Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
Gyllenstierna] Lorraine Beauharnais Sten Sture d. ä:s vapen von Rosen
Posse
Föremålen i tredje afdelningen, de som hafva
mänskligt arbete och verksamhet till grund, äro af
alla möjliga — och tyvärr ofta äfven af omöjliga —
slag. Byggnader, såsom murar (Posse, Wrangel),
torn (vonThurn, Gyllenborg), broar (Ponte Corvo,
Broman), hus (Leuhusen, Lantingshausen, de la
Grange), kyrkor, portar (Sprengtporten), kolonner
(Gyldenstolpe, Silfverstolpe), fartyg (Sinclair), livar-
vid särskildt är att märka den med påfågelsfjä-
drar prydda båten., en vacker vapenbild, som är
vår nordiska lieraldik egen utan motsvarighet i
utlandet, kanske det enda själfständiga föremål,
hvarmed skandinaviska halfön riktat heraldiken.
Under medeltiden fördes den af flere skilda släkter
både i Sverige och Norge, af hvilka blott Bonde-
ätten nått vår tid. Att stridsvapen ofta förekom-
ma, torde ej väcka någon öfverraskning, de van-
ligaste äro svärd (Silfversvärd), klubbor (v. Ste-
dingk), pilar (Stråle), spjut, armborst och yxor. Hit
räknas äfven i allmänhet den egendomligaste va-
penbild heraldiken skapat, den s. k. franska liljan
(Bildt, Lillie), hvilken af de lärdaste moderna för-
fattare anses vara en lansspets.
Liksom heraldiken betjänat sig af själfva solen, finnes det knappt
något under solen, som ej blifvit användt att pryda en
vapensköld och som icke äfven med fördel kunnat
användas, blott det varit tillräckligt" gammalt för att
icke blifva en anakronism. Hvad som anses skönt i
ett vapen är det icke alltid utom denna ram och tvärt-
om hvad vi äro vana anse som en fröjd för ögat för-
kastas ofta absolut af heraldiken. Den smakfullaste
blombukett afbildad i en sköld vore för vapenkänna-
ren som ett slag för örat, då däremot åsynen af ett
eldrödt troll utan hufvud, men med långa klor på hän-
der och fötter sätter honom i den behagligaste stämning.
En sak, som är af vikt vid beskrifvandet afett vapen,
är att veta skillnaden på höger och vänster. Detta
låter visserligen ganska enkelt, men icke dess min-
dre begås härvid ofta misstag. Man skall nämligen all-
tid räkna, som stode man bakom skölden. Hvad som
Bonde
Lillie
miiimiiiiiiiimiiiiimiiiiiiiiiiiimiiiimimiimimiimiiiiiim mimiiiiimmi
Riddarbild med yngre Sture-
i niiii ni ii 111in 111111lim111111 ni 1111111
för åskådaren blir vänster, blir således i heral-
diken höger och tvärtom. Ett misstag härutinnan
kan bringa den hederligaste familj i vanrykte. En
snedbjälke från höger är ett vackert vapen, men
går snedbjälken från vänster, ett vapen hvarmed
Stockholms modernare byggmästare älska att pryda
sina hus, betyder det icke mer och icke mindre,
än att familjens stamfader och stammoder ej voro
förenade genom kyrkans band (t. ex. Wasaborg)!
Är ett djur vändt åt vänster i stället för som
vanligt åt höger, har man äfven skäl att misstänka,
att ej allt står rätt till, såvida ej flere djur före-
komma i samma fält eller i ett af flere fält sam-
mansatt vapen, då figurerna i allmänhet af artig-
het vända sig mot hvarandra. Vid afbildning af
vapen bör iakttagas, att vapenhilderna ej göras
för små, utan väl fylla fälten, en skönhetsregel, mot
hvilken moderna vapenböcker ofta försynda sig.
Vidare får man ej lägga färg på färg eller metall
på metall, utan blott färg på metall och tvärtom.
Då Bellman i Bacchi riddarkapitel omtalar ett
vapen med »en blå näsa i rödt fält», bryter han
således mot en af heraldikens viktigaste regler, ehuru själfva
vapnet mycket väl kunde gillas; märkligare har man sett. En annan
sak, som måste alldeles undvikas, är perspektiv,
hvilket dock förekommer i några svenska vapen
från senaste tid (af Ström, af Burén) och är sär-
deles omtyckt i de landskapsbilder och stilleben, som
utgöra de centralamerikanska republikernas mär-
ken; vapen kunna vi ej kalla dessa ohyggligheter,
hvilka inom en trång ram ofla lyckats bryta mot
alla heraldikens lagar på en gång.
