Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98-
vår, och alla läste sakta, men hörbart efter. Oaktadt bönen
lästes på ofvananförda sätt, så kände jag mig dock uppbyggd
och angenämt stämd, då jag om morgonen deraf väcktes.
Förtröstan på bönen och trängtan till att bedja fanns dock hos
folket ocli hade ej låtit sig förqväfvas, oaktadt det allt från
barnaåren hade blifvit tillhållet att ej på det språk, hvilket
Gud hade lagt på dess tungor, bedja till Honom, läsa Fader
vår eller trosartiklarne, utan dertill begagna ett språk, som de
icke förstodo. Men nu skulle detta tungans band lossas: detta
var såväl konungens som statsstyrelsens faderliga vilja.
Måndagen den 11 Februari reste jag med Hans och hans
dotter till renbyn. Hjorden befann sig vid stränderna af en
liten och mycket vacker insjö, midt i en frodig skog. Då vi
närmade oss renbyn, sprang Hans’ hund förut; denne hade
följt med sin husbonde på tliingsresan och var nu vänskapligt
sinnad mot sin husbondes gäst. Men nu kom han tillbaka
med 8—10 förfärligt gläfsande hundar, hvilka belt ovänligt
rusade emot oss; våra deraf uppskrämda renar satte nu af åt
alla håll och kanter. Plötsligt förvandlades hundarnes skarpa
skällande i ett vänligt, lågt bjebbande och välkomnande, ty de
hade igenkänt sin husbonde; med viftande svansar och synbar
och ljudelig glädje omringade de sin husbondes pulk, men
rusade med upprest borst och ett döfvande skall mot mig,
som de ej kände. Endast hunden, som från Polmak hade sett
mig i sin husbondes sällskap, delade sina kärleksbevis mellan
sina kamrater, sin husbonde och mig. Först efter det renarne
gjort en hop glada sidosprång och svängningar, fick Hans och
hans dotter dem till att draga sig fram till tältet, hvilket var
uppfördt på en liten höjd. Under oafbrutna slingringar och
språng fortfor jag att tumla om med min ostyriga ren, som
oupphörligt tillbakaskrämdes från tältet genom hundarne, hvilka
sökte hindra främlingen att komma in. Jag ville just gripa
till det enda och säkra medlet, det, att kasta mig ur pulken
och gående draga renen efter mig till tältet, då två af husets
döttrar sprungo fram ocli ropade: "Kast!" (kasta tömmen till
en af oss). Då jag derför vid en af renens fortsatta
svängningar kom i närheten af den ena, kastade jag tömmen till
henne, som hon behändigt uppfångade. Derefter förde hon
det motsträfviga djuret upp till tältet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
