Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUNS JULNUMMER
Natt och Dag Sparre Banér Tott Bröms Bjelke
de oadliga serafimerriddarnes samt till en viss grad älven de, som
tillhöra släkter adlade i Sverige efter §37 regeringsformen ; släktvapen,
dâ de tillhöra en hel ätt, territoriala, såsom länders, landskaps, stä-
ders m. m. och samfundsvapen, som begagnades af våra
gamla skrån och ännu användas af mångfaldiga korporatio-
ner, mindre dock hos oss än utomlands, t. ex. i England,
där för den obetydligaste förening eller fotbollsklubb ett va-
pen är så godt som obligatoriskt.
Hufvudbeståndsdelen i ett vapen är skölden, därtill kom-
ma hjälm och hjälmprydnad. Tillbehör äro hjälmtäcken,
kronor, sköldhållare, mantlar, fanor, valspråk o. s. v.
Hvad sköldens form beträffar, så har den föga betydelse.
Vanligast är den s. k. franska, som nästan uteslutande använ-
des i våra svenska vapenböcker, men man kan gifva den
snart sagdt hvilken form man vill: rund, oval, fyrkantig, rekt-
angulär, med inskärningar m. m. allt efter smak (men smak
fordras) och beroende på den tids stil, som användes, den
artistiska omgifning man gifver densamma, huru och hvar
den anbringas. Våra svenska tre kronor äro t. ex. öfver
Stockholms slotts södra portal anbringade på en päronfor-
mig, på den s. k. kommendantsflygeln på en klotrund samt
förekomma in uti slottet på sköldar af de mest olika foimer.
Skall heraldiken, hvilken, såsom en af Tysklands förnämsta
nu lefvande heraldici, furst Hohenlohe, riktigt anmärker, med
lika rätt kan räknas till de sköna konsterna som till veten-
skaperna, icke nedsjunka till handtverk, så får icke konst-
närernas fantasi instängas inom för trånga gränser.
De af heraldiken erkända färgerna äro blått (franska:
azur), rödt (fr. gueules), svart (fr. sable), grönt (fr. sinople)
samt purpur. De franska färgnamnen hafva alla orientaliskt
ursprung, ett minne från korstågen. Man kan äfven gifva
vapenbilderna naturlig färg, men detta brukades ej under
medeltiden och bör således helst undvikas. Metallerna äro
två: guld och silfver samt pälsverken äfvenledes två: her-
melin och det i den svenska heraldiken ytterst sällsynta
gråverket (t. ex. von Östfelt, von Hermansson, Rosenstam,
Segerheim), om hvars betydelse de lärda tvista. Troligtvis är
det från början ekorrskinn. De heraldiska beteckningarna
ses af figurerna.
Vid själfva vapnen gäller regeln: ju enklare, dess vack-
rare. Föremålen, som utgöra sköldens innehåll, kunna vara
1) heraldiska figurer, 2) naturföremål, 3) föremål hämtade från
konst, handtverk och dyl. En sköld utan någon vapenbild
förekommer ej som släktvapen hos oss.
De heraldiska figurerna, hvilka ursprungligen äro till an-
talet 30, ökas genom upprepande, modifikationer och kom-
binationer, följande noga bestämda regler, till det oändliga.
De uppstå genom sköldens olika delning och utgöra de
vackraste vapnen, emedan de äro de enklaste och oftast de
äldsta. Exempel på dylika i Svenska vapenboken äro Natt
och Dag, Sparre, Banér, Kagg, Tott, Bröms, Bjelke, Königs-
marck, Marschalk, Soop, Dücker, Kåse, von Schwerin, Falken-
berg, Rudbeck, Rönnow, Nordenflycht, etc.
