Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 101—102. 23 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 3 — IDUN 1899.
tager återskenet af det högsta ljuset ; huru
den gör dem fria och i stånd att gå sin väg
rakt framåt i lifvet. Men lögnen, den var
ful och svart, som giftiga djur, som smut-
sen på gatorna, mörkare än natten. Den
band människan med snärjande garn, så
att hon var tvungen att gå onda stigar.
Den lille gossen förstod endast delvis,
som barn göra, men han förstod nog för att
darrande försäkra, att han ville inte narras,
han ville tala sanning, bara han kunde,
och så slöto de ett förbund, att hon skulle
hjälpa honom och påminna honom. Han
stod som en tapper liten man, men segrar-
na voro icke mycket ärorika i början. Frö-
ken Alm stod honom kärleksfullt och tro-
get bi, och så småningom lärde han sig att
gå med vissare steg, men nu var skolan slut
och han skulle en lång tid vara hemma,
där ingen brydde sig om, hvilket han gjor-
de, och där »Marie ofta narrades själf».
Därför var hans lilla hjärta helt bekym-
radt, och därför såg han så ängslig ut.
Den unga kvinnan böjde sig ned. »Du
-skall vara en duktig gosse nu under lofvet,
Erik, vill du inte försöka det?» sade hon och
klappade den lena barnakinden.
»Jo,» hviskade han skyggt, och modern
tog hastigt adjö, önskade god jul och fra-
sade bort med sin lille son. I hennes sam-
vete, ty alla människor ha ett samvete,
hviskade en röst : »Vänd om och tala med
henne om din gosse. Vet du, hvad hon gör
för honom? Vet du, att hon arbetar på
hvad du icke ens försöker, att han skall
bli en god och ädel människa, en man, som
du en gång skall bli stolt öfver att kalla
din son. Öppna ditt hem, hon har intet.
Gif henne med af din julfröjd, du kan ju
ändå icke betala, att hon gifver sin andes
bästa kraft åt ditt barn.»
Men den vackra frun hörde icke ens lju-
det af rösten, hon brukade icke höra på det
örat. Sidenet frasade, sammeten gnisslade
sakta, hon strök öfver sin kind med den
nya sälskinnsmuffen och log af välbehag
öfver den mjuka beröringen och den egen-
domliga doften. De små blanklädersstöf-
larna traskade bredvid henne, men deras
ägare teg envist. Hans barnsliga sinne var
beklämdt. För hvarje steg han tog bort
från skolan kände han sig mera ensam och
till sist undslapp honom en snyftning. Mo-
dern stannade.
»Hvad för slag, pojke, gråter du? Ja,
minsann tror jag inte han gråter, hvad nu,
fryser du?»
»Nej men — men jag vill inte gå ifrån
skolan.»
Modern skrattade med sina vackra röda
läppar och sina hvita tänder. Hon skakade
honom lekfullt vid armen.
»Men Erik då, se på mig! Du vill väl
inte säga, att du är ledsen öfver att slippa
den gamla dumma skolan. Nu kan du ju
få leka hela dagen och gå ut med Marie och
lilla Elsa och köpa julklappar — och tänk
se’n allt vackert du får till jul, sablar och
trummor, och se, Erik, se, där går en löjt-
nant. Så ståtlig han ser ut, så skall du ock-
så se ut, när du blir stor.»
Hon hälsade nådigt på den unge krigs-
mannen och gick vidare med gossen, som
torkade sina tårar vid tanken på de många
härligheterna.
Fröken Alm stod vid skolfönstret och såg
efter dem. Och hon såg den lille Erik för-
svinna, så som hon sett alla de andra bar-
nen troppa af till sina varma hem, där dör-
ren slöts efter dem och hon stod ensam kvar
ute i mörkret. Ångesten betog henne, läng-
tan efter hemmet, efter ett ställe i värl-
den, där de väntade henne, dit hon hade
rättighet att gå och få sin del af hvila och
omvårdnad, men det fanns ingenstädes, -—
ingenstädes ett fäste.
Så låg hon timme efter timme och vände
sina tunga tankar af och an. Hon hörde
flickorna i rummet näst intill börja röra på
sig, vakna, hon hörde deras ifriga prat och
kväfda skratt, hon visste hvad deras allt
högljuddare munterhet gällde och det blef
henne ej lättare om hjärtat. Hon steg upp
och letade sig fram till fönstret för att dra-
ga upp rullgardinen och om möjligt komma
undan det tryckande mörkret eller få se
en och annan stjärna, men det var förgäf-
ves, den svarta natten stod tätt upp efter
rutorna. Hennes rum låg åt en bakgård,
och icke ens snön, som fröjdat de båda bar-
nen, tycktes vara i stånd att lysa upp där.
Med en suck släppte hon ned gardinen igen,
svepte nattdräkten tätare omkring sig och
gick tillbaka till sin bädd. Där satte hon
sig på sängkanten, strök eld på en sticka
och tände ljuset. Nu såg hon åtminstone
inte mörkret.
