Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 103—104. 30 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I JJ UN 1899.
10
Han föddes nämligen i Stockholm 1799.
lnvüf rï e-ldast n,åg^ dra§ ur den store skâdespe-
v, lf’ Jag ~ bvllken som dotterson en gång
stått honom nära - bär på hans minnesår 1 all
enkelhet vill berätta.
Som bekant, tjänstgjorde han en kort tid i tullen
°cb eftor afslutade medicinska studier, som
t. t. fältläkare vid k. Södermanlands regemente, där
versiert rf*6! e*hgt J°hatl JoIins skämtsamma
133lfVet taAen trumslagare, genom att helt
enkeh ordinera ett bad, istället för annat boteme-
i } de£ ,kuren var han sålunda icke lycklig-
och sa nedlade han sin praktik.
Desto lyckligare skulle han dock komma att bli
vid teatern, dit hans håg länge stått, och där han
också mom kort trädde upp och förvärfvade sig ett
godt och stort rykte, både som människa och konst-
när.
ur ?jr,s*na, syskon var han redan som ung — och
blef det sedan alltjämt i lifvet — som en far. Sin
mor afgudade han och var städse en utomordentlig
son. Vi ha läst bref och verser både till dem och
hans mor, bref, hvilka i allo vittna om hans fina
djupa hjärtelag och varma omtanke.
Gift tre gånger, förenade han med sitt namnen
Laurent Cederberg, (Brita Catharina, den kända
skådespelerskan) och Ficker, af hvilka den senare
ofverlefde honom. Det var Kungl. teaterns borna
»drottning», den vackra och nobla Charlotte. Ge-
rS Sltî-Wfîe 3d fru Laurent blefhan, själf helt ung,
styftar till tre barn, sedermera (och ännu lefvande)
prostinnan t olldén, samt professorskan Thilda Kan-
del, gift med kompositören till »Snabba äro lifvets
stunder», och en son, föga yngre än han själf,
bokb.ndaremästaren Axel Laurent, på sin tid ett
at Stockholms mera bemärkta original. Med fru
Charlotte hade han sin lilla Hertha, hvilken älsk-
lmg dock dog i späd ålder. Och med Brita Catharina
iem efterkommande, af hvilka särskildt den snill-
Ai ei’”?ertl>ä<*aren i faclerns fotspår: allas vår Knut
Almloi.
Af dessa dog vid unga år sonen Nils, en vacker
gosse, men till sin grämelse puckelryggig. Dock
stod han på särdeles god fot med den i huset tätt
och ofta gästande Emelie Högqvist, hvilken han
inom parentes, var smått kär i, och lågan tycktes
heller mte vara alldeles obesvarad.
När han mot slutet af sin lefnad en dag låg
sjuk hviskade han med svag-stämma: »Hör du,
Emelie, får jag tala vid dig.»
Emelie, ej anande något, böjde sig därvid ned,
och Nils kysste henne hastigt rätt på munnen; se-
dan log han så godt och innerligt och såg så nöjd
ut. Han hade dock vandrat i den eftersträfvade
lustgården, om också blott för ett ögonblick.
Knut Almlöfs humor, fast densamma sedan allt
mer gick öfver i satirisk, karaktäristisk konst, var
nelt enkelt ett genom samvetsgranna studier för-
kofradt arf efler tragöden Nils Wilhelm.
Som bain, berättade han, blef han en dag skic-
kad efter konfonium, men köpte på samma gång-
pepparkakor. En uppseendeväckande händelse ti-
made å Norrström, och naturligtvis skulle han, som
pojke, med de andra, som garnerade bron, äfven
stanna och titta. Men nu bar det sig inte bättre,
an att korken därunder gick ur flaskan och det
blef Düsseldorfsfärg af hela härligheten.
»Jaså,» sade en hederlig- borgare, som fick syn
på saken, har du burit dig illa åt, så skall du också
visa det.» Och därvid drog han upp pojkens hän-
d®r 3, dokorna oeh visade dem uppspärrade till
förnöjelse för de kringstående.
På gamla dagar blef A. som frimurare bekant
med den allmänt kände, bornerade guldsmeden
Larsson. Och när A. en gång hade mött denne, roade
nan sig med att med skalken i ögat berätta för
sm afgudade Charlotte, som inte tålde parvenyer
om detta sammanträffande. ’
Sålunda utspann sig dem emellan följande dia-
log. »Jag skall hälsa dig från guldsme’n Larsson,»
sade A.
»Jaså, Hvad sa’ han då?»
»God dag, Almlöf, sa’ han, och gjorde så här.»
(En nonchalant gest.)