Bland naturföremålen hafva djuren fått den största an-
vändningen, och af dessa hafva föredragits de stoltaste: lejon
och örn, sedan gammalt ansedda som fyrfotadjurens och fåg-
larnes konungar. De äro dock på vapenskölden ganska olika
sina förebilder i verkligheten, och en zoolog skulle blifva
lika öfverraskad att se en heraldisk fläkt örn sväfva öfver sitt huf-
vud, som en heraldiker att se en naturlig örn afbildad i ett vapen,
ehuru sådana »vidunder», sig själfva till skräck och androm till
varnagel, verkligen förekomma från den tid, då Napoleons i
allt ingripande skaparesnille ej #ens kunde lämna heraldiken
i fred. Delar af dessa djur äro äfven med förkärlek använda;
af lejonet egentligen blott hufvudet (t. ex. Leijonhufvud, Blå-
fjell), af örnen främst vingarne (t. ex. S;t Birgittas släkt, Brahe,
von Hallwyl, Örnflycht, Geete) samt en sammansättning af örn
och lejon, den ur sagan hämtade gripen. För öfrigt förekom-
ma alla möjliga djur: hästar (Rappe), hundar, vildsvin, tjurar
(Oxe, Tiesenhausen, von Plessen) och delar däraf, t. ex. huf-
vudet (Hård) eller blott pannan, »stjärnan» (Oxenstierna), räf-
var (Rääf i Småland), björnar (von Bahr), hjortar m. m. Att
märka är, att de flesta däggdjur skola vara till ytterlighet
magra, och att dessa och roffåglarne skola hafva tungan
utsträckt. Ur fågelvärlden hafva vi svanar, änder (en förnäm
medeltidssläkt af våra genealoger kallad And), orrar (Moltke),
strömstarar (Fleetwood), ugglor (v. Essen, Uggla), tuppar
(Wattrang), pelikaner, som då nästan alltid afbildas födande
sina ungar med sitt eget blod (Snoilsky), hägrar, vanligen
med ett klot i den ena upplyftade klon (von Hofsten), fåglar
af flere andra slag, bland dem två utan näbbar och klor, de
i den franska heraldiken ofta. förekommande alérion (Lor-
raine, Montmorency) och merlette, hvilken ses i drottning
Josefinas familjevapen Beauharnais. Af fiskar förekomma
delfinen, skarpt stiliserad; torsken (t. ex. Margareta Cabeljau,
Gustaf H Adolfs sköna älskarinna), stören, gersen m. fl. Bland
mängden af djur kunna vi vidare uppräkna kräftor (Hum-
merhjelm), musslor (Celsing), snäckor, iglar (Igelström), ormar
(medeltidssläkten Snakenborg), bin och myror (Frumerie) samt
sagodjuren enhörningen, en häst med ett horn midt i pannan,
vanlig i den engelska heraldiken, och draken, synnerligen
omtyckt i medelhafsländerna.
Människor förekomma ganska ofta i svenska vapen, dels
påklädda till häst eller till fots, då helst i riddarerustning
eller åtminstone stridshabit (grefve Carlsson, Skytte, Storm),
dels äfven nakna, då de vanligen afbildas med en krans
på hufvudet och en om höfterna och kallas vildmän. Af
människan förekomma äfven hufvudet, öfverkroppen (Munck,
Stockholms stad), armen, vanligen pansarklädd, »beväpnad»
(Stålarm, grefve Tawast), handen (Printzsköld, Drake af Ha-
gelsrum), foten, hjärtat (Douglas, Hierta), ögat m. m., ja, det
finnes till och med en svensk ätt (Tandefelt), som kan be-
römma sig af den tvetydiga äran att som heraldisk sinnebild
hafva infört oxeltanden, hvilket dock ej frestat till efterföljd.
Öfvergå vi till växtvärlden, möta oss därur ax (Åkerhielm),
alla möjliga slag af blommor och blad (Ribbing, Koskull, Eke-
blad samt gamle herr Sten Stures från näckrosen hämtade
sjöblad) samt hela träd (Fock, Cederström) eller delar däraf
(Stackelberg, Ekestubbe, von Block, Taube). Bland blommor
vilja vi nämna konvaljen (Stake), rosen (von Rosen, Roos) och
mispeln (Hamilton), hvilken i vår gamla vapenbok med orätt
har förblandats med den förra. Från firmamentet har he-
raldiken plockat ned icke blott sol, måne och stjärnor (von
Blixen, Månesköld, Gyllenstierna), utan äfven regnbågen (von
Pfuel). Att i ett land som vårt berg (Reenstierna, Bergenstråhle)
och strömmar (Strömfelt) ofta påträffas, är ju ganska naturligt,
Nordenflycht
Götiskt lejon
Renaissancelejon
Gotisk örn
Rönnow
Renaissanceörn Leijonhufvud S:t Birgittas vapen Brahe
B* sr
Grip Oxenstierna
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
