Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Julnummer
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
*
N Z«
riges adel ständigt haft en talrik skara af högt bildade och framstående
medlemmar. Och om en svensk adelsman har »trampat fädrens fjät»
och verkligen tillägnat sig en omfattande biWning, då finns det sanner-
ligen icke många, som bättre representera nobel humanitet än just en
sådan.
Den adel, som hufvudsakligen lefver i Stockholm och deltager i
hof- och societetslifvet, torde bevara färre karaktäristiska svenska drag
än den, som lefver pa landet. Socieietslifvet är ju numera tämligen
lika i alla länder, och den lilla svaghet, som svensk adel alltid haft,
att gärna tala franska och vilja göra detta språk till societetens, bidra-
ger just icke till att gifva nationell prägel åt sällskapslifvet i de högre
kretsarne. De många skönheter, som alltid funnits och finnas inom
Sveriges adel, kläda sig efter franskt mode, kläda sig ofta utmärkt väl
och likna i sitt uppträdande eller vilja gärna likna utländska societe-
tens damer.
Vill man lära känna den svenska adeln närmare, skall man se
den hemma hos sig själf, det vill säga å de gamla herresätena på
landet. Sverige är rikt på sådana gamla gårdar, som i de olika
provinserna ha helt olika tycke. Det finns gamla, stränga och allvar-
liga, tornprydda slott från medeltiden och Vasatiden; det finns glada,
hvita herrgårdshus med en våning, förstugukvist och flyglar; det finns
stora träbyggningar med here våningar, och små, halft förfallna stenhus
i underskörfa naturomgifningar, och det finns moderna, komfortabla
och eleganta hus, påminnande om engelska landthem. Det ligger herr-
gårdar rundt om Sveriges stora sjöar, —■ herrgårdar, gömda långt inne
i skogarne, — herrgårdar vid älfvarne, — herrgårdar på höjderna;
öfverallt, där naturen är mycket intagande, har en herrgård skjutit
upp för att se sig omkring. Och alla dessa herrgårdar äro hem, där
det lefves ett utvecklad! och ordnadt familjelif och arbetslif, medan
vi alla stackars stadsbor löpa omkring och leka »låna eld».
Och för hvarje adelsfamilj, som knutit sina familjetraditioner till
en sådan gård, är just den gården uttrycket för allt, som är rikast
och bäst i lifvet, ett centrum, där dock till slut alla tankar mötas.
Huruvida fideikommiss-institutionen är något önskvärdt eller för-’
åldradt, ser jag mig icke i stånd att bedömma; men så vida den har
till uppgift att försäkra ett hem åt familjen och aldrig gå ur släkten,
tyckes den hafva bort medföra något slags välsignelse. Alla dessa
trådar, som hålla personer af samma släkt tillhopa, som knyta sig
långt tillbaka i forntiden, och som i generation efter generation ha
väfts ihop till en stor sammanhängande väf, — alla dessa trådar löpa
dock ut från en sådan gammal gård, som står där lik en fridlyst hel-
gedom, hvilken främmande händer aldrig skulle kunna röra vid och
förstöra.
Det lif, som lefves på landet af en god svensk adelsfamilj, är ju
också ett det naturligaste och innehållsrikaste man kan tänka sig. Om
en adlig egendomsherre känner alla sina underhafvande och med allvar
och intresse sörjer för deras timliga väl, så är en god svensk adelsfru
deras goda ande och moderliga väninna.’ I lifvets alla svårigheter är
det henne, man tyr till om hjälp och tröst; och hvad som särskildt
synes mig betecknande för en sådan svensk adelsfru, det är sättet,
hvarpå hon gifver. Det är icke den förnäma damen, som nedlåter
sig till de ringa, det är en kärleksfull moder, som sköter om sina
barns bästa.
Som exempel på, huru en god svensk adelsfamilj sköter om sina
underhafvande, må anföras följande. En ung grefvinna, som förut bott
i stad, skulle öfvertaga familjegodset och reste nu dit ut. Hon hade
medtagit en del af sina och sin mans aflagda kläder för att utdela
till de behöfvande bland torparefamiljerna, men hon vardt ganska för-
vånad öfver sin upptäckt, att på det stora godset icke fanns någon så
fattig, att hon ansåg sig kunna erbjuda en sådan gåfva som gamla
kläder. Släkten hade, generation efter generation, sett gårdens folk så
väl till godo, att hvar och en på det bästa nu kunde sköta sig själf.
En sak, som faller i ögonen på en främling, som första gången
besöker en svensk herrgård, är den höflighet i det yttre, som husbon-
den visar sina underhafvande. I Tyskland och Danmark faller det
af sig själft, att en bonde tar af sig hatten för en baron; men månne
det öfverallt är vanligt, att baronen själf, såsom här i Sverige, lyfter
på hatten för sin jordarbetare med samma vänliga artighet, som om
han skulle hälsa på en af sina gelikar? Mången anser ju sådant som
yttre och obetydliga saker; men på den vänliga hälsning, en höflig
husbonde får tillbaka, ser man dock återspeglingen af ett sinnelag,
som är oändligt att föredraga framför det buttra, liendtliga grymtande,
hvarmed bonden besvarar den sträfva nicken, som bestås honom af
en uppkomling, hos hvilken han arbetar.
På dessa gamla svenska herrgårdar i de gamla familjerna upp-
växa unga adelsfröknar, som tyckas mig vara ideal för den svenska
kvinnan. De utgöra verkligen exempel på, huru en god uppfostran har
en afgörande betydelse, — detta faktum, som det har blifvit så mo-
dernt att förneka. En sådan ung fröken lär sig från barndomen att
vara lydig och älskvärd mot sina föräldrar, att vänligt sköta om sina
yngre syskon, att behandla tjänstfolket icke blott med höflighet, utan
äfven med det slags vördnad, som familjen anser sig skyldig de gamla
trotjänare, af hvilka ofta många lefva och dö i samma familj.
Vidare lär sig en sådan ung dam att deltaga i åtminstone några
af husets sysslor och bära ansvar för arbetet. I mindre bemedlade
adelsfamiljer på landet händer det, att hvar och en af döttrarna har
sitt eget område i hushållet att sköta. En har hönsgården, en annan
trädgård och frösortering, en tredje att öfverse syltning och bakning,
en fjärde tvättens lagning o. s. v. Den punktlighet och renlighet, som
äro sa specifikt svenska, ser man sällan så väl representerade som
i en adlig familj af den rätta sorten.
Också frapperar det en främling att se, huru dessa unga fröknar
från tidigaste barndom ha lärt sig uppmärksamhet mot de gamla och
mot besökande. Det är, som om deras vänliga ögon följde med öfver-
allt för att upptäcka, hvar deras vänliga händer skulle kunna hjälpa.
En stor enkelhet i klädedräkten utmärker också denna typ af unga
svenska adelsdamer. I de ljusa bomullsklädningar och enkla halm-
hattar, de bära om sommaren, se de knappt elegantare ut än sina
kammarjungfrur. Det är på helt andra saker, man genast ser ras-
skillnaden.
Må ingen komma och säga, att denna framställning af en svensk
adelsfröken är en fantasi. Den är snarare regeln, från hvilken det
__
,,
\
i
m
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:38:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1899/0844.html
