Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
t
|B/jU
[liiniir a
3lf.Hill
m ’Pil
Ii» smijyj
li
►Sir™.
■WV.
SK
«
m:
’0fr*
W.
vas
■ÉüriiaMiüH
SVERIGES ADEL *p HELENA NYBLOM.
ET STÅND, som representerar ett lands ur-
sprungligajordägare, torde vara sig tämligen likt i
alla länder. Det ligger någonting i all makt,
som förlänar en gemensam prägel af säkerhet,
och ett berömdt namn är utan tvifvel en makt.
Vare sig detta namn ännu knyter sig till jord-
egendom och förmögenhet, eller det blott är
återstoden af försvunnen glans, så har det dock
alltid sin betydelse. Låt folkligt sinnade adels-
män tala aldrig så mycket om jämlikhet —
en bland dem, icke en, som ej föredrager sitt
adliga namn framför hvilket plebejiskt som helst. Och hvad demokraterna
själfva beträffar, så har äfven bland dem ett kändt adligt namn alltid
en viss klang. Låt vara, att det är en klang, som väcker motvilja
och oppositionslust, så är det dock alltid en klang, som väcker ett
slags uppmärksamhet, hvilken icke alls skulle komma ett obekant ple-
bejiskt namn till del.
Saken är den, att fördelen af att bära ett adligt namn icke är
någon inbillning, utan ett verkligt faktum. Huruvida mänskligheten
en gäng skall komma därhän, alt det yltre ej har något särskildt värde
i människors ögon, — det är en fråga, om hvars besvarande man kan
vara mycket tveksam. Ännu finns intet, som tyder på, att mänsklig-
heten som ett helt skall komma så langt. Antingen ha människor
makten, eller anstränga de sig för att få den. För högst lå är den
likgiltig.
Adelns valspråk: »Noblesse oblige», innehaller i sig själft, att adel-
skapet är en fördel, som medför ett visst ansvar. De bästa adelsmännen
lefva efter denna devis; de mindre goda komma blott ihåg, att no-
blessen obligerar andra att taga hänsyn till dem.
Den svenska adeln håller lika mycket som andra länders adel på
sina traditioner, och det är icke att undra på. Det ger en stor hori-
sont åt tillvaron att kunna se tillbaka och i detta tillbakablickande
varseblifva människor och handlingar och kunna skönja sitt eget
sammanhang med dem. Om det äfven ej sällan i en adlig släkts
historia finnes fula, mörka fläckar, så finnes det dock gärna därbredvid
goda och vackra saker att ihågkomma, och det är väl i grund och
botten lika naturligt, att människor glädja sig öfver sina förfäders
betydelse som öfver sina föräldrars. Sådana ensamstående personer,
hvilkas historia börjar med dem själfva, borde kunna förstå detta.
När man som ung omplanteras i ett annat land, händer det, att
de olika karaktärsdragen hos den nation, man kommer att tillhöra,
faller bjärtare i ögonen, än fallet är med landets egna barn. Å andra
sidan finnes i hvarje nationalitet en mängd nyanser, som knappast
någon annan lär kunna uppfatta än den, som är född i landet. Det
första intryck jag fick af den svenska adeln, då jag vid midten af
sextiotalet kom till mitt nya fädernesland, var intrycket af humanitet,
och detta intryck har endast blifvit stärkt med tiden.
I få länder torde adeln så genomgående som här umgås med
medlemmar af andra klasser. Vänskapsförbindelser och giftermål
mellan frälse och ofrälse väcka icke den minsta förvåning i Sverige,
så afgjordt hör det till lifvets ordning. Och giftermål mellan adlige
och icke adlige är icke endast en spekulation, som i så många andra
det finnes dock icke
af Europas länder, där så ofta en ruinerad adelsman söker upphjälpa
sina affärer genom ett rikt gifte inom den borgerliga klassen. I Sverige
åstadkommas sådana förbindelser •- mesallianser kallades de förr i
världen — på grund däraf, att de olika klasserna verkligen känna
hvarandra.
Denna närmare bekantskap mellan olika stånd börjar redan i
skolan, i statens fria läroverk, där adelns söner sitta sida vid sida
med borgare-, präst- och bondesöner och med dem dela studier och
lekar hela gossåldern igenom.
Man gör den anmärkningen mot dessa statens skolor, att det är
en farlig och lockande sak för manga obcmedlade att at sina sönei
kunna bereda en högre elementarbildning mot jämförelsevis obetydlig
afgift. Det skulle i de flesta fall, säger man, vara bättre, om bond-
gossar och söner till borgare och arbetare loge i arf sina fäders
handtering i stället för att sträfva efter högre boklig lärdom.
Må vara! Det finnes intet godt, som icke innebär möjlighet af
missbruk; men — utom de goda krafter, som därmed ofta tillförts
staten — en af de fördelar, som dessa fria skolor åstadkommit, är just
detta närmande mellan olika klassers barn.
Ja°’ har sett en högättad adelsmans son under sin skoltid vara
»bäste &vän» med en mycket fattig och tarflig borgareson och på
dennes vägnar vara så ömtålig, att han pa det bestämdaste nekade
att gå in " till bordet vid en middagsbjudning, där man icke beredt
plats åt den anspråkslöse — och blyge — kamraten. Och jag har
längre fram i tiden sett, huru dessa skolminnen haft ett afgörande
inflytande på den unge ädlingens lif, ett inflytande, som kommit hans
många underhafvande till godo.
Denna humanitet, denna respekt för medmänniskors personlighe-
ter och rätt synes mig vara det vackraste draget hos den svenska
adeln — där den finnes. Jag har sett en rik och förnäm egendoms-
herre på en pingstdag själf spänna för hästarne och åka ut med sina
gäster, för att kusken skulle kunna ha sin frihet på en högtidsdag.
Det är sådana drag, som så himmelsvidt skilja den svenska adeln från
tysk »Junkerthum», hvaraf ju äfven Danmark har haft en god del.
Vid sidan af sådana representanter för ridderlighet, hvaraf Sveriges
adel har så ovanligt många, finnes ju också en helt annan typ, som
här, likasom i många andra länder, visar, huru adelsmän icke böra
vara. Hvem känner icke dessa strama och dock pösande kavaljerer,
som till den grad lefva i ett fortfarande salighetsrus öfver förfädrens
bedrifter, att man nästan skulle tro, att det är de själfva och icke
deras förfäder, som fallit vid Lützen eller Narva? De tyckas hysa den
meningen, att berömda fäder gjort nog för hela släktens ära, och nu
nöja de sig med den dyra plikten att utföra påkostande bedrifter på
restaurationerna och iklädda eleganta uniformer se djupt ned på den
arma ofrälse mänskligheten. Men icke bör man dömma ett stand
efter karrikatyrerna, utan tvärtom efter det bästa det åstadkommit, och
Sveriges adel har haft och har ännu mångfaldiga utmärkta person-
ligheter att uppvisa.
Man vistas icke länge i Sverige, förr än man får det intrycket,
att just adeln under långa tidsskeden i Sveriges historia varit bildnin-
gens banerförare. Medan man i Danmark och Norge som oftast träffar
de betydligaste personligheterna i den bildade medelklassen, har Sve-
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
