Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
naturligtvis kan finnas åtskilliga undantag; men1 vid bedömmande af
en saks värde bör man ju alltid utgå från de företeelser, som bäst
företräda den.
I en del familjer på landet, särskildt i Skåne, har sporten och
mest ridsporten fått allt större betydelse. I de rikare familjerna där-
städes finnes väl knappt en ung fröken, som icke kan rida lika bra,
som hon kan gå, ja, måhända bättre — i alla händelser hellre. Lawn-
tennis, rodd och alla andra arter af sport, som egentligen häfva sin
hemort i England, blifva allt mera ungdomens hufvudförlustelser, och
så väl de unga svenska adelsmännen som deras damer utmärka sig
i allmänhet för vackra och välväxta figurer, som lämpa sig väl för
allehanda kroppsöfningar. Denna tilltagande lust för all friluftssport
är måhända anledningen till, att den senast uppväxta generationen
nästan genomgående är högväxt, betydligt mera högväxt än den förra.
Hvad de unga svenska ädlingarne angår, igenkänner man dem nästan
genast, när man ser dem utomlands, på en viss stram, nästan mili-
tärisk hållning, olik andra nationers unga gentlemän, som ha ett mera
mjukt och ledigt sätt.
Hvad alla svenska familjer ha som ett gemensamt tycke och hvari
de adliga landtfamiljerna isynnerhet excellera, är deras stora gästfrihet.
Som man vet, hålla svenskarne starkt på en första presentation. Det
faller ju knappt en svensk in att tilltala en obekant person i en järn-
vägskupé eller på en ångbåt; och medan man i andra länder — utom
England — kan resa Here dagar i den mest gemytliga samvaro med
en person, om hvars namn och samhällsställning man icke vet det
allra minsta, så säger en svensk ogärna ett tillmöteskommande ord
till någon person, hvars namn är honom obekant. Men så snart den
lilla presentationsceremonien är öfverstökad, är också isen bruten, och
koinnier en främling med en aldrig så liten rekommendation för sig
och silt namn, då är det knappt någon gräns för den svenska gästfri-
heten.
Hvad där vid lag en svensk adelsfamilj, som äger gård på landet,
kan åstadkomma för vänner och fränder, väntade och oväntade gäster,
är rent otroligt. Man funderar i all stillhet på, huru outtömligt det
linneskåp och det skafferi måste vara, som i veckor och månader kan
reda så många sängar och servera så många och så rikliga måltider.
Det tager ju också ibland slut. Och flere och flere blifva dessa
adelsfamiljer, som få lof att sälja och lämna sina älskade hem på
landet, emedan landtbruket icke inbringar något och fordringarna på
familjens gästfrihet icke minskas. Och att skiljas från ett sådant
gammalt hem, där generation efter generation lefvat och dölt, är nog
knappast mindre sorgligt än att se sina närmaste dö. Dessa gamla,
som ha känt hvarje människa på godset, sett hvarje träd i skogen
växa, och hvilkas minnen knyta sig till hvarje väg och stig där ute
vid fädernas gård, de skola nu sitta i en hyrd våning i staden, må-
hända många trappor upp, i saknad af alla, de lämnat, och saknande
det förlorade paradiset. De unga och barnen, som haft skog och park
och friluftslif från morgon till kväll, spärras in som fångna fåglar i
bur . . . Och framför allt är det minnena! Minnena från fars och
farfars tid! Allt detta obeskrifliga och oförklarliga, och dock det verk-
ligaste och bästa af allt — det är borta för alltid och öfverlämnadt
i främmande händer, som icke hysa mera pietet för allt detta förflutna
än för skogen, som de sköfla, och gamla ekar, som slås ned för all
säljas som timmer.
Detta är de stora pröfningar, som ofta följa på lyckan att i
många släktled ha ägt ett ärfdt hem. Men huru svåra dessa pröfnin-
gar kunna vara, så visa många af de adelsfamiljer, som träffas af
dem, huru nobelt de kunna bära dem, och det finnes numera knappt
någon art af verksamhet, hvari svenskt adelsfolk icke försökt sina
krafter.
Så finnes det också dessa gamla adelsjunkrar, som ej besitta
någon förmögenhet och ej kunna skaffa sig någon verksamhet, och
dessa gamla adelsdamer, som blott äga en och annan möbel kvar från
förgången storhet, och hvilkas konversation har sitt centrum i adels-
kalendern och de olika släkternas inbördes förhållande sins emellan.
Men eftersom detta är allt, livad de äga kvar af det förgångna, hvarför
icke unna dem detta lilla? Det är dock ett ganska oskyldigt nöje att
sitta och slå i »boken».
De, som studera och känna svenska adelns historia, kunna på-
peka många namn, som icke blott gifvit glans åt det politiska lifvct
och societeten, utan också betecknat ädla män och kvinnor i ordets
allra bästa bet5rdelse. Om man blott tänker på en sådan personlighet
som Christina Gyllenstjerna, så förstår man, att innan en ras kan
frambringa en sådan underbar och sublim varelse, måste den under
generationer ha växt och utvecklat sig. En sådan kvinna framkom
blott såsom resultat af många släktleds andliga arbete, och hon tyc-
kes mig vara den värdigaste representanten för den svenska adelns
möjligheter.
»Det är så länge sedan hon dog,» torde man invända. »Det är
andra saker man nu fordrar hos kvinnorna, än att de skulle försvara
Stockholms slott.» Må så vara! Men i alla fall var hon och för-
blifver hon det vackraste exemplet af en svensk adelsfru. Hon kunde
handla starkare och modigare än mången man, — och då bon såg,
att hon och hennes släkt icke mera behöfdes, förstod hon det svåraste
af allt, att försvinna.
Något liknande har hela den svenska adeln visat sig mäktig att
kunna göra. Detta stånd, som af de fyra riksstånden i så många
saker måhända var det mäktigaste och mest representativa, förstod i
det rätta ögonblicket, att tiden var inne för en ny tingens ordning.
Det beslut, som den 7 december 1865 fatlades på Riddarhuset, då Rid-
derskapel och Adeln frivilligt afsade sig sin urgamla rättighet att vara
ett representativt riksstånd, hade utan tvifvel en större och mera af-
görande betydelse för detta stånd än för något af de andra tre. Om
också adeln icke med detta beslut bestämde sig för alt »försvinna»,
så bestämde den sig dock för en representationsform, hvari dess egen
betydelse blef långt mindre påfallande, och för en tillvaro, hvari det
långt mera än förut beror på den enskilde adelsmannens personliga
förtjänst, huruvida hans namn skall äga något särskildt värde.
Men det finnes ännu och skall nog ännu länge finnas svenska
adelsmän, som i all tysthet hålla på adelns gamla rättigheter, och för
hvilka dessa rättigheter hufvudsakligen bestå i att säga till sig själfva:
»Noblesse oblige».
■■I
w
f C’
-
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
