Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kisade omkring i alla vrår af det stora eleganta
rummet, innan de föstades på den unga värdinnan.
Isa letade i sitt minne efter hvar hon sett detta
ansikte förr; men att det måtte tillhöra en af hen-
nes bekantskaper från Hornsholmstiden, det slöt
hon sig dock genast till på grund af den besökandes
tarfliga klädsel, med sin omisskänliga prägel at något
fattigt och brist på smak. Plötsligt slog det henne
som en blixt hvem det var.
”Xenia!” utbrast hon bestört,
”Skäms du inte, di markatta, att ha så sjangtilt”,
svarade den andra med ett gapskratt, slutade sin
granskning och bjöd systern handen till hälsning.
”Jag egde icke en aning om att du fanns i
Stockholm.”
”Nej, jag mötte di mamma ute i går, och hon
gjorde också stora ögon. Hon gaf mig din adress,
och nu är jag här.”
”Du har icke underrättat oss om dina öden
dessa sista år. Sedan du lämnade Hermia och for
från Göteborg, ha vi alldeles förlorat dig ur sikte.”
”Ja, till hvem skulle jag också skrifva? Jag
underrättade gubben om, att jag nu var led vid att
träta med Hermias tjänstfolk och hålla styr på hen-
nes ungar. Men framför allt tålde svåger mig inte
— hvilket nu var mindre underligt, för det gör
ingen karl—” ett nytt gapskratt — ”och så gaf jag
mig då af på vinst och förlust. Sedan dess har
gubben icke skrifvit en rad till mig. Troligtvis
höll han mig för totalt förlorad. Jag fick genom
tidningen veta hans död — tänkte skicka en krans,
men hycklar gör jag nu aldrig, och lät det vara.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
