Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
blott, att hon respektfullt for till kyrkan de sön-
dagar prosten själf predikade.
Ändå mera, ville han ha ändå mera! Slöte
han lika gärna den okända kvinna, som han en
stund sett vandra upp och ned på gatan, i storm
och snö, i sina armar, som den unga flicka, man
sagt vore ett sådant passande parti för honom?
Om man blott icke sagt detta! Men nu — ja,
hvarföre icke lika godt kvinnan där ute! Troligen
var hon olycklig som han, annars ginge hon icke
med så trötta, hopplösa steg därute i oväder och
tilltagande mörker.
En sällsam tanke fick honom fatt, medan han
med blicken följde den snöhöljda varelse, som slä-
pade sig upp och ned jäms det staket, som på
andra sidan afskiljde ett vidsträckt kålfält från den
landsväg liknande gatan. Han och hon hörde
ihop, ensamma, längtande — väntande. Ty nog
längtade och väntade hon också — ett hemligt
möte, en trolös, som uteblir!
Ja, hvarföre skulle han icke gå ut och tilltala
henne, trösta henne, tillbringa sin afton med henne
— antingen hon nu vore ärbar eller icke. Men
hälst ärbar, han vill ha sällskap och ljufhet, ingen-
ting annat. Det var just hans specialitet förr i
världen att tilltala ensamma fruntimmer, gamla
och unga; mötte han trumpenhet, retades han,
blef han afsnäst, satte han upp oförskämdhet, men
stötte han på älskvärdhet, njöt han af stundens
nöje och var ödmjukt tacksam för det pikanta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
