Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
304
och bjudande till att fånga Märtas intresse för dett
prat om allt möjligt obetydligt, som det är ett behobf
hos friherrinnan Mina att ständigtlåta surra ifrån sigz.
Men Märta endast ser och minnes, Alltingg
är dock nu så annorlunda mot då. Nu en blek;,
utmattad vår, som tydligen ej ännu hunnit repa sigg
till verksamhet efter den dyrköpta segern öfver denn
ovilligt vikande vintern. Det är gyttjigt och bartt
i täpporna; våta moln, hvilka gifva ifrån sig ettt
fint strilregn, hänga öfver de af långa, smala vatten–
speglar randade, jordsvarta åkrarne.
Där hotellet — där backen upp till Svenssons;;
men det lilla huset syns ej för det skymmandee
godsmagasinet. Märta ser och ser, med en känslaa
som om hjärtat krympte. Ännu voro verkningarnee
af dagarne här öfver henne, ännu var hon ickee
lösgjord — ännu höll det, hon upplefvat här, hennee
obevekligt fast. Hon ryste. Hon tänkte på grymmaa
polyparmar, som icke släppa sitt offer, innan alltt
lif är utsuget. Vintern hade gått i dåsig håglös–
het; hon skulle företaga något — efter jul, såå
efter säsongens slut, så efter Pariserresan. Mem
ännu visste hon icke hvad. Viljelös hade hom
låtit Mina få rå om sig, varit med henne ute;,
bittrat till i tomma sällskapsnöjen och tärts aff
otillfredsställelse med sig själf och allt.
Hon måste ur de sugande polyparmarne. Hom
hade öfvervunnit sig själf och odrägliga förhål-
landen förut. Detta var väl det starkastei henness
lif, men ur det skulle hon; Kanske kunde vårem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