Vi hoppas att med dessa rader hafva väckt
någon eller några af våra läsarinnors intresse för
det här berörda ämnet, och skulle någon af eder
häraf lockas till studier af detsamma, äro vi fullt
förvissade om, att I skolen instämma i Karl Ugglas
yttrande att: »Heraldikens nytta lärer ingen draga i
twifwelsmål, som uti dess nöijen någon tid sig för-
lustat.»
(Natt och Dag-) vapnet.
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiijiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiniiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiin
Trolle
NÅGRA SVENSKA »ARMES PARLANTES ».
Blott såsom en liten efterskrift — ett post scriptum — till före-
stående artikel må här erinras om några ur historiska, särskildt
nyare historiska synpunkter märkliga »armes parlantes». Visserli-
gen förstås i regeln med denna benämning sådana vapen, »hvilkas
bilder, liksom ett slags rebus, angifva ägarnes namn», t. ex. en
stjärna öfver en grip = Gripenstjerna, en ren på ett berg = Rehn-
berg; munken i adliga ätten Muncks vapen; negern (»moren») i Mor-
manska vapnet; o. s. v. Här vilja vi emellertid med anförda be-
nämning afse särskildt sådana vapenbilder, som återkalla någon histo-
risk händelse, och måste då företrädesvis komma att beröra jämfö-
relsevis yngre ätter, i det att en del urgamla vapensköldar, hvilka
äfven antagligen i begynnelsen afsett att lämna en dylik erinran, nu-
mera i det hänseendet förete så att säga en olöslig rebus, i det att
det åsyftade historiska tillfället numera höljes af en förgäten forntids
ogenomträngliga dunkel.
Ännu i dag mäler emellertid den krönte hästen i öfre fältet till
höger uti friherrliga Wredeska vapnet om den tappre Henrik Wredes
uppoffring för Carl ÏX i slaget vid Kirkholm för nu snart 300 år
sedan. — Den romerska siffran XIX, som den förste grefve Bonde af
Björnö satte i sitt grefliga vapen, minner oss åtminstone om den i
fråga om historisk forskning mindre kritiska »Rudbeckianska» tiden,
som tillät den ädle grefven att anse sig såsom det 19:de riksrådet af
sin ätt, son efter far.
Rätt pikanta historiska pendanter bilda adliga Schedvinska och
adliga Gustafschöldska vapnen, det ena förvärfvadt som belöning för
upptäckandet af Lovisa Ulrikas misslyckade revolutionsförsök 1756
(»På grund af medborgares räddning» läses i latinsk inskrift på sköl-
den), det senare af Gustaf III efter den lyckade revolutionen 16 år
senare förlänadt åt Kristianstads medgörlige kommendant (ett krönt
G mellan tre kronor). — Samme konungs krönta namnchiffer (G III)
återfinnes äfven i Ugglaska och grefliga Hornska (af Åminne) vapnen,
förlänade åt ett par af sistnämnda revolutionsårs mest entusiastiska
rojalister (grefve Horn ville t. o. m. utbyta sitt gamla historiska namn
mot namnet »Gustafsvän» !).
Andra kungliga namnchiffer, i Beck-Friiska och v. Schinkelska
vapnen, erinra om Adolf Fredriks (Æ) gunst för en Beck-Friis, Carl
Johans (CXIVJ) för ätten v. Schinkels stamfar.
»Arméns flotta — Sveaborg» läses kring den Ehrensvärdska va-
penskölden. — Än mera pregnant vältalig är omskriften kring grefve
Adlersparres vapen: »Värmländska fördelningen 1809»...
Statyn i Sergelska vapnet minner om stamfaderns betydelse för
ej blott Sveriges bildhuggarekonst. Och gå vi till än nyare tid,
kunna vi erinra om ’passaren’ i den friherrliga ätt, Ericson, som
nedstammar från »svenska järnvägarnes fader», den store mekani-
kerns broder.
Framl. exc. Bildt salte, då han af Carl XV gjordes till friherre,
i sitt friherrliga vapen Stockholms stads och Gotlands vapensköldar,
erinrande om att han varit landshöfding i Gotland och sedan öfver-
ståthållare.
Och allra sist omnämna vi Karlavagnen i frih. Dicksons vapen,
polarstjärnan öfver Vega för fulla segel i Palanderska vapnet samt
talmansklubban och lagboken i Olof Wijks vapen.
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
