Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Gyckla!”
Han såg ned på henne med sitt mest själfulla
och bedårande småleende. Hon försökte vända bort
blicken, le och känna sig obesvärad, men såsom för-
hexade sjönko hennes ögon i hans under stigande
hjärtklappning och ångest.
”Jag är icke så barnslig — jag gör mig blott
sådan. Det är så skojigt — och så för att få vara
med om allt möjligt, som man tröstar sig med att
jag ej begriper”, stammade hon, instinktmässigt
kännande, att hon borde förklara sig — värja sig
mot något. Att detta något var det tankelif och
de känslor, som brusade inom honom och alltmer
förtog honom all besinning, det visste hon dock icke
med klarhet.
Då ryckte han plötsligt till vid ljudet af ett
aflägset rop, som endast hans uppöfvade öra förnam.
Jaså, man skulle komma nu för att skilja dem åt —
skilja dem grymmare än döden kunde göra det.
Olika plikter och konventionel hänsyn skulla snart
åter göra dem till främlingar för hvarandra, och dock
skulle samma jord fortfara att bära dem båda. Så
grymt, så omänskligt finge det icke vara — gånge
deras öden i fullbordan!
”Se, fröken, hur skogen står och drömmer! Kom,
låt oss vandra ut i månskenet och glömma himmel
och jord.”
En så farligt välljudande röst han hade, och så
han visste att använda den! Hon förmådde icke
slita sina ögon ifrån hans besjälade anlete; hon såg
skiftningarna däri, från ett högtidligt beslut till
lidelsefull trånad — till detta något som dårade och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
