Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
I sista minuten ville hon rädda både sig och hun-
den genom ett af sina luftiga språng öfver honom;
men han misstog sig om hennes afsikt — förskräckt
flög han blixtsnabbt upp, och där satt nu den
gamla damen grensle på hans rygg, med krino-
linen i vädret och en myckenhet gammalmodigt
hvita bomullsstrumpor till synes.
v. Langen-Zieppen hastade fram och hjälpte
henne ur den fatala belägenheten samt klatschade
till hunden, som slokade bort i en vrå, hvarifrån
han med stora melankoliska ögon blickade ut på
sällskapet. Han hade nog burit sig mycket oin-
telligent åt, men så var han också så nervös och
förvirrad af den långa resan — af allt det främ-
mande i omgifningen. Till och med de små gos-
sarne, som han nyss svansande försökt ställa sig
in med, talade icke med de ljud, han var van att höra.
Men med fröken Sidsel var det ute. Hon
gaf till ett hysteriskt skrik och föll i konvulsioner.
Det hade varit för många sinnesrörelser på en
dag. Friherrinnan Mina, fru Holm och några
jungfrur kommo ut för att se hvad som stod på.
»Mycket bra — jag kunde inte ha hittat på
det bättre själf», hviskade friherrinnan Mina, så
helt och hållet upptagen af sin intrig, att hon
trodde fröken Sidsel blott gjorde sig till. » Ropa
också på Märta, så bli vi tvungna skicka efter
henne, och då hon får höra, att ni är sjuk, kom-
mer hon naturligtvis.»
Fröken Sidsel började hysteriskt skratta.
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
