Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hjälps inte”, fortfor han, då han såg, hur ge-
nomledsen hon var, ”du har tvungit mig till
uppriktighet — annars skulle j ag ha yttrat mig
skonsammare, eftersom hon är din syster.”
Anna teg. Då hon och Gunlög voro yngre
hade de ju jäm t gnabbats, och Anna förargat
sig lika mycket åt Gunlög, som denna sig åt
Anna. Men ju äldre hon blef, dess mer fäste hon
sig därvid att Gunlög var hennes enda närma-
ste anhörig och afvogheten smalt bort, och hon
såg systerns små fel och svagheter i en urskul-
dande dager. Hon tyckte sig ha växt om henne
så ofantligt, ömheten för den enda systern blef
större — nästan lik en mors öfverseende ömhet
och bekymmer för sin lilla älsklings dåraktig-
Aeter. Hon hade hoppats så mycket af denna
resa för henne, och missräkningen var därför
nu stor.
”Gunlög är så säker på sin sak. Stackars
lilla Gunlög”, suckade hon med ett så moder-
ligt bekymradt uttryck, att det nästan tog sig
komiskt ut i det runda flickansiktet.
”Jag har varit en åsna”, mumlade morbror
Axel och slet förgrymmad upp gräset omkring
sig. ”Jag borde aldrig ha nämnt något i för-
väg. E n riktig åsna har jag varit.”
”L åt oss inte vidare tala härom. Det tjänar
till ingenting”, sade Anna alltför bedröfvad att
kunna motsäga honom. ”Jag får varna henne
och hoppas, att hon tar reson.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
