Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
|
43
srifvit för hårdt i det nya öppna såret — med-
”vetandet att år af hans lif gått utan att medföra
något att bygga på, att han alltjämt stod där han
stått sedan den hetaste ungdomen vek: vid all-
tings uppgifvande. Hjärnan var utpinad af sitt
slafviska arbete att resa grafkamrar mot skyn —
pyramider, som blott gömde lik — lik — lik.
Hjärtat, alltid ett sjukt, oresonligt barn, som af
plåga icke visste hvad det ville, jämrade sig högre
än någonsin. Och intet medel att få tyst på det.
Alltjämt ingen kraft — trots den långa perio-
den af träde — till att rifva grafkamrarne och i
stället bygga upp boningar för ande och kött.
Och till sist skulle han ut ur lifvets dunkel blott
för att vandra in i det ännu större dunklet: dö-
den, detta okända nirvana, dit människokärlek
och fruktan öfverfört sina två hufvudbegrepp —
glädje och smärta — himmel och helvete. En
fantasi så omätligt djärf, emedan den ej besinnat
sin jordmån — lifvet, hvilket blott egde förmåga
att gödsla smärtan, så att ett detaljeradt inferno
kunnat växa upp därur, medan glädjen fått så
stenbunden mark, att endast ett otydligt himmel-
rike förmått spira upp därur med ljusa hjärtblad,
men oförmöget att blomma och framvisa frukten.
Men sju afdelningar i helvetet hade inspirationen,
vägledd af världens klagorop, vetat att sinnrikt
och minutiöst tilldela hvar sin plåga. I afgrun-
dens innersta riken genljuda ju våndeskrien från
jordelifvet, medan glädjehymnerna icke nå längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
