflor åt henne från mamma, och så förstås en liten
present åt tants jungfru.
När detta var gjordt, gick Ingrid åter ut i hvar-
dagsrummet, där tant nu satt på sin vanliga plats i
länstolen vid fönstret, och frågade, om hon kunde
vara tant behjälplig med någonting.
»Tack, min snälla flicka! — ingenting annat, än
om du vill plocka mina julrosor,» svarade tant Märta;
»jag vågar inte i dag själf gå ut efter dem, eftersom
jag fått litet hosta.»
Ingrid hade aldrig sett julrosor annat än på bro-
derier eller jultidningar, ty de funnos icke i hennes
hemtrakt. Hon visste knappt hvad det var, och såg
därför’ helt tviflande ut, då tant Märta bad henne
att gräfva fram dem under snön. Blommor, som växte
under snön — det hade hon nästan trott tillhöra
sagorna! Men tant sade på fullt allvar, att de växte
på gruppen därborta, utanför gafvelfönstret, och sade
henne hvar den lilla trädgårdsspaden stod, bad henne
dock gräfva försigtigt — »längst ned måste du hjälpa
till med händerna, tag därför mina stora yllevantar;
och sätt också på dig mina höga bottiner på fotterna,
H
ULTMANS CACAO har brutit väg för den Svenska Oacaofabrikationen. Dess absoluta renhet garanteras, men förbru- Partiförsäljning:
kare däraf uppmanas enträget att vid köp noga tillse, att de verkligen erhålla Hultmans Cacao och icke billigare upp- HULTMANS FABRIKERS FILIAL,
blandade och förfalskade cacaosorter af svensk eller utländsk tillverkning, hvilka ofta utgifvas för Hultmans Cacao. Riddaregatan io.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
