Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 101—102. 23 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1899.
Än ser jag mig med undran träda
inunder kyrkohvalfvets rund
och i min barnahåg mig gläda,
då gamla sjunga med de späda:
»Var hälsad, sköna morgonstund!»
Och när från fästot blossen svunnit,
när dagen bräcker vinterblek
och ottefestens ljus förbrunnit,
hvad helgfrid än, när hem jag hunnit,
sig breder öfver glam och lek !
O barndomsro, du är förgången,
men än till dig mitt hjärta flyr,
af trånad drifvet att i sången
ett ögonblick dig hålla fången,
då lifvets oro kring mig gnyr.
Och helst när julens klockor ringa
en morgonväkt i samfäld kör,
jag minnets portar upp ser springa,
och röster ifrån förr mig bringa
en hälsning, som mitt hjärta rör...
JULLOF. SKISS AF ELIN TOR-
GERSSON.
BELÖNAD MED 2:A PRIS I IDUNS LITTERÄRA TÄFLING.
EN STORA STADEN SOE — om nå-
gonsin en stor stad sofver med mer än
ett öga åt gången; ty försenade nattvandra-
re och enstaka droskor, som sluta det gamla
dygnet, aflösas af tidiga arbetare och tunga
lastvagnar, som börja det nya. December-
nattens mörker låg som en fäll öfver de bre-
da gatorna. Det skockade sig omkring de
gaslågor, som ännu brunno här och hvar,
det hängde omkring de stora husen, klämde
sig intill fönsterrutorna och stod tjockt och
ogenomträngligt i porthvalf och gathörn.
Förstädernas gränder fyllde det helt och
hållet upp, man kunde icke komma undan
, det, det var, så att man kunde taga i det
med handen. Det fanns öfverallt, hade kru-
pit in i alla hål, alla vrår, alla kyffen, lagt
sig öfver gatornas smuts, öfver de usla hu-
sen, öfver sophögar och trånga gårdar.
Stjärnorna i skyn stodo icke till att se.
Iiimmelen vax mörk så väl som jorden. En
sådan natt ha midvintern och kölden mak-
ten, världen kan icke ens kvida, mörkret
har bundit alla röster. En sådan natt vaka
ofta de, som ha sorg och äro i nöd, och bör-
dan blir dubbelt tung, ångesten dubbelt
stor.
Nu hände det sig så, att just denna natt
fanns där i den stora staden en liten flicka,
som icke kunde sofva af bara fröjd, en liten
flicka, som hade fått jullof och skulle resa
till sitt hem på landet nästa morgon. Hon
låg länge tyst i sin lilla bädd och stirrade
med stora ögon ut i mörkret, men till sist
kunde hon icke stå ut längre, hon var tvun-
gen att väcka den äldre systern, som sof i
samma rum ; hon satte sig upp i bädden.
»Anna,» hviskade hon så genomträngande
hon kunde, »vakna, Anna!»
Och när systern rörde på sig, fortsatte
hon: »Jag har legat så länge vaken, och
jag äx trött af att bara se på mörkret.»
»Vet du hvad klockan är?» frågade sy-
stem.
»Nej, den slår ju orätt, och Kristin tog
både stickor och ljus med sig ut i går kväll,
men jag skall försöka känna efter hvad den
är, om jag sedan får komma till dig i din
säng ; här är så tråkigt.»
»Ja, det kan du väl få,» svarade Anna litet
sömnigt.
Den lilla flickan kröp upp ur bädden och
trefvade sig, skälfvande af köld i sin tunna
nattdräkt fram till en stol, som stod vid
väggen under den gamla gökklockan. Hon
klättrade upp på ryggstödet och sträckte
sig på tå för att med fingrarna nå urtaflan
och känna efter, vid hvilka nummer de löf-
sågade visarne stodo. Detta sätt att känna
efter hvad klockan var, hade barnen ofta
användt under de mörka morgontimmarna.
»Den lilla visaren står nära 5 och den
långa på 6, således är hon half fem,» un-
derrättade Gerda från sin upphöjda plats
på stolryggen.
»Det var tidigt,» sade Anna betänksamt,,
»och vi behöfva inte stiga upp förrän kloc-
kan 6, men vi kunna ju alltid prata under
tiden. Vill du se efter, hurudant vädret är,
eftersom du ändå äx uppe.»
Lilla Gerda gick lydigt till fönstret, fast
hon frös, så att hon hackade tänder. Hon
lyfte på gardinen och ett rop af fröjd und-
slapp henne: »Anna, det snöar, åh det snö-
ar!»
I ett ögonblick var systern fullt vaken
och satte sig upp.
»Snöar det, ack så roligt ! Är det mycket
tror du, Gerda?»
»Ja, rysligt mycket och så tätt, så tätt,
riktig hård snö, som ligger kvar.»
Så var det också. Morgonen hade kommit
med förlossningen, mörkrets makt var bru-
ten och julens hvita snö hade börjat falla.
De båda barnen kröpo ned i Annas bädd
och började göra upp sina planer för jul-
lofvet. De hade nog tänkt ut mycket förut,
men nu sedan snön kommit, fanns där ju så
många flere möjligheter. De talade om jul-
klapparna, som de köpt, om alla öfverrask-
ningar, om kälkbackarne och skridskodam-
men och skrattade åt minnena från i fjol.
