Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
322
»Du är ju rakt förhexad! Gud i himlen! hur
kommer det väl att sluta för er!»
»Det blir nog bra». Märta satte sig bredvid
henne och strök lugnande de stora, hvitfeta hän-
der, som i oro för hennes skull vredo sig kring
den skrynklade näsduken. »Åtminstone bli vibe-
stämdt icke olyckliga för det du befarar. Gunnar
står numera på för hög ståndpunkt att vilja draga
ner mig till något, som sedermera kunde sticka
oss i medvetandet.»
»Förälskade glömma sig dagligdags. Ni, med
era slippriga principer...»
Märta suckade och släppte hennes hand.
»Vi förstå hvarandra icke. Såge vi det så,
att det vore fråga om något så simpelt som »glöm-
ma sig», då vore vi ovärdiga kreatur, om vi ändå
gjorde det. Jag blir aldrig en fallen kvinna —
som du tycks mena —, aldrig i Gunnars och mitt
medvetande, och blir skenet emot oss, så ha vi
råd vara nöjda med själfaktningen.»
»Ja, nog har Gunnar panna till att begå fel-
steg utan att rodna — och sannerligen tror jag
icke han kan få dig — ja hvem som helst, till
samma oblyghet också. Jag har alltid misstänkt,
att du och Gunnar måtte ha känt hvarandra
längre tillbaka, än någon af oss andra veta, och
nu förstår jag, att han långt före detta måtte ha
utöfvat inflytande på dig. Men du får nog ångra
dig! Hur rosenskärt han än fått dig att nu
se saken.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