»Nå, hvad svarade du då?» inföll hon genast
helt indignerad. ’
fJag, jag svarade naturligtvis : ’god dag, Lars-
son 1» genmälde A. humoristiskt leende. Därvid
gjorde han en af sina kungliga gester från scen
gata och torg. ’
Den timmen var Charlotte inte god; äfven hon
växte. De förde sig städse med kungliga later å
såväl scenen som ute i lifvet. Särskildt har Fre-
drika Bremer i en af sina ögonblicksbilder ur Stock-
holm.slifvet skildrat dem så, när hon, låter dem
jämsides med kung Oscar den förste, i trycksvärtans
typer passera revy i Carl den XIII:s torg. Där sä-
ger hon, att hon midt bland alla andra mötte ett
kungligt par, detta var konstnärsparet Nils Wilhelm
Almlöf och hans hustru.
Men under all denna kunglighet till det yttre
fanns hos dem bägge en viss religiös ödmjukhet och
ett deltagande sinne fôç de små och vanlottade i
samhallet.
Gifmildheten kunde här godt ha suttit i hiärt-
vapnet om de velat etsa ett dylikt på sin konst-
narsskold. Många äro de, som ha Nils Wilhelm
°3, .aDS aktade ord ocli namn att tacka för den
ställning, de sedan erhållit i lifvet.
A. ville inte, då han stod på höjden af sitt konst-
natssxap, att sonen skulle ägna sig åt samma bana,
33 ban ansag, att Knut inte dugde,, och namnet
skulle därigenom dragas ned. Men så hände, att
Knut gjorde stormande lycka å ett studentspex,
lamnade de teologiska studierna, och gick in vid
teatern, och trettio år därefter bar det sig inte
battre, än att själfve Nils Wilhelm i egen hö“ per-
son satt i orkestern å Dramäfcska teatern - hans
vanliga plats, då han tittade in — och applåderade
sm son som fregattkapten Schumrik eller något
annat i hans rika och mångsidiga reportoar.
»Inte trodde jag,» sade han inom familjen, »att
Knut skulle bli någon konstnär, och ännu mindre
11 n.u är kan båda delarna.» Och så log
gubbei?; nöJd med att sonen gjort namnet heder.
bjalf var gamle Almlöf ’frikostigheten själf Vid
hans bjudningar gick det både rikligt och fint till
Och finess, lysande namn och esprit saknades inte.
Bland umgängesvänner kunde han räkna sådana
som: Bernhard von Beskow, grefve Adlersparre,
sign. Albano, Crusenstolpe, Fredrika Bremer, Emelie
Högqvist, Johan Jolin, August Blanche oeh många
många andra. Karl August Nicander strängade siii
iyra till hana och Charlottes lof och var äfven där
stundom gäst Kandel ackompagnerade och Mina
333 elI.er »Nordens lärka», samt hans svägerska,
Mathilda Gelhaar, sjöngo sina vackra saker. Hedin
skamtade, ung då, Hvasser tjusade med sitt snille.
Iredrikson gjorde sina första eleganta steg i hans
salong, och Olle Strandbergs och Oscar Arnoldssons
stammor ljödo stundom där.
Det var konstnärsluft i det Almlöfska hemmet
vid Fyrverkaregatan.
I Paris lärde han mademoiselle Mars att förstå
svenska^ da han på en soaré reciterade Tegnér, och
i Stockholm lärde han ingen mer och ingen mindre
an sm lärjunge - Johan Olof Wallin, att uttala det
svenska språket rätt. Han tog nämligen lektioner
or A., oeh det borde äfven våra mindre begåfväde
präster taga ad notam. Ty är en -predikan aldrig
så val sknfven, gör den ändå ej sin fulla verkan,
om den mte framsäges väl
När Nils Wilhelm fyllde 75 år, fick han af sin
beundrannna Elise Hvasser en käpp, föreställande
ett halmstra, med guldknapp på, med devisen:
»badan gubbe, sådant stöd.» Af Emelie Högqvist
hade han förut från Italien erhållit en dylik, sam-
mansatt af fem träslag, på hvilken det endast stod :
»Sveriges ende skådespelare.» Käppen äges nu af
en hans dotterson, grosshandlaren Leonard Colldén
God vän med Carl XV, var han äfven god vän
med sin granne, excellensen Manderström, och i de-
ras och andra remarkabla personers sällskap till-
ùorde han det kanske mindre kända sällskapet »Än-
s cu,,™.8 bekanta-* en kägelklubb, som höll till
pa Stallmästaregården, men dess emellan hade sam-
mankomster å k. slottet.
När slutligen Almlöf efter en lång, ärorik och
aktnmgsvard bana ändade sitt lif, då satt komikern
Knut vid hans dödsbädd och läste »Fader vår» och
han läste det så, som han aldrig gjort i någon scen
ci teatern.
N. I\. Almlöf dog i n:o 14 B Nybrogatan, 2 tr.
upp, och därifrån fördes under stora sorgebetvgelser
hans stoft till Nya kyrkogården.
Där hvilar han nu sitt »Titushufvud» under en
marmorvård, rest af hans maka Charlotte, som äf-
ven slumrar där från lifvets stora komedi.