’ Hon hörde barnen därinne sjunga sina
skolsånger. Eätt som det var stämde de
upp den gamla morgonpsalmen, som hon
hört så ofta under terminen : »Din klara sol
går åter upp...» Klart och tvärsäkert
sjöngo de, som efter beständig öfning. De
väckte alla stridiga känslor till lif i hen-
nes hjärta, vrede, förtviflan, bitterhet. Kun-
de de inte låta bli att sjunga så här dags ?
Hon fick ju ingen ro, ingen ro. Och så den
psalmen, när det var så becksvart natt —
men så småningom gjorde deras säkerhet,
den visshetens öfvertygande kraft, som låg
i orden, intryck på hennes oroliga själ. Hop-
pet kom flygande med tonerna dit in. Det
lade tillsammans sina vingar och satte sig
till ro för att stanna; ödmjukheten smög
sig efter och det började värma därinne.
Hon satte händerna för ansiktet och grät
så mycket hon orkade. Det lättade, de svå-
ra tankarna gingo sin kos, och det blef
stilla efter stormen. Hon fick släppa kraf-
vet på egen lycka, egen fröjd, men hon vis-
ste, hvar hon kunde gifva glädje, dit skulle
hon gå.
När hon kommit så långt i sina funderin-
gar, hörde hon trippande steg öfver svalen
utanför, det knackade på hennes dörr, och
som hon tydligt hört Kristins order, visste
hon ganska väl, att det var de två små flic-
korna, som kommo för att göra afbön.
»Stig in!»
De öppnade försiktigt och stego in med
tie barnsliga ansiktena fulla af leenden, men
då de fingo se den unga kvinnan sitta där
med det vackra håret vårdslöst hängande,
hela gestalten liksom böjd och med för-
gråtna ögon, blefvo de i hast helt allvar-
samma och stannade tveksamt. Hon för-
sökte le genom sina tårar och låtsa om in-
tet, men barn äro ibland icke så lätta att
bedraga. De stodo tysta och förstämda och
sågo deltagande på henne, tills den äldsta
ändtligen erinrade sig, hvarför de kommit,
och stammade något om, att de voro leds-
na, att de kanske väckt henne, och att de
skulle säga farväl nu, och så önskade de
»god jul» och nego sedesamt. Fröken Alm
önskade dem detsamma och satt och såg
efter dtem, där de gingo sin väg med steg,
som icke ens åsynen af sorgen kunde göra
tunga.
En half timme därefter rusade tåget med
dem mot hemmet. Anna satt fördjupad i
»Flickan med blå floret», Gerda låg på knä
på soffan midt emot och såg ut genom fön-
stret. Eätt som det var satte hon sig ned.
»Anna du–––-»
»Ja.»
»Det var synd om fröken Alm. Hvarför
grät hon, tror du?»
»Jag vet inte ; hon var väl ledsen,» svarade
Anna förströdt.
»Har hon inget hem, tror du?»
»Jag vet inte.»
»Ack jo, du vet visst, lägg bort boken ett
ögonblick och svara mig.»
»Hvad är det du vill veta?»
»Jo,» sade lilla Gerda fundersamt, »jag
undrar, om fröken Alm har något hem. Jag
tror nästan, att hon måtte ha gråtit, för att
hon inget har.»
»Ja, kanske det. Hon har inga föräldrar
eller syskon, det vet jag, och då har hon
förstås inget hem heller.»
»Men byrån, som hon har i sitt rum, är
hennes och den vackra spegeln och sängen,
det har Kristin sagt.»
»Ja,» sade Anna, »det kan väl hända, men
tänk, hvad det ändå måtte vara tråkigt att
inget annat ha af sitt eget hem än en byrå
med spegel och den sängen, man sofver
uti, och så att bo inackorderad till och
med öfver jul. Jag önskar, vi hade tänkt på
att gifva henne något. Vi kunde ha tagit
det med oss in i morgse och bedt henne
inte öppna det förrän i morgon kväll.»
»Men vi hade knappt något, som vi kunde
gifva henne, kära Anna. Mammas julklapp,
som vi ha sytt, kunde vi inte ha tagit, och
till gossarne ha vi ju bara piskor och trum-
peter.»
»Ja, det förstås, men de små skorna, som
vi köpte till Signes docka, kunde vi ju lagt
in till henne. De äro då så nätta, vet du.
Dem kunde hon haft på sin byrå. Det var
bra dumt, Gerda, att vi inte tänkte på det.»
»Ja, så dumt,» sade lilla Gerda, och de
sågo på hvarandra helt nedslagna öfver sin
tanklöshet.
På julafton, när de små skorna kommo
fram och lilla Signe jublade af förtjusning,
möttes de båda äldre systrarnas blickar all-
deles ofrivilligt, och Anna anförtrodde se-
dan åt Gerda, att »det kändes så underligt
i bröstet.»
»Ja,» sade den lilla systern, »det var som
om vi tagit skorna utan lof, det var förarg-
ligt, att vi inte gaf dem åt henne.»
»Ja, det var förargligt.» Men ingen af
dem förstod, att detta var första gången
som en »droppe af likars kval» föll i deras
glädjebägare, och att det var smaken där-
af, som gjorde, att det kändes »så under-
ligt i bröstet», när de tänkte på henne, som
intet annat ägde af hem än sin byrå och sin
bädd, och som bodde inackorderad också
öfver jul.
af
IDUNS REDAKTION.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