Först voro de tysta och försiktiga, de vå-
gade bara hviska, ty vägg om vägg med
dem bodde en ung dam, lärarinna vid en af
de stora flickskolorna i staden, och henne
fingo de akta sig för att störa, men så små-
ningom tog barnanaturen ut sin rätt, de
glömde allt annat än sina hjärtans fröjd,
och så stämde de med full hals upp den
ena skolsången, för tillfället mycket litet
passande, efter den andra och Anna trum-
made med små hårda händer takten på
väggen.
»Upp genom luften, bort öfver hafven,»
och »Vintern rasat ut bland våra fjällar»
just som snön därute yrde som bäst. Men
hvad gjorde väl det. Det var endast litet
af deras öfverflödande lyckokänsla, som
slapp ut genom barns vanliga säkerhets-
ventil, buller och bång.
Till sist föreslog Anna, att de skulle sjun-
ga morgonpsalmen från skolan, men då de
kommit så långt som midt i andra versen,
kom Kristin in och gaf dem en allvarlig-
skrapa. »Kristin» vår deras förestyre och
hushållerska i staden och hade god respekt
med sig. Nu var hon ordentligt ond.
»Det var ett förskräckligt väsen ni ha
fört, barn. Hvad skall väl fröken Alm tän-
ka, hon har vaknat, stackars människa, så
säkert som att två och två blir fyra. Nu
få ni gå in och be henne om ursäkt, innan
ni gå.»
Ja, nog var fröken Alm vaken, men de
båda små flickornas glädjeutbrott hade icke
väckt henne, hon var vaken till och med
före lilla Gerda. Hon var öfveransträngd
af det trägna arbetet under terminen och
trött af sina många sorgsna tankar, där-
för kunde hon ej sofva. Hon var hemlös,
stackars unga kvinna, fader- och moder-
lös och inackorderad hos frun, som ägde
huset, där barnen bodde. Undervisningen
var icke endast hennes födkrok, den var
hennes älskade arbete, hon gladde sig öfver
sina små elevers framsteg och sörjde öfver
deras fel. De skulle blifva goda män och
kvinnor, de fingo icke stranda på de många
klipporna och skären, därför sträfvadehon
dag ut, dag in, därför gaf hon sitt lifsmod,
sina krafter till kropp och själ. På det sät-
tet glömde hon sig själf och sitt litet me-
lankoliska lynne, men hvarje gång skolan
var slut, arbetet till ända och barnen borta,
då sjönk hon ihop och blef liksom sittande
och stirrade efter dem, som när det är höst
och alla sommarens fåglar flyga.
Det var alltid en svår dag, den sista af
hvarje termin, då de, efter några korta lek-
tioner och förmaningar, alla kommo för att
ta afsked. Under de långa vakna timmarna
genomgick hon det alltsammans i sina tan-
kar. Först kommo de stora flickorna; dem
brydde hon sig icke så mycket om. Det
fanns- nog en och annan, som ännu var
barnsligt blid och enkel, och för dem hade
hon alltjämt en särskild vrå i sitt hjärta;
men de flesta hade redan halkat henne ur
händerna och voro unga damer, som nego
med en knyck i knävecket och hade brända
luggar och stora plymer på stora hattar,
hvilka så godt den lilla skolspegeln med-
gaf placerades på elegant vis bakåt, litet
på ena örat. De rusade förbi henne med en
knapphändig hälsning, som om »fröken» va-
rit en gammal skolbok, som man mycket
väl kunde förbise, när man icke var midt
i terminen och behöfde den.
Sedan kommo de små klasserna. Piltar
med blanka små stöflar, trofasta ögon och
hår som kort borst, och flickor med veka
små fingrar, rosor på kinderna, leende och
klarögda. Småfolket hade icke så brådtom.
De stannade litet och talade om för henne,
hvad de skulle göra under lofvet, och un-
drade hvad hon skulle taga sig till, och
många gingo dröjande bort med sina mam-
mor eller sköterskor. Sist kom en liten gos-
se med sin fina, vackra unga mamma, en
komposition af siden och sammet, spetsar,
plymer och pälsverk, koketta leenden och
små affekterade skratt. Hon var helt älsk-
värd mot fröken Alm och sköt fram gos-
sen.
»Seså, Erik, säg nu adjö och buga dig,
som det anstår en blifvande löjtnant. Han
skall bli officer den här gossen, ser fröken.»
Den lille gossen såg upp på sin fröken
med ett ängsligt uttryck i sina ögon. Hon
var hans bundsförvant och hvad skulle det
nu bli af honom, när han blef ensam? Han
hade en svår fiende att strida emot, den
fula vanan att icke tala sanning, och det
upptäckte fröken Alm, innan han varit i
skolan många dagar. Första gången fick
han straff, men då det ej alls hjälpte och
det var tydligt, att han ej begrep, hur illa
han gjorde, tog hon honom för sig själf
och frågade, om han visste hvad sanning
och lögn var.
Nej, det visste han inte. »Marie har
sagt, att det är fult att narras, men hon
gör det jämt själf,» upplyste han om sin
sköterska. Fröken Alm talade då om för ho-
nom om sanningen, huru nära den står Gud
och hans vilja, huru ren och blank den är,
en spegel, som i människornas själar upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
