Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
figurer att distrahera sig med i den rebus, man
ej mäktade förklara.
Ett bud hade just aflämnat det färdiggrave-
rade smycket. Han tog upp det, där det låg på
bordet vid fönstret och lät vinterdagens sista ljus
bryta sig mot de gnistrande stenarna. Den lilla
lifliga varelsen skulle nog skrika till af förtjus-
ning, när hon fick det. Kanske borde han fria
förut, han skulle tycka om att bli kramad och
kysst, när hon mottog hans gåfva. Hon hade
aldrig ägt juveler förut, intrycket borde bli öfver-
väldigande. Hon skulle nog de första kvällarna
ställa det bredvid sig på nattduksbordet — hon
hade sagt att hon brukade göra så, när hon fick
något, som hon mycket tyckte om.
»Till Melitta från Gunnar» stod där på den
glatta sidan, som skulle smyga sig intill den sköna
armen med sitt fina hull. Melitta och Gunnar.
Gunnars hustru Melitta. Den lilla Melitta i Gun-
nars stora, längtande famn.
Han lät plötsligt armbandet falla och blickade
i bistert mod ut på den snöiga gatan. Icke nog?
Hvad ville han då mera? Melittas knä var lika
bra som någon annans att luta hufvudet i, hennes
små boudoirhänder till och med vackrare än de
flestas att bli smekt af. Melitta var så duglig,
en värdig efterträderska till det nobla, fromma
väsen, som sist varit husmor på fädernegården.
Var Melitta också from? Han visste det icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
