Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
»Jag lofvar dig, Mina, att jag skall göra något
för henne, om hon går igenom sjukdomen», sade
han osäkert, då hon till sist reste sig för att gå.
Han ville mota mordängeln — afväpna honom
genom välgerningar mot föremålet för sin ovilja.
Dimmorna tätnade alltmer.
Friherrinnan Mina ryste till, ty instinktmässigt
begrep hon hvarthän han syftade samt fruktade
att detta simpla mutningsförsök skulle vara för-
sent nu eller i hvarje fall straffa sig på ett eller
annat sätt.
Men Märta dog icke. Hon tyckte att hon
borde ha gjort det, då hon omsider kom till fullt
medvetande om att nu återstod henne ingenting
annat än att på nytt taga itu med lifvet och —
minnen.
En solig aprildag stapplade hon på svaga
ben upp ur bädden och fram till fönstret, där hon
stod en stund och stirrade ut på den inbrytande
våren, innan hon kom ihåg sig. Hon var för till-
fället ensam i rummet och hade spruttit upp ur
en djup, drömlös slummer, men i själfva upp-
vaknandets ögonblick gripen af föreställningen om
betryck och olycka. Hon hade känt det som om
hon icke ägde rätt att vara i sysslolöshet längre,
utan måste upp och ut i lifvet att kämpa för
rättigheten att vara till.
»Icke ännu», mumlade hon under intrycket af
en förfärande mattighet och olust.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