Ar 1875 var N. W:s slutakt.
Johan Jolin skref då:
Tack för allt livad stort, du skänkte
åt on fredad eftervärld;
för den frihetselä, som blänkte,
nar du drog i strid ditt svärd; —
för det blod, sona dina söner
villigt göto -pä den mark,
där af tarar och af böner
kärlek växte djup och stark!
Unga tid! livad har du pröfvat —
hvilken sorg har tärt din barm?
Hvilken bitter smärta röfvat
bästa vapnet från din arm ? —
Under solsken lämnar jorden
rikare och tyngre -skörd.
Kan oj också öfver Norden
sannas detta, vittnesbörd 1
»Dömer icke !» .innu b juder
samma starkhet huld ocli skygd ;
ännu strängaspelet ljuder
öfver älskad fosterbygd ; —
men — förgät-ej svunna strider!
Glöm ej deras hjärtelag,
som i nödens hårda tider
röjde väg till fredens dag!
Viktor A.
»Hvem är du, Simson, som störtar i grus
De stolta pelarnas rad i Gustafs tempel.»
Och därpå :
»Nyss sängens drottning, nu talets kung
Nils Almlöf finns ej mer.
Det är kungssorg i konstens hof.»
TACKSAM HÅGKOMST.
K
ÄRA fosterländska minnen,
strålen klart i seklets kväll !
Brinnen, ljusa stjärnor, brinnen
öfver borg och minsta tjäll!
Lysen genom tidens dimma
allvarsdjupt, som förr en gång,
att vi ännu må förnimma,
fosterjord, din hjältesång !!.
OLGA MARAJEWNAS KJOL,
I
PROMENADDRÄKT, fru grefvinna! Ni ämnar
er således ut på en promenad? Och jag, er öd-
mjuke tjänare, som ringt på porten till ert
paradis för att göra er min uppvaktning och för att
få värma mig en stund, vid edra ögons ljus.»
»Ni är välkommen, herr öfverste. Min prome-
nad är ändad; jag kom .alltså hem i rätt tid för att
mottaga er uppvaktning — jag vill räkna det för
en tur. Men kom mig inte så nära — akta er!
Ah, mte för min hand, den är inte farlig, herr
öfverste, men, ser ni, kjolen, kjolen!»
. ’Fru grefvinna, hur skall jag förstå er mening?
Vill ni mte vara så god och lyfta litet på den —
jag menar naturligtvis meningen — att jag måtte få
syn på, hvad som gömmer sig därunder.»
»Gycklare! Kan ni inte förstå, att min kjol är
en pesthärd, att den gömmer en heh massa bakte-
rier, smuts och smitta, upphämtadt från gatan. —
Gå sa. langt bort ni kan, ända ned till dörren, så
skall jag visa er en liten del af kjolens skoning,
att ni måtte tro mig. Ser nil Ser ni!»
»Ah, fru grefvinna, jag ser.»
. »Förstår ni nu, att rj har skäl att vara rädd för
mig, att ni måste fly m:g, som man flyr pesten?»
»Men jag kan inte. Jag är fängslad, fru gref-
vinna. Hur skall jag då kunna fly?»
»Det gäller er hälsa, det gäller er lycka, det gäl-
ler ert lif.»
»Men jag vet något, som är mer värdt än min
hälsa och min lycka och mitt lif.»
»Hvad då?>]
. *Er hälsa, er lycka, ert lif. Jag skulle vilja be-
fria er, rädda er från den där kjolen, om ni bara
ville ^tillåta mig.»
»Ib, herr öfverste, om ni det kunde! Om ni
kunde draga ert svärd och befria oss kvinnor från
modets tyranni — då — då skulle jag–––»
»Hvad skulle ni, fru grefvinna?»
»Jag skulle kyssa ert svärd.»
»Adla slafvinna, mitt svärd kan inte befria er.
Modet är en pansarklädd furie, på hvilken intet
stål biter.»
ȁh, jag vet det nog. Och under denna pansar-
klädda furie ha vi kvinnor trälåt i århundraden
utan att ha kunnat frigöra oss. Vi ha försökt att
krossa denna furie till döds, men det har inte lyc-
kats oss : vi hafva alltid slagit till med ena handen
blott. Om vi skulle anropa männen om hjälp?
Månne ni_ skulle lystra till vårt rop — det innebär
erkänsla åt er — månne ni skulle hjälpa oss?»
»Vi skulle! lystra, vi skulle hjälpa, tro mig, och
vi skulle fäkta till döds för att få bort modet och
kläderna med, om ni så önskade.»
»Intet skämt, herr öfverste1 Ser ni inte, huru
allvarsam jag är? Nej, ni får inte närma er mig.
Stanna där ni är! Om det funnes ett uns förstånd
hos er män, skulle ni fly’-oss kvinnor som pesten
så länge ni göra oss till gatsoperskor. »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
